Sommarfilmen: suveräna Schilling & Healy i snurriga kidnappardramat Take Me
Ray Moody driver ett företag med en unik och i hans ögon fantastisk affärsidé: han iscensätter fejkade kidnappningar. Klienter anlitar honom för att få lite spänning i vardagen eller för att chockbehandla sina fobier eller laster – han kidnappar dem, utsätter dem för ett överenskommet scenario, och håller dem fångna till dess att tiden är ute. Därefter släpps de fria. Han använder inget våld och ser till att all dokumentation finns tillgänglig ifall polisen skulle bli inblandad. Lite lajv, lite bdsm, lite The Game. Företaget går sådär.
Men när han får en ny klient, den välbeställda affärskvinnan Anna St. Blair, som erbjuder extra mycket betalt i utbyte mot att Ray behandlar henne ovanligt hårdhänt och håller henne fången en hel helg, tummar han på sina strikta regler. Naturligtvis går ingenting som planerat.
Take Me (2017) är den rutinerade karaktärsskådisen Pat Healys debut som långfilmsregissör, och han spelar även den ena huvudrollen som den älskvärde losern Ray. Taylor Schilling, bekant från Orange Is the New Black, spelar Anna. Bägge två är suveräna, och en stor behållning av filmen är deras psykologiska katt- och råttalek där perspektiven ständigt skiftar och man till slut inte vet vem man kan lita på, eller heja på (om någon). Vad är på riktigt? Vem talar sanning? Vem bluffar? Det är lager på lager utan att det någonsin känns löjligt. Schillings och Healys spel här är imponerande komplext – han spelar en fumlande entreprenör som i sin tur ska (dåligt) gestalta en hårdhudad kidnappare, hon är en tuff karriärist som spelar panikslaget offer, men ändå inte, men kanske ändå…? Resultatet är en ekonomiskt berättad, energisk dramakomedi med inslag av såväl screwball som film noir.
Take Me finns på Netflix.
