Recension

Stark dokumentär om monstret Weinstein – men håller bilden av MeToo?

Betyg 3 av 5

I höst återupplever vi MeToo-hösten 2017. Untouchable, en uppgång-och-fall-dokumentär om Harvey Weinstein, har skakade om USA och Storbritannien i september och har Sverige-premiär på SVT i kväll. Återigen förenas popkulturvärlden i både indignation och fascination över hur Hollywoodmogulen under decennier köpte sig fri från minst 80 anklagelser om våldtäkter och andra sexuella övergrepp.

Post-MeToo-världen, en grumligt polariserande korsbefruktning mellan det gamla och det nya, har redan gett genskador på viktiga demokratiska normer som personlig integritet, journalistisk etik, juridisk oskuldspresumtion.

Untouchable skildrar ytligt sett slutet på en era och början på en annan. Men vad vi fått är en snarare en grumligt polariserande korsbefruktning mellan det gamla och det nya, som redan gett genskador på viktiga demokratiska normer som personlig integritet, journalistisk etik, juridisk oskuldspresumtion.

När man ser Untouchable är det lätt att solidarisera sig med MeToo-rörelsen, både allmänmänskligt och politiskt. När man sedan kliver ut i 2019 igen, på nätet här och nu, dröjer det inte länge innan man påminns om hur världen verkligen förändrats av MeToo och att det inte är odelat positivt.

I slutet av dokumentären ges två motsatta svar på frågan om vad åtalet mot Weinstein inneburit för filmbranschen och samhället i stort. Först säger en av Weinsteins forna anställda att »det har betytt allt, vi lever nu i en lite bättre värld«, sedan säger ett av Weinsteins offer tvärtom att »inget har förändats«, filmvärlden har bara fått en symbolgärningsman att knyta all skit till  »så att alla andra kan fortsätta«.

Den första personen är givetvis en man och den andra en kvinna. Perspektivkonflikten är talande för hur den rusigt enkla MeToo-hösten 2017 har gett dagens baksmälla av motsägelser i spektrat mellan å ena sidan manliga maktstrukturer och sexuella övergrepp och å andra sidan lynchmobbar och drevande uthängningar.

På nyåret 2018 var det allmänt självklart att demokratsenatorn Al Franken skulle avgå efter anklagelser om närgångenhet – i dag är det, för alla som läste Jane Mayers djupgräv i The New Yorker i somras, lika uppenbart att Franken utsattes för en koreograferat falskflaggad attack från republikanska motståndare och borde ha stannat för en regelrätt hearing inför etikkommissionen.

Och nu har vi rentav vant oss vid strömmen av ideologiskt motiverade uthängningar och avgångskrav bortom all juridisk rimlighet. Senast var det en Trump-utnämnd rådgivare på det amerikanska arbetsmarknadsdepartementet som tvingades bort sedan en progressiv reporter anklagat honom för en anti-semitisk Facebook-post – som vid närmare granskning tvärtom visade sig ironisera över alt-right-rörelsen. Rådgivaren fick tillbaka sin tjänst och den drevande journalisten ställdes i skamvrån.

Men det fall som mest representerar vår normativt eteriska tid är hur basisten i den unga popgruppen Hey Violet i våras tvingades lämna bandet efter att först en anonym påstådd »ex-flickvän«, och sedan en till, på Twitter hävdat att han anförtrott dem att han en gång våldtagit en tjej. Här fanns bara två anonyma påståenden – det andra som svar på det första – men inget offer, ingen övergreppssituation och inget som efter bandets interna utredning talade för att det skulle vara sant. Bandet trodde på sin basists oskuld, men gav honom ändå sparken – och han tyckte själv att det var det enda rätta eftersom bandet befinner sig i en så ung och känslig progressiv miljö att även minsta anonyma anklagelse blir en omöjlig fläck på trovärdigheten.

Det är där vi är. På gott och ont famlande i blindo efter nya rättsprinciper när de gamla förångats. Weinstein-dokumentären är en bra dokumentär om Weinstein men en väldigt bristfällig film om MeToo-eran.

Dog: Rovdjuret visas på SVT1 i kväll kl 21.

Just nu på TVdags

Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Motsatsen till genanshumor – hjärtliga Ted Lasso

27 september, 2020
Recension

På Netflix: Charlie Kaufmans absurda drama I’m Thinking of Ending Things

23 september, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: »Älska mig« – formperfektion i kuliss

20 september, 2020
Premiär

C More-premiär för Maskeradligan – lite som en radiodoku … men på tv

15 september, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: P-Valley är ett arbetsplatsdrama som kan lyfta till skyarna

13 september, 2020
Säsongspremiär

Yellowstone säsong 3 bjuder minsann på mjukisar, mys & melodrama

12 september, 2020
Nyhet

Slutet närmar sig för The Walking Dead – fast ändå inte

9 september, 2020
Kommentar

Yellowstone säsong 2: Familjedramat fördjupas & ranchkriget blir råare

8 september, 2020
Tips

En titt på svensk rollspelshistoria i Mot andra världar

6 september, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen: The Boys är tillbaka i stan – med psykopat-Homelander i täten

6 september, 2020
Recension

Nej, vilken rymdkrasch… Netflix Away kan du hålla dig borta ifrån

4 september, 2020
Recension

The New Mutants-premiär – i sina bästa stunder en Breakfast Club för 2020-talet

3 september, 2020

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel