TVdags recenserar säsongsfinalen av The Leftovers

Stark & hoppfull The Leftovers-final, men… sekten »realister« som »tvingade fram minnen«!?

Om det är något jag inte förstår i de kommentarer jag har sett i amerikanska medier (exempelvis hos Alan Sepinwall) efter säsongsfinalen av The Leftovers är det att sekten The Guilty Remnants kanske inte var så galna trots allt, att de till sist faktiskt tvingade människor att minnas. Som i fallet med Nora Durst: att deras agerande tvingade henne att inse att hon trots allt inte hade glömt det tragiska öde som drabbat henne, att hon aldrig skulle kunna glömma.

När det som jag ser det snarare har varit så att hela ensemblen inte gjort annat än på olika sätt ältat minnet av sina bortryckta och hur detta drabbat dem, hur de sörjt och suttit fast i en limboliknande tillvaro utan kapacitet att gå vidare eftersom insikten suttit där som en boja vid fotleden: Tanken att vi har någon som helst egen makt över våra liv är falsk, det finns något bortanför vår fattningsförmåga som när som helst har förmågan att rycka oss bort, en kraft vars syfte och art vi aldrig lär kunna förstå och som med förfärlig klarhet visat sin till synes helt nyckfulla makt.

»Till sist tvingade dem att minnas« – que?

Nåväl. Som skildring av en dysterkvistvärld där glädje verkar vara i det närmaste utraderat har The Leftovers i mina ögon varit sommarens största njutning, om nu njutning är ett lämpligt ord i sammanhanget. I min recension av premiäravsnittet skrev jag att det vilade en känsla av olust över serien och att världen som etablerades däri framstod som både avtrubbad och redo att explodera, och det är känslor som hållit i sig och som i finalavsnittet fick sin… ja, final genom den våldsamma urladdningen mot The Guilty Remnants efter att de beställt lookalike-dockor av stadens alla försvunna och i skydd av nattens mörker iscensatt scenariot vid deras bortryckande.

Som skildring av en dysterkvistvärld där glädje verkar vara i det närmaste utraderat har The Leftovers i mina ögon varit sommarens största njutning.

Och ursäkta, jag måste återvända till det här – att till och med avsnittets regissör i en intervju med Hollywood Reporter säger att det är The Guilty Remnants syfte att aldrig låta människor glömma och att de kanske egentligen inte alls bör ses som en sekt utan bara som realister – WTF?! Om jag hade förlorat nära anhöriga på det sätt som skett i The Leftovers och sedan en morgon kommit ner till köket och funnit korrekt klädda, naturtrogna avbilder av dessa bortryckta utplacerade kring det bord de satt vid då de försvann, inte fasiken skulle jag då bli rosenrasande för att de tvingade mig att minnas, utan för att det vore så fruktansvärt jävla respektlöst mot den sorg jag bär på eftersom jag inte längre har dem i mitt liv. Jag menar med det inte att jag tycker att det var rätt att slå ihjäl dem och bränna ner deras hus, men visst kan jag leva mig in i det ursinne som blev resultatet.

Nora, som ju är den som drabbats hårdast av detta öde då hennes man och två barn försvann, tvekar ju till och med just av denna anledning när hon ges chansen att sluta känna förlamning och sorg. När hon erbjuds en omfamning av Wayne med de påstått helande krafterna tillåter hon att han tar henne i sin famn först när hon fått svaret »Never« på fråga »Will I forget them?«. Hon vill inte glömma, hon vill bara hitta förmågan att kunna leva vidare.

Bortsett från detta – som jag verkligen inte förstår – gillade jag hur det här iscensättandet lades upp under säsongens gång. Den synkroniserade stölden av foton på försvunna en natt någonstans vid säsongens mitt och den där killen som Nora några avsnitt senare träffade på konferensen och som visade sig tjäna sitt levebröd på att sälja postorderdockor till »The sudden departure«-efterlevande – åtminstone jag knöt inte de sakerna samman förrän verkställandet var ett faktum.

leftoversfinal

Slutet kändes byggt utifrån ovisshet gällande huruvida det skulle bli en andra säsong eller inte. För att vara en serie som bjudit på i princip inga som helst glädjepunkter var de sista scenerna nästan obscent hoppfulla – i alla fall med The Leftovers-måttstock. Kevins önskan inne på toaletten till den döende Wayne om en andra chans att skapa en familj (för visst var det vad han önskade?), Nora som avblåser sin flykt från staden (för visst gör hon väl det?) när hon finner den lämnade bebisen på trappan och i samma stund upptäcks av Kevin och dottern där de kommer hemstapplande från branden i The Guilty Remnants-huset, Nora som ler mot dem och säger »look what I found« och håller upp barnet – jag skulle väl inte direkt kalla det sockersött men jag föll ändå pladask inför denna chans till bräcklig och nyfunnen familjelycka. Och så Laurie och Tom, mor och son som på olika håll sökt mening i sektmiljöer och sargade finner varandra i stadens minnespark för de bortryckta när krutröken lagt sig. Något sorts frö av hopp även där.

Den värld Lindelof bygger upp, den stämning han frammanar och det mod han uppvisar när han vågar ha pretentioner även om han ibland går vilse – jag gillar det.

För mig har styrkan i The Leftovers varit skildringen av människornas sorg, hur det till synes helt slumpvisa bortryckandet av två procent av världens befolkning fått något att gå sönder inombords hos dem som blivit lämnade kvar, något som inte kommer att kunna återställas. Leftover må på svenska rakt översättas till kvarleva, men här handlar det inte bara om att de är kvarlevande utan också leftovers i betydelsen rester, matrester som halvengagerat skrapats från en tallrik ner i vasken i väntan på ett mer slutgiltigt öde.

Visst borde jag väl som icketroende kunna bli irriterad på Damon Lindelofs återkommande flirtar med religiösa undertoner i allt han gör. Jag lyckas inte sätta fingret på om han vill få oss att tro i någon speciell riktning gällande vad som skett här, men det kristna bortryckandet spökar ju så klart i serien och här finns ekon av annat, teman jag inte riktigt äger religionskunskaperna för att få fatt i men som ändå gör sig påminda. Men grejen är att jag köper det. Den värld Lindelof bygger upp och den stämning han frammanar och det mod han uppvisar när han vågar ha pretentioner även om han ibland går vilse – jag gillar det. Jag har verkligen ingen aning om i vilken riktning han och Tom Perrotta tänkt ta serien i säsong 2 – och om jag förstått det hela rätt finns det inte så mycket mer att ta av från Perrottas bok som serien bygger på heller – men jag hoppas att de inte får för sig att ändra på allt för mycket. Satsa hellre på en i mina ögon lika bra (och deprimerande) andrasäsong och låt det stanna där om folk inte har vett att uppskatta det, hellre än att försöka bygga om i syftet att hitta större publik, för det lär vi fåtaliga fans bara bli olyckliga av.

För visserligen vill vi ju att The Leftovers ska göra oss olyckliga för en stund, men inte av fel anledning.

The Leftovers kan ses på HBO Nordic och C More Play.

Just nu på TVdags

Recension

Netflix-premiär! Zellweger lyser i Revenge-skaparens mindfuck What/If

24 maj, 2019
Trailer

Spana in trailern till Terminator: Dark Fate

23 maj, 2019
Streamingtips

Nytt & kommande på Netflix i juni – Dark, Black Mirror & Jessica Jones

23 maj, 2019
Gruppdiskussion

Game of Thrones-cirkeln diskuterar & dissekerar serieavslutningen

22 maj, 2019
Trailer

Kungligt besök på Downton!

21 maj, 2019
Intresseklubben Antecknar #62

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: The Goonies

21 maj, 2019
Streamingtips

Joe Swanberg visar med säsong 3 av Netflix Easy vilken mästare han är

21 maj, 2019
Recension

Nerven slarvas nästan bort i The Rain säsong 2 – August & Følsgaard bäst

20 maj, 2019
Recension

C More-premiär för George Clooneys påkostade & realistiska Catch-22

20 maj, 2019
Analys

Uppsnack inför sista avsnittet av Game of Thrones

19 maj, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: drabbande polisskjutningsdramat The Red Line

19 maj, 2019
Klipp

Sabrina hjärta Nailed it!

18 maj, 2019

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel