Hellre Sopranos än Sherlock

Stoppa dramatrenden att ge fansen »bra avslut«

I fredags var det femton år sedan det första avsnittet av The Sopranos visades på HBO. Sedan serien togs i mål drygt åtta år senare går det oftast inte mer än ett par veckor utan att jag tänker på hur allt tog slut. På Tony, Carmella och Anthony på den där dinern. Journey i jukeboxen och paniken när allt blev svart. Det är ett tv-ögonblick som lyckats utomordentligt med uppgiften att etsa sig fast i det populärkulturella medvetandet och tv-historien i stort. Samtidigt var det vid sändningstillfället en otroligt hatad avslutning. Seriens fans anklagade skaparen David Chase för att fega ur. För att inte riktigt våga sätta punkt på ett sätt värdigt en av de bästa dramaserierna någonsin.

Jag tror att det är en viktig grund i tv-dramats styrka – att vi tillåter oss känna den separationsångest som får oss att minnas i år framöver.

Det är en känsla de allra flesta tv-entusiaster känner igen. Personligen har jag sedan länge tappat räkningen på alla upprörda diskussioner jag haft runt de sista avsnitten av favoritserier som Lost, Battlestar Galactica eller Twin Peaks. Samtidigt verkar tv-berättandet vara på väg i en ny riktning.

När Breaking Bad gick i mål i höstas sjöng en övervägande majoritet av seriens fanatiska följare finalavsnittets lovsång. På twitter tackades seriens skapare, Vince Gilligan, för att han efter fem säsonger lyckades ge publiken closure. Häromveckan höjdes liknande röster om början på den tredje säsongen av Sherlock. Här på TVdags menade Julia Skott att serien nu hade laddats till bristningsgränsen med blinkningar och eftergifter för fansens önskemål och fantasier. Andres Lokko fortsatte på samma spår i Svenska Dagbladet under rubriken »Nya säsongen av Sherlock Holmes (sic!) gör allt för fansen«.

Jag är inte helt övertygad om att det är något positivt. Att hänge sig åt publikens krav är en rörelse mot tv-dramats kanske djupaste vatten. Speciellt när det handlar om avslutningar. För tv-serien är i grunden inte konstruerad för att ge closure. Det finns snarare en inbyggd dramaturgi vigd åt en konstant rörelse framåt. Åt det faktum att en tv-serie är gjord för att just fortsätta, säsong efter säsong, år efter år. Det är även samma mekanism som göder fansens orimliga krav på ett tillfredställande slut. Ett slut som i praktiken bara kan komma i form av kompromisser. Som när exempelvis den amerikanska versionen av The Office fick sitt slut i maj i fjol och varje karaktär tilläts tona ut i ett värdigt farväl. Resultatet blev ett av de minst minnesvärda dubbelavsnitten i seriens historia.

När Vanity Fair för något år sedan publicerade ett långt reportage som kartlade hela The Sopranos historia bidrog en läsare med en intressant analys av seriens slut. Han, en Larry Grossman från Las Vegas, menade att den uppbyggda situationen – alla skumma figurer på dinern, Meadows klumpiga parkering utanför – bäddade för en dramatisk vändning som knöt an till seriens grundläggande tema. När bilden i stället för att explodera i en dramatisk upplösning blev svart lämnades vi tittare med känslan att vi missat något. Vi lämnades med känslan av panikångest. Vi kände vad Tony Soprano kände. Kanske knyter det an till det faktum att en serieavslutning numer laddats av en nästan existentiell ångest. Av att vi inte vill att det ska ta slut.

Jag tror att det är en viktig grund i tv-dramats styrka. Att vi tillåter oss känna den separationsångest som får oss att minnas i år framöver. Det måste vara bättre än kompromissernas lockande hägringar av closure.

Just nu på TVdags

Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: The Handmaid's Tale reser sig igen

2 maj, 2021
Intresseklubben Antecknar #79

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Terminator-sviten

1 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Svärfar svävar fritt i Tumba-dokun

25 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Tortyrporr & rasism i kontroversiella Them

18 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Avancerade soc-thrillern Snöänglar

11 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Brittisk deppattack med Line of Duty & Unforgotten

4 april, 2021
Recension

Bert ligger kanske inte rätt i tiden – men han är fortfarande kul

1 april, 2021
Sverigepremiärer

Paramount+: Two Weeks to Live är bra – Everyone Is Doing Great är bättre

29 mars, 2021
Nyhet

Dags för Paramount+ att dra igång – men Apple får förtur

24 mars, 2021
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Jägarna vs Exit – svensk triumf, norskt fiasko

21 mars, 2021
Hyllning

I morgon är en annan dag – tack för allt Christer!

14 mars, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Var »4 Blocks« den bästa gängkrimserien som gjorts?

14 mars, 2021

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel