Recension

Som en panisk mardröm – Mother! förvirrar, upprör & berör

Betyg 3 av 5

Det har pratats mycket om Darren Aronofskys film Mother! på sistone. Det tycks väldigt mycket. Folk hatar och älskar i versaler. Det är då man ska sluta läsa. Så har du inte sett filmen ännu bör du sluta läsa nu. Mother! skall upplevas mot en tom fond. Själv råkade jag tyvärr snappa upp en hel del före tisdagens pressvisning. Bland annat någonting om bibelmetaforer. Jag hatar filmiska bibelmetaforer, nästan mer än direkta bibelhistorier. Noah hugger fortfarande som ett glödgat spjut i nacken, och då har jag ändå bara sett trailern.

Visst går det att tolka in allsköns Jesus-mumbo-jumbo i Mother!, men det går också att tolka den som en allegori över julens vedermödor.

Tack och lov så ligger den här delen av Mother! helt i tittarens händer. Visst går det att tolka in allsköns Jesus-mumbo-jumbo i Mother!, men det går också att tolka den som en allegori över julens vedermödor. Om man så vill. Aronofskys senaste film är öppen för tolkningar. Visserligen begränsade till dig själv och svårfrånkomliga självklarheter som kön, klass och smak.

Det första är kanske mest intressant att ta i beaktande. Likt Lars von Trier har Aronofsky gjort en film om kvinnligt martyrskap. Framför allt en scen med grovt sexualiserat våld hade kunnat rubriceras: »Homage à Lars von Trier« och exporterats som GIF. Men i sitt sammanhang fyller den dock en viss funktion, även om i alla fall jag börjar tröttna på den här typen av scener. Utan exakt utförande, där motiven inte fastslås, faller de snabbt ner i tortyrporrens daterade träsk.

Nu är ju Mother! en fin film av en fin regissör, så de flesta köper det. Framför allt efter det hyfsat fyndiga slutet som förklarar rätt mycket. Mer än förväntat kanske? Det grandiosa rasar, kvar blir en flummig Måndag hela veckan-remake producerad av M. Night Shyamalan. Inget fel med det, men det får pretentionerna att kännas lite pretentiösa. Mother! är trots allt bara en film. En bra film absolut, men bara en film.

Mother! är på många sätt en filmisk pansarvagn ute efter dina sinnen. Den förvirrar, upprör och berör. Allt detta utan tillstymmelse till humor eller ens lättsamhet.

Och som alla vanliga filmer har den en handling. Jennifer Lawrence och Javier Bardem (enligt eftertexterna Mother och Him)  bor tillsammans långt ute i ingenstans. Mannen, en känd författare, har drabbats av skrivkramp, och hon ägnar dagarna åt att renovera det inte alls modesta huset. En dag knackar det på dörren och en främling, spelad fenomenalt av Ed Harris, kliver in i deras liv. En inkräktare som blottar sprickorna i den till synes perfekta relationen. Strax därefter kommer hans fru, senare även deras söner. Paniken stegras. Hos Lawrence, men även hos mig. En extrem påtaglig känsla av att tappa kontrollen.

Det trygga hemmet förvandlas till en hysterisk Buñuelsk snedtripp. Mother! har lite felaktigt marknadsförts som skräckfilm. Den skrämmer inte på det sättet. Den skrämmer mer som en panisk mardröm. En grov stressattack på alla sinnen. I mitten av allt står den utsatta huvudpersonen, den våldtagna musan. Fantasin som tvingas bli till verklighet. Det hela påminner en del om HBO-serien Westworld och Evan Rachel Woods karaktär. Att tvingas stå utanför sitt eget liv och bara se på när det levs. Det är mycket sorgligt och väcker säkert stor igenkänning hos många.

Mother! är på många sätt en filmisk pansarvagn ute efter dina sinnen. Den förvirrar, upprör och berör. Allt detta utan tillstymmelse till humor eller ens lättsamhet. Aronofsky är seriös, all heder åt honom för det, men jag kan tycka att det seriösa oftast blir mer lätthanterligt med ett uns humanism inflikat mellan barnamord, sparkar mot ansikten och manliga – sexuella – aggressioner. Som det är nu är Mother! fortfarande intressant, som film, som diskussion om den – manliga – skaparen och hans ståndaktiga mallighet som så lätt slaknar och framkallar vrede. Den patetiska manligheten och människans behov av att följa istället för att leda.

Kanske är det en film om det fåtal människor som älskar att styra, och det massiva antal människor som instinktivt låter sig styras. När så en människa gör uppror slås hen ner och allt börjar om från början igen. Ja, kanske är det mest av allt en studie i misantropi.

Mother! har biopremiär i dag.

Just nu på TVdags

Tips

Premiär ikväll för ny säsong av släktmysterier i Arvinge okänd

20 augusti, 2018
Klipp

Pilot! Orleans! Bara soft rock-godis i Ozempics oförtjänt avskydda reklamfilmer

20 augusti, 2018
Nyhet

Iron Fist är tillbaka – kolla in trailern för nya säsongen

20 augusti, 2018
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Nashvilles episka final-försoning

19 augusti, 2018
Recension

Uppfriskande miljöombyte & Bollywood noir i Netflix Sacred Games

18 augusti, 2018
Klipp

Se Jimmie Åkesson blåljuga om sin SD-nazism-bakgrund

17 augusti, 2018
Klipp

Kusligast med Brennan-gate: Trump prickar inte av en lista med fiender – utan med vittnen

17 augusti, 2018
Till minne

Aretha Franklin död – se ABC:s livesända hyllning här

16 augusti, 2018
Trailer

Alla ska med i Mad Men-skaparens nya serie The Romanoffs

15 augusti, 2018
Intervjutips

Öppenhjärtig Colbert om The Late Show, Trump & tuffa frågor

14 augusti, 2018
Pop Culture Confidential

I veckans podd: vi pratar med Silicon Valley-stjärnan Jimmy O. Yang

13 augusti, 2018
Trailer

Nya säsongen av Mrs Maisel verkar minst lika skruvad

12 augusti, 2018

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel