Noga utvalt av TVdags

Sommarens 40 bästa filmer på de svenska streamingtjänsterna!

Björn: Vad sägs om filmtips som räcker hela sommaren? Det behövs ju om det fortsätter vara sånt här jävla filmväder….
Per: Härligt, men jag vet inte vad du menar med filmväder? Här i Umeå är det strålande sol.
Björn: Ja precis!

Varsågoda!

Svenskt

Cirkeln (iTunes)

Martin: Av Sara Bergmark Elfgrens och Mats Strandbergs omåttligt populära och hyllade första roman om ett gäng ovanliga tjejer i en liten svensk bruksort som upptäcker magiska krafter och tvingas samarbeta mot ondskans makter har Levan Akin gjort ett tonsäkert, trovärdigt drama med krypande thrillerkänsla. Tempot är något makligt men motiveras av miljön och storyn. Unisont utmärkta skådisar som får väldefinierade karaktärer att jobba med – replikerna känns ärliga, sanna. Nu håller vi tummarna för att resten av boktrilogin också filmatiseras. Det vore skam om ett så lovande filmprojekt inte får fullföljas.

Jönssonligan – Den perfekta stöten (Plejmo)

Per: Det ska erkännas att jag var klart skeptisk när jag hörde nyheten om att Jönssonligan skulle rebootas, men resultatet blev riktigt härligt. Alain Darborg (regi och medmanusförfattare) har återanvänt namnen från 1980-talskomedierna men där slutar likheterna – Den perfekta stöten är mer Ocean's 11 än Jönssonligan, något så ovanligt som en svensk caper-film, och precis som genren kräver är den smart, rolig, välklippt och underhållande.

Solstorm (Viaplay)

Daniel: I väntan på de fyra nya Åsa Larsson-filmatiseringar som nyss annonserats kan det vara roligt att återse det första försöket, även om 2007 års Solstorm tyvärr långtifrån tillhör toppskiktet bland svenska deckare som tagit steget över till bioduken. Izabella Scorupco är sorgligt felcastad i rollen som skattejuristen Rebecka Martinsson som efter många år återvänder till hemstaden Kiruna och tvingas möta sina gamla demoner när ett brutalt mord sker i hennes tidigare frikyrkoförsamling, och även den övriga ensemblen känns förvånansvärt livlös med tanke på hur namnkunnig den är – Mikael Persbrandt, Krister Henriksson, Suzanne Reuter och Jakob Eklund sekonderar Scorupco. Finns då inget positivt att säga? Jo, fotot av Kiruna i gnistrande vinterskrud är vackert, och det kan ju vara kul som omväxling så här mitt i den rätt bleka sommaren.

För hela familjen

Paddington (Plejmo)

Björn: Ända sedan jag såg Gene Kelly dansa med nästan-Tom-&-Jerry-Jerry i Säg det med sång (Anchors Aweigh) första gången har jag haft en fäbless för filmer som blandar tecknat och otecknat (jag har självklart samma fäbless för Gene Kelly-rullar). Nu för tiden är det så klart datoranimerat och otecknat som gäller i stället vilket bara nästan är lika mysigt – men när det görs så familjemysigt som i Paddington så är jag glad som en lax. En av filmens höjdpunkter är när Paddington petar öronen med familjens tandborstar, men lugn – det är mysigt och småroligt mest hela tiden. Att Nicole Kidman gör sig underbart i skurkrollen är en lågoddsare men att slarva bort Matt Lucas, i rollen som (alldeles för lite) tokrolig taxiförare, är så bara dumt. Spaning: Om du inte har råd med Colin Firth så kan du spara några spänn genom att ringa lika knastertorre Hugh Bonneville. Här i en klassisk Firth-roll. I vanliga fall gillar jag ofta svenskdubbningar men i det här fallet har jag bara sett filmen odubbad.

The Three Caballeros (Viaplay)

Martin: Intressant Disneyfilm från 1944 som blandar film och animation på ett skojfriskt, sprudlande sätt. Episodisk handling som ramas in av Kalle Anka som sitter och öppnar födelsedagspresenter och får hälsningar från sina vänner i Syd- och Latinamerika. Sång och dans och färgfulla äventyr – med gästspel från exotiska stjärnor som Aurora Miranda och Dora Luz. På sin tid en flopp, och det är onekligen en udda fågel i Disneys produktion, men en kuriositet väl värd att se, om inte annat så för det oklanderliga hantverket och den svängiga musiken.

Skräck

Oculus (Viaplay)

Per: En mystisk spegel som tycks hysa pur ondska förhäxar sina ägare och förintar en halv familj. När de två barnen i familjen återförenas som unga vuxna och bestämmer sig för att förstöra spegeln en gång för alla möter de dödligt motstånd. Mike Flanagan (Absentia) glider snyggt och sömlöst mellan två fasansfulla händelser med 11 års mellanrum och skapar en rejält ruggig skräckis för vänner av intrikata mindfuck-filmer. Med Karen Gillan (Guardians of the Galaxy) och alltid strålande Katee Sackhoff från Battlestar Galactica och 24.

Tusk (iTunes)

Magnus: Efter Kevin Smiths sektskräckis Red State för några år sedan trodde jag att han skulle falla tillbaka till att göra snackiga nonsensfilmer igen, så blev icke fallet. Istället drog han sig ännu längre söderut och gjorde en av sina bästa filmer, Tusk. Första delen i någon slags trilogi dessutom. Podcastaren Wallace Bryton åker till Manitoba för en intervju med Internetfenomenet The Kill Bill Kid. Oturligt nog hinner Bill ta livet av sig, med sitt samurajsvärd, och Wallace är fast i ingenstans med ett uppdrag att slutföra. När han begrundar sin situation – alltså dricker kanadensisk lager – på den lokala puben får han syn på en lapp skriven av äventyraren Howard Howe. Han erbjuder mat och husrum… och här börjar filmen på riktigt. Tusk är en pervers vuxensaga där inga regler gäller, förutom den om att »allt kan göras mer perverst«. Den är också hemskt rolig, om man gillar humor mörkare än en vinternatt utan snö, eller skrattar åt bisarra, störda förnedrande saker – som seriemördare som syr in sina offer i stora valrosskostymer. Det senare är en stor del av handlingen i Tusk.

Wyrmwood (iTunes) 

Magnus: När Kiah Roache-Turner presenterade sin film Wyrmwood på Stockholms filmfestival förra året höll jag på att lämna biografen omedelbart. Alla varningsklockor ringde. Mer hjärta än budget. Inspelad på helgerna under flera års tid och dessutom med zombietema. Suck. Vissa drömmar skall inte förverkligas, det är min hjärna ett levande bevis på. Jag har nämligen förstört delar av den med dålig passionerad »kompisfilm«. Delar av min hjärna som jag aldrig kommer få tillbaka. Att sitta kvar i salongen var alltså lite grann som att flörta med en påringande lobotomering. Som tur är visade sig Wyrmwood vara ett av två undantag – Bad Taste det andra – som bekräftar regeln. Ska du se ett enda passionerat, apokalyptiskt, zombieäventyr i år, se Wyrmwood! Att budget saknats, att skådespelarna är amatörer, att det handlar om zombies – som ju redan för tio år sedan började kännas träigt – spelar ingen roll. På något sätt har Roache-Turner lyckats vända oddsen till sin fördel och presterat en perfekt liten film som fullkomligen kokar av vilja och glädje. Här ryms dock ingen social/politisk agenda à la George Romero eller karaktärsfördjupningar, bara rak hård smutsig action och jag älskar det!

Superhjältar

Captain America: The Winter Soldier (Viaplay)

Ida: En av de bästa superhjälterullarna på senare år, och spöar definitivt ettan. Okej det är lite väl mycket utdragna actionscener för min smak men den är verkligen smartare och roligare än väldigt många av de andra superhjältefilmerna- och serierna. Charmiga biroller, där man får tacka så mycket för hela tre kvinnliga karaktärer (håll i hatten!) som har sin egen agenda och – det här är helt unikt – den manliga huvudkaraktären och hans kvinnliga sidekick har ingen kärlekshistoria. De är bara vänner. Filmen har ett budskap om frihet, rädsla och hot som är intressant nog, och jag gillar att det är mer ett ensemble-spel (med stora namn som Scarlett Johansen, Robert Redford och Samuel L Jackson) än Captain America's egen show, då han i sanningens namn kanske är mindre kul då han är så odelat sympatisk (ingen skugga över trevlige Chris Evans dock).

X-Men: Days of Future Past (C More Play)

Björn: I dystopisk framtid är planeten hålls mutanterna fångna i koncentrationsläger och vaktas av sentinels. Wolverine, hands down den coolaste x-mannen, får i uppdrag att åka tillbaka i tiden (till sitt yngre sinne) och förändra framtiden. I serieoriginalet är det Kitty Pride som åker tillbaka i tiden men en manusändring som innebär mer skärmtid till Wolverine (Hugh Jackman) är alltid rätt i min värld. Jag har slutat rangordna Marvel-franchiserna sinsemellan, de är för olika för att det ska vara möjligt. Av alla X-Men-filmer ligger den här bra till för guldplatsen, särskilt de inledande 10 minuterna. Grym team-action!

Action

Apornas planet: Uppgörelsen (C More Play, premiär 4 juli)

Per: Tio år har gått sedan förra filmen, lyckade rebooten Apornas planet: (r)evolution, och ett elakt virus har slagit ut större delen av mänskligheten. Intelligenta apan Caesar (Andy Serkis) har startat ett nytt samhälle i en nationalpark utanför San Francisco, men friden störs när ett gäng desperata överlevare från människobyn upptäcker apstammen och det blir tråkigheter. Aporna är the good guys i denna mustiga, visuellt supersnygga och teknologiskt imponerande (aporna ser verkligen levande ut) actiondystopi. Keri Russell slösas bort i en platt roll som »fru« vilket är tråkigt, annars är det välgjord actionmumma för hela slanten.

Kingsman: The Secret Service (Plejmo)

Per: Ung hetsporre plockas upp av hemligt syndikat och blir upplärd till toppspion. Matthew Vaughn följde upp Kick-Ass och X-Men: First Class med denna snygga, mycket våldsamma och hejdlöst underhållande hyllning till Bondfilmerna. Michael Caine och Colin Firth glänser som kostymklädda agenter, och förutom ett risigt och häpnadsväckande grovt sexskämt i slutminuterna är detta en fröjd, särskilt för vänner av stiliserat våld och Bondfilmer ur Roger Moore-eran.

Non-Stop (Viaplay)

Per: Liam Neeson spelar Bill Marks, en Air Marshall (dvs flygplanspolis) på dekis – han super för mycket för att döva smärtan efter sin döda dotter. Under en trist rutinflight mellan New York och London får Bill plötsligt ett kusligt sms från okänd avsändare: sätt in 150 miljoner på ett speciellt konto, annars dör en ny passagerare var tjugonde minut… Liam Neeson fortsätter sin karriär som actionveteran i ett trevligt raffel i samma anda som Flightplan, den med Jodie Foster – det slutna rummets gåta parat med klaustrofobisk flygplansaction. Manuset håller möjligen inte hela vägen, men snygg och välklippt spänning bjuds, Neeson är stabil och Julianne Moore och Corey Stoll dyker upp i fina biroller.

Tom Cruise

Edge of Tomorrow (Viaplay)

Björn: I TVdags filmpodd Intresseklubben Antecknar beskrev Per Perstrand Edge of Tomorrow som »Måndag hela veckan möter Starship Troopers«, och det är en sådan självklar beskrivning att jag snor den rakt av. Samma dag utspelar sig om och om igen, och resten är … Edge of Tomorrow. Eller så här: Major William Cage (Tom Cruise) är en skrivbordsmilitär som så klart är oduglig i strid. Så fort det blir pang-pang så är det god natt och Cage får börja om på ruta ett. För varje självmordsuppdrag så blir han dock mer och mer skillad eftersom badass-soldaten Rita Vrataski (Emily Blunt) tränar upp honom. En av förra årets fetaste actionstänkare – nu på en streamingtjänst nära dig.

Oblivion (C More Play)

Björn: Året är 2077 och jorden är i princip ödelagd. Människosläktet har flytt till Saturnus måne Titan. Kvar på jorden finns några enstaka tekniker som skyddar generatorer som skördar det sista av jordens tillgångar. En av teknikerna är så klart Tom Cruise. Vi får haka på Tompa till jobbet några dagar medan han sakta men säkert förstår att det är någonting lurt med hela uppdraget. Fejk och en efterapning av [censurerad filmtitel pga spoiler], skrek många, och det finns klara likheter men nog står Oblivion på egna ben! Extra poäng för det härliga memet: »Are we still an effective team?«

Top Gun (Plejmo)

Ida: Här är den stora överraskningen med Top Gun. Den är inte så dum! Nej, inte ens nu när man ser om den på gamla dar. Tom Cruise är svinbra som Maverick, och ännu bättre är den gladlynte Anthony »Help me, Goose« Edwards som Goose. Samspelet mellan Goose och Maverick är fint och de har bra mycket mer kemi än Mavericks tillkrystade grej med den snygga läraren. Top Gun är ju en av de mest ikoniska actionfilmerna någonsin. Den har spelat in kopiösa mängder dollar och filmens tagline »I feel the need – the need for speed« har blivit framröstad som 94:e bästa filmrepliken någonsin. Försäljningen av bomberjackor tog fart och det sägs att Ray-Bans försäljning av pilotbrillor skuttade upp med 40 procent. Man får dock svälja att amerikanska flygvapnet utmålas som the shit och att USA är bäst.

Komedi

Cry-Baby (Headweb)

Per: Längtar du tillbaka till den coole Johnny Depp, innan han blev sminkad pajas i dåliga barnfilmer? Då är det dags att (åter)upptäcka Cry-Baby! Depp spelar tuffe gängledaren Wade »Cry-Baby« Walker, som blir förälskad i helylletjejen Allison (Amy Locane), något som skapar oro i 1950-talets fyrkantigt konservativa Baltimore. John Waters musikal från 1990 är en välskriven, smart och mycket rolig hyllning till (och kärleksfull parodi på) femtiotalets ungdomsfilmer, med en lysande Depp, fantastiska musiknummer och en räcka coola typer i biroller: Iggy Pop, Traci Lords, Joe Dallesandro och Ricki Lake för att nämna några. En av trashmästaren John Waters bästa och mest underhållande filmer.

The Sting (HBO Nordic)

Ida: Ack, all manlig skönhet i den här filmen! Robert Redford och Paul Newman strålar i kapp, och spexar sig genom den här ljuvliga feel good-rullen om två skojare i 1930-talets Chicago där jag för första gången lärde mig vad »en twist« var. Vann sju Oscar, varav en gick till kanske den bästa kostymören någonsin: Edith Head. Till historien gick även filmens kända melodi »The Entertainer«.

Tootsie (Viaplay)

Martin: Komediklassiker som åldrats med stor värdighet, mycket tyvärr på grund av att problematiken med vardagssexism, ojämlikhet och det härskande patriarkatet kvarstår än idag. Men också för dess genuina anslag, utsökta rollbesättning (Teri Garr!), flerdimensionella karaktärer och mysmurriga känsla av ett skitigt, nergånget New York på tidigt åttiotal. Och dessutom är den rolig! Bara en sån sak. Tittare med falköga noterar en gammal svensk skolplansch på väggen hemma hos Dustin Hoffman och Bill Murray – med »SVENSKA VÄXTER« prydligt skrivet högst upp. Hur hamnade den där?

Wet Hot American Summer (Netflix)

Martin: 2000-talets bästa och samtidigt mest förbisedda komedi får en oväntad uppföljare i sommar, i form av en Netflix-producerad serie (som vi kommer att återkomma till här på TVdags). Originalet är underbart, fullsmockat av skämt, egensinniga infall och absurditeter. Filmen handlar om sista dagen på ett sommarkollo, och de intriger som där sker mellan de olika lägerledarna – tonåringar som alla porträtteras av folk i 25-30-årsåldern. I hög grad är filmen en naturlig förlängning av MTV:s klassiska nittiotalssketchserie The State, vars kärntrupp återfinns både framför och bakom kameran. Men WHAS innehåller också tidiga framträdanden av superstjärnor som Paul Rudd, Bradley Cooper och Elizabeth Banks.

Indieromcom

Paper Heart (HBO Nordic)

Ida: Jag visste ingenting om den här filmen innan, och jag tror det är bäst så, läs alltså inte på innan! (Se helst inte trailern heller…historien tar nämligen en oväntad vändning.) Ett slags dokumentär av Charlyne Yi som kanske är allra mest känd ändå som den stenade bruden i Knocked Up…men som faktiskt är både skådis, komiker, artist och musiker. Yi reser i alla fall över USA för att ställa frågor om kärlek. Ett ämne hon inte förstår och kanske inte tror på. Tills… En omåttligt gullig romantisk indiekomedi med gästspel av så väl Jake Johnson som Michael Cera och Seth Rogen.

Safety Not Guaranteed (Netflix)

Ida: En sådan där riktigt indie indiefilm, där man förstår att det varit liten budget och att polarna ställt upp för att vara schyssta. Safety not guaranteed är faktiskt en liten pärla till romantisk komedi, med tvserie-favoriter som Mark Duplass (Togetherness), Aubrey Plaza (Parks and recreation), Jake Johnson (New Girl) och till och med Kristen Bell (Veronica Mars) som dyker upp. Ett gäng journalister (eller rättare sagt en journalist plus två praktikanter) bestämmer sig för att göra ett knäck på en tidningsannons, där en tidsresenär söker sällskap till nästa resa bakåt i tiden. Rart, hjärtevarmt och skönt att se efter alla superhjältar och CGI-monster.

Sci-fi

Demolition Man (Plejmo)

Julia: Om du inte har sett Demolition Man så har du något fantastiskt framför dig. Om du har det så har du något fantastiskt framför dig – igen.  Sylvester Stallone, Wesley Snipes och Sandra Bullock (med många flera) gör en fantastiskt underbar kitchig dysto-utopi med humor, explosioner, läcker scenografi och tre viktiga snäckskal.

Interstellar (SF Anytime)

Björn: Jorden håller på att gå åt helvete och det enda ätbara man kan odla är majs – och till och med majsen håller på att dö ut… I ett desperat försök att rädda människorasen skickar en NASA-professor (Michael Caine) den före detta NASA-piloten – numera lantbrukaren – Cooper (Matthew McConaughey), Brand (Anne Hathaway) med besättning ut på ett livsfarligt rymduppdrag. Planen är en resa igenom ett maskhål, till en galax där det finns beboeliga planeter. Interstellar är en Christopher Nolans fabulösa dystopiska familje-sci-fi som jag kommer att återvända till och ha som sällskap åtskilliga gånger i framtiden.

Dokumentärt

20,000 Days on Earth (TriArt)

Per: 20,000 Days On Earth är ett slags fiktiv dokumentär om den tjugotusende dagen i Nick Caves liv. Vi följer den nu medelålders rockikonen hos terapeuten, i arkivet, i studion, hemma i köket hos Bad Seeds-kollegan Warren Ellis och i bilen tillsammans med spöklikt uppdykande gamla kompisar som Blixa Bargeld och Kylie Minogue. Allt utmynnar i en mäktig konsertsekvens då Caves funderingar kring livespelning och sin scenpersona kulminerar. Nick Cave lämnar ut tillräckligt mycket för att ge en spännande inblick i nåt slags vardagsliv som rocklegend, samtidigt som filmen dekonstruerar konstnärsmyten precis lagom lite för att ändå behålla magin och Caves ikonstatus intakt. Kort sagt en måstefilm för alla med det minsta intresse för Nicke Grotta och hans musik.

Ray Harryhausen: Special Effects Titan (Netflix)

Per: Ray Harryhausen (1920-2013) såg King Kong som barn, började bygga modeller och blev en av de största pionjärerna inom filmiska specialaffekter, i synnerhet stop motion – hans fäktande skelett frånJason and the Argonauts har gått till filmhistorien. En lång räcka filmfolk – Peter Jackson, John Landis, Steven Spielberg, John Lasseter, Tim Burton, Terry Gilliam och många andra – hyllar legendarens värv i denna pigga dokumentär, som går ner på nördnivå i Harryhausens mysiga modellbyggen. Ett måste om du är det minsta intresserad av specialeffekter på film.

What Happened, Miss Simone? (Netflix)

Henrik: What Happened, Miss Simone? är en högklassig dokumentärfilm om en av 1900-talets största sångerskor. En stor del av filmen läggs på tiden då hon var aktiv i den amerikanska medborgarrättsrörelsen på 60-talet. Hon gav en musikalisk röst åt de utsatta och diskriminerade. Bakom kulisserna fanns dock stora problem. Hennes äktenskap var ständigt stormigt och hon hade svårt att fina ro i livet. Bonus för många fina arkivbilder.

Nas: Time Is Illmatic (iTunes)

Martin: Nas: Time Is Illmatic är en lätt nostalgisk men upplysande dokumentär om tiden som ledde fram till genombrottet, ganska enkel och något tunn som film, men som musikalisk tillbakablick omistlig för fans av Nas eller golden age-hiphop i största allmänhet. Illmatic sätts också i en sociokulturell och historisk kontext, av bland andra Cornel West – Nas växer upp i ett New York under 1980-talet som är nergånget, lamslaget av crack, där hopplöshet, våld och elände är allestädes närvarande, men där också block parties, hiphop och litteratur stärker hans liv och skapar gemenskap och lojalitet till kvarteren och människorna där.

Drama

Como Agua Para Chocolate (Netflix)

Julia: Sugen på episk familjesaga full med mat, sex, sorg, och handarbete? Klart du är. Como Agua Para Chocolate, svensk titel Kärlek het som chili för allt annat vore ju konstigt, är en klassiker som känns helt perfekt som hängmattenjutning.
Tías öde och plikt är att ta hand om sin ragata till mamma och då kan hon inte gifta sig med mannen hon älskar. Istället får hon kommunicera sin kärlek genom mat. Tips: Till och med om du inte är en läsare kan du köpa romanen som filmen bygger på, och laga alla recepten.

Hotell (TriArt)

Julia: Det är både ballt och obehagligt med filmer som får en att bara acceptera fullständigt vansinniga premisser. Lisa Langseth regisserar Alicia Vikander i en resa där svarta sår slätas över med konferenslajv och verklighetsflykt, som känns som en helt rimlig reaktion tills det plötsligt slår över och man inser vad det är man sitter och nickar med i. Beroende på hur stabil du känner dig mentalt kan du antingen se den sent en sömnig halvljus natt, eller mitt på dagen i gassande solsken.

Ida (Plejmo)

Daniel: En ung kvinna söker sitt förflutna på den polska landsbygden på 1960-talet innan hon ska avlägga sitt nunnelöfte. Längs vägen blottas andra världskrigets fasor med en drabbande obarmhärtighet. Lågmäld, närmast tyst och oerhört vacker film som på blott 80 minuter hinner säga väldigt mycket om de mörka vrår som döljer sig inom människan. Ida kan hyras på Headweb, samt ses på amerikanska Netflix. Vann en Oscar för bästa icke engelskspråkiga film vid årets gala, och nominerades även för sitt foto.

Maps to the Stars (Viaplay)

Martin: En svindlande, grotesk, tragikomisk saga om drömfabriken i Hollywood – en värld som enligt regissören David Cronenberg och manusförfattaren Bruce Wagner är sprängfylld av galningar, perversioner, våld och hybris. En närmast mytologisk historia, hela tiden tangerande gravallvarliga saker som arvsynd, predestination och apokalyps. Och i centrum för allt detta hittar vi Julianne Moore, som spelar ut hela sitt omfångsrika register när han porträtterar den ömsom patetiska, ömsom förhatliga avdankade skådisen Havana. Hysteri blandas med apati, grandiositet med krypande självömkan. Moore är som en maximalistisk enmansorkester som skrämmer bort halva publiken med sitt extra allt-spel. Det är en fröjd att bevittna. Filmen är överlastad med idéer, den är rörig och hänger knappt ihop – men jag är likväl mycket förtjust i den, trots eller kanske tack vare alla skavanker. Det här är Cronenberg på härligt, syrligt humör, och det är hans bästa film på hur många år sedan som helst, kanske sedan Spider (2002), kanske till och med sedan eXistenZ (1999).

Nebraska (Viaplay)

Daniel: En stillsam och vackert svartvitt filmad roadmovie om en åldrad far och hans son som försöker hitta fram till varandra på Nebraskas sömniga landsbygd. Fans av Alexander Paynes tidigare filmer lär känna igen såväl tonen som den återhållsamma humorn. Bruce Dern och June Squibb Oscarsnominerades för sina roller som knarrigt äkta par på ålderns höst, och även tidigare Saturday Night Live-stjärnan Will Forte gör en fin insats i rollen som sonen som vill lära känna sin far innan det är för sent.

The Pledge (Netflix)

Per: En pensionsfärdig polis (Jack Nicholson) tar sig an ett sista fall: en liten flicka har blivit mördad, och Nicholson svär inför flickans föräldrar att han ska sätta dit den skyldige. Sean Penns tredje film som regissör är en mörk, tajt och extremt välspelad kriminalare med en helt igenom bländande Nicholson i en nedtonad huvudroll.

Reality Bites (HBO Nordic)

Ida: »Hello, you've reached the winter of my discontent…« En av mina absoluta favoritfilmer någonsin! Grunge-slackerfilmen Reality Bites som handlar om ett gäng slashasar som just gått ut college utan riktig koll på vad de ska göra eller ens vad de vill göra, är legendarisk.  Jag måste ha sett den minst 50 gånger. Vickys klädstil, frasen »define irony« och att jag inte kan se ett tidningsstånd utan att tänka »N…newsstand!« och att My Sharona alltid får mig på så sjukt bra humör – allt är tack vare Reality Bites. Som verkligen tåls att se om … och om.

Starry Eyes (SF Anytime)

Per: Sarah är en ung aspirerande skådis i Hollywood. Liksom tusen andra hoppfulla går hon från en hopplös audition till nästa utan att få napp. Hennes kompisar är mest intresserade av att snacka skit och festa, men Sara vill verkligen bli filmstjärna. Så får hon provspela för en ny skräckfilm, The Silver Scream, hos anrika bolaget Astraeus Pictures. Castingsessionen blir både otäck och förnedrande, men Sarah återvänder ändå… Hur långt är hon till slut beredd att gå för att få rollen? Starry Eyes tar frustrationen och drömmarna hos alla som vill lyckas i Hollywood och kokar ner den till en djävulskt obehaglig liten skräckis – slutet är inget för känsliga själar – och Alex Essoe är bländande bra i huvudrollen.

The Talented Mr. Ripley (Netflix)

Martin: I allt väsentligt en utomordentlig filmupplevelse. Här finns så mycket att tycka om, från det psykologiska maktspelet mellan karaktärerna till den snygga ytan. Den utsökta rollbesättningen, som förutom Matt Damon som Tom Ripley inkluderar Jude Law, Gwyneth Paltrow, Cate Blanchett och en obetalbart överklassdräggig Philip Seymour Hoffman. De makalöst vackra medelhavsmiljöerna. Det eleganta fotot. Soundtrackets coola jazz och Gabriel Yareds smäktande originalmusik. Klassperspektiven, Ripleys desperata men i slutändan futila försök att passa in i en miljö i vilken han inte hör hemma. Alla tjusiga kläder. Den alltför tidigt avlidne Anthony Minghellas bästa film. Alltjämt en av Matt Damons främsta prestationer. Och den bästa Ripley-filmatiseringen av dem alla.

Två dagar, en natt (TriArt)

Martin: Kompromisslöst drama av bröderna Dardennes om utsatthet, dysfunktionella sociala skyddsnät och en arbetsmarknad i fritt fall där arbetsgivare spelar ut sina anställda mot varandra i syfte att så split och nedmontera den kollegiala solidariteten. Marion Cotillard är makalöst bra som en extremt utsatt kvinna som tvingas genomföra plågsam Golgatavandring under en helg i syfte att försöka övertyga sina arbetskamrater att ta hennes sida i strid med företagets manipulerande och cyniska chef. En fantastisk film som jag aldrig vill se igen. Svidande som ett saltdränkt skärsår.

Whiplash (SF Anytime)

Björn:  Andrew Neiman (Miles Teller) är en ung jazztrummis som tävlar om att bli förstetrummis i storbandet i en av USA:s bästa musikskolor. Bandet leds av den despotiske läraren Terence Fletcher (spelad av suveräne Oscar-vinnaren J. K. Simmons). Filmen är skriven och regisserad av Damien Chazelle och baseras på hans upplevelser från Princeton High School Studio Band. En iakttagelse: Det finns olika sätt att spendera de där 10 000 timmarna som det sägs att det tar att bli riktigt bra på någonting. Om man spenderar timmarna med Terence Fletcher är chansen fruktansvärt stor att man blir överjävligt bra på det man gör. En film om en trummis … kan det vara något? Ja, ja, ja! Jag lovar.

Kategorikalabalik

Inherent Vice (SF Anytime)

Martin: Paul Thomas Anderson är en mästare, och han förvaltar Thomas Pynchons medvetet kaotiska berättelse om den kaliforniske hippie-privatdeckaren Doc Sportello perfekt och skapar en film som inte bara är en utmärkt noiruppdatering i samma anda som Chinatown och The Long Goodbye, utan också en LA-skildring som redan känns klassisk. Inherent Vice är lika mycket en film om Los Angeles och Kalifornien som berättelsen om det paranoida och desillusionerade sjuttiotalet, och är det något PTA kan utan och innan så är det LA, oavsett årtionde. Miljöerna, människorna, färgerna, ljuset. Detaljerna samspelar perfekt, och han får det att se så enkelt ut, så okonstlat, utan att någonsin vara slapp i sitt berättande.

Nu är det din tur. Vilka av vod-tjänsternas guldkorn vi missat? Kommentera!

Just nu på TVdags

Nyhet

Ursäkta röran, TVdags bygger om!

19 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Line of Duty-sträckkollen på SVT Play

16 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Kevin Bacon & 1990-talskänslan i City on a Hill

9 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: The Handmaid's Tale reser sig igen

2 maj, 2021
Intresseklubben Antecknar #79

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Terminator-sviten

1 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Svärfar svävar fritt i Tumba-dokun

25 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Tortyrporr & rasism i kontroversiella Them

18 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Avancerade soc-thrillern Snöänglar

11 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Brittisk deppattack med Line of Duty & Unforgotten

4 april, 2021
Recension

Bert ligger kanske inte rätt i tiden – men han är fortfarande kul

1 april, 2021
Sverigepremiärer

Paramount+: Two Weeks to Live är bra – Everyone Is Doing Great är bättre

29 mars, 2021
Nyhet

Dags för Paramount+ att dra igång – men Apple får förtur

24 mars, 2021

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel