Seriefinal

Smör och ost i Downton Abbey-final

Denna text innehåller spoilers för Downton Abbey-finalen.

Jag har eventuellt för svagt hjärta för allra sista avsnittet av Downton Abbey. Ungefär var femte replik var motsvarigheten till filmpolisen som bara är en vecka från pension. Ju längre avsnittet gick, desto värre blev det. Allt var »Nu kommer du vara lycklig« och »Nu kan vi inte önska oss mer« och »Nu blir allt bra« och jag satt bara och väntade på något slags bildlig eller bokstavlig gasläcka så hela godset flög i luften. Det var så smörigt och så ostigt att det kändes upplagt för att straffa både figurerna och tittarna.

Men Sir Julian var helt nöjd med att knyta ihop med en fin sidenrosett utan överraskningar, gordiska knutar, eller framhoppande ormar. Ingen dog, ingen blev hämtad av polisen, ingen blev osams. Alla blev bara glada – och alla fick precis  det som de behövde, men med lagom lite beska i för att faktiskt vara tacksamma för det.

Downton Abbey lämnar ett shinglat och välstärkt hål efter sig i populärkulturen. Inte för att det var så fantastiskt, utan för att det var så aptitligt.

Barrow får bli butler men har lärt sig om ödmjukhet och tacksamhet och kommer förhoppningsvis inte bli odräglig. Mamma pappa Grantham har hittat sina roller i den nya tiden. Edith är marchioness men har inget att dölja som spelar roll. Mary behöver inte oroa sig för att hennes snubbe ska köra ihjäl sig. Tom kanske får ihop det med en chefredaktör. Spratt fick mysvinna lite över Denker. Anna och Bates har ett litet barn, Carson vet att han lämnar Downton i kapabla händer och kan fortsätta titta in och harkla sig menande, Daisy får bli självständig och kanske också hångla lite, Mrs Patmore likaså, och så vidare och så vidare nerför hela trappan.

Jag undrar dock lite om änkenådens avslutande replik, om att det vore fint om vi ändå kunde gå bakåt i tiden, var en vink om Sir Julians egna känslor. Han verkar tycka väldigt mycket om tiden då alla visste sin plats. Men samtidigt har han visat tecken på att också uppskatta utveckling – både vad gäller elektricitet och kvinnors och andra lägre stående människors rättigheter och möjligheter.

Downton Abbey lämnar ett shinglat och välstärkt hål efter sig i populärkulturen. Inte för att det var så fantastiskt, utan för att det var så aptitligt. Såpa och scenografier, känslor och klänningar, möbler och melodram. Och det avslutande avsnittet var allt det mys-ostigaste, med extra mycket lyxig marmelad och bubbel till.

Mest av allt kommer jag sakna just Maggie Smith och hennes mångbottnade surkart till Dowager Countess. Och det är jag nog långtifrån ensam om.

Julfinalen av Downton Abbey finns på SVTPlay till den 2 januari 2016.

Just nu på TVdags

Tips

Damer i burar! Amy Sedaris i otippad hyllning av obskyr 60-talsrulle

7 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Perry Mason-skådisguldet – Lithgow, Rhys & Maslany

5 juli, 2020
Streamingtips

Missa inte febriga »I May Destroy You« på HBO Nordic

2 juli, 2020
Tips

Office Hours med Tim Heidecker – kul & kaotisk karantänkultur

30 juni, 2020
Premiär

På HBO Nordic: Följ Michelle McNamaras Golden State Killer-jakt i I'll Be Gone in the Dark

29 juni, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: Pauline à la plage (1983)

29 juni, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Knutby! Svensk true crime på barnens sida

28 juni, 2020
Recension

Eurovision Song Contest: The Story Of Fire Saga – charmig, tramsig & småkul

26 juni, 2020
Trailer

Premiären för Fredrik Backmans »Björnstad« närmar sig

25 juni, 2020
Intresseklubben Antecknar #73

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Ubåtar

23 juni, 2020
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Helgalna Marcella det perfekta sommargodiset

21 juni, 2020
Recension

Nu på C More: Love Life roar & oroar precis som en rom-com ska

15 juni, 2020

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel