Recension

Som en panisk mardröm – Mother! förvirrar, upprör & berör

Betyg 3 av 5

Det har pratats mycket om Darren Aronofskys film Mother! på sistone. Det tycks väldigt mycket. Folk hatar och älskar i versaler. Det är då man ska sluta läsa. Så har du inte sett filmen ännu bör du sluta läsa nu. Mother! skall upplevas mot en tom fond. Själv råkade jag tyvärr snappa upp en hel del före tisdagens pressvisning. Bland annat någonting om bibelmetaforer. Jag hatar filmiska bibelmetaforer, nästan mer än direkta bibelhistorier. Noah hugger fortfarande som ett glödgat spjut i nacken, och då har jag ändå bara sett trailern.

Visst går det att tolka in allsköns Jesus-mumbo-jumbo i Mother!, men det går också att tolka den som en allegori över julens vedermödor.

Tack och lov så ligger den här delen av Mother! helt i tittarens händer. Visst går det att tolka in allsköns Jesus-mumbo-jumbo i Mother!, men det går också att tolka den som en allegori över julens vedermödor. Om man så vill. Aronofskys senaste film är öppen för tolkningar. Visserligen begränsade till dig själv och svårfrånkomliga självklarheter som kön, klass och smak.

Det första är kanske mest intressant att ta i beaktande. Likt Lars von Trier har Aronofsky gjort en film om kvinnligt martyrskap. Framför allt en scen med grovt sexualiserat våld hade kunnat rubriceras: »Homage à Lars von Trier« och exporterats som GIF. Men i sitt sammanhang fyller den dock en viss funktion, även om i alla fall jag börjar tröttna på den här typen av scener. Utan exakt utförande, där motiven inte fastslås, faller de snabbt ner i tortyrporrens daterade träsk.

Nu är ju Mother! en fin film av en fin regissör, så de flesta köper det. Framför allt efter det hyfsat fyndiga slutet som förklarar rätt mycket. Mer än förväntat kanske? Det grandiosa rasar, kvar blir en flummig Måndag hela veckan-remake producerad av M. Night Shyamalan. Inget fel med det, men det får pretentionerna att kännas lite pretentiösa. Mother! är trots allt bara en film. En bra film absolut, men bara en film.

Mother! är på många sätt en filmisk pansarvagn ute efter dina sinnen. Den förvirrar, upprör och berör. Allt detta utan tillstymmelse till humor eller ens lättsamhet.

Och som alla vanliga filmer har den en handling. Jennifer Lawrence och Javier Bardem (enligt eftertexterna Mother och Him)  bor tillsammans långt ute i ingenstans. Mannen, en känd författare, har drabbats av skrivkramp, och hon ägnar dagarna åt att renovera det inte alls modesta huset. En dag knackar det på dörren och en främling, spelad fenomenalt av Ed Harris, kliver in i deras liv. En inkräktare som blottar sprickorna i den till synes perfekta relationen. Strax därefter kommer hans fru, senare även deras söner. Paniken stegras. Hos Lawrence, men även hos mig. En extrem påtaglig känsla av att tappa kontrollen.

Det trygga hemmet förvandlas till en hysterisk Buñuelsk snedtripp. Mother! har lite felaktigt marknadsförts som skräckfilm. Den skrämmer inte på det sättet. Den skrämmer mer som en panisk mardröm. En grov stressattack på alla sinnen. I mitten av allt står den utsatta huvudpersonen, den våldtagna musan. Fantasin som tvingas bli till verklighet. Det hela påminner en del om HBO-serien Westworld och Evan Rachel Woods karaktär. Att tvingas stå utanför sitt eget liv och bara se på när det levs. Det är mycket sorgligt och väcker säkert stor igenkänning hos många.

Mother! är på många sätt en filmisk pansarvagn ute efter dina sinnen. Den förvirrar, upprör och berör. Allt detta utan tillstymmelse till humor eller ens lättsamhet. Aronofsky är seriös, all heder åt honom för det, men jag kan tycka att det seriösa oftast blir mer lätthanterligt med ett uns humanism inflikat mellan barnamord, sparkar mot ansikten och manliga – sexuella – aggressioner. Som det är nu är Mother! fortfarande intressant, som film, som diskussion om den – manliga – skaparen och hans ståndaktiga mallighet som så lätt slaknar och framkallar vrede. Den patetiska manligheten och människans behov av att följa istället för att leda.

Kanske är det en film om det fåtal människor som älskar att styra, och det massiva antal människor som instinktivt låter sig styras. När så en människa gör uppror slås hen ner och allt börjar om från början igen. Ja, kanske är det mest av allt en studie i misantropi.

Mother! har biopremiär i dag.

Just nu på TVdags

TVdags blickar tillbaka på 2010-talet

Halt and Catch Fire-Bos – den enda äldre kränkta mannen värd att älska

10 december, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Sharon Horgan-aktiga Ida Elise Broch i Home for Christmas

8 december, 2019
TVdags betygsätter tolkningarna

Mycket mellanmjölk men ändå mysig Så mycket bättre-final

7 december, 2019
Säsongspremiär

Benlöse Ivar på äventyr i Ryssland när Vikings ska få ett avslut

5 december, 2019
TVdags blickar tillbaka på 2010-talet

2010-talet gav oss några alldeles utsökta äktenskapsdraman

3 december, 2019
Kommentar

The Irishman föryngrar ansikten digitalt, men glömmer bort allt det andra

2 december, 2019
Kommentar

Ken Burns Countrymusikens historia på SVT Play – men se den inte!

1 december, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Ray Donovans eviga dödsdans

1 december, 2019
TVdags betygsätter tolkningarna

Är Magnus 1 eller 5? TVdags splittrat efter Så mycket bättre

30 november, 2019
Recension

Julen i fara i årets julkalender Panik i tomteverkstan

30 november, 2019
Pop Culture Confidential

I veckans podd: The Irishman-aktuella dekoratören Regina Graves

28 november, 2019
Gruppdiskussion

Gaslighting & spagettivästern: The Walking Dead-cirkelns säsongsreflektioner efter vinterfinalen

28 november, 2019

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel