Filmtips

Smärta, mörker & mod – låt Nick Cave ta dig med till den andra världen

Det är bra att förbereda sig inför helger i november. Planera sina tillflyktsorter. Så att du kan hänga av dig den svarta rocken, stänga dörren om änglarnas pissande snöglopp, hälla upp en konjak, sjunka ner i fåtöljen och värma dig vid skärmen utan att fastna i scrollandets vanmakt. Ta kommandot. Låt dig inte skrämmas av det väldiga utbudet! Ladda två vitt skilda filmalternativ i loppet. Välj först en lätt film, något som lämnar dig lika tom som när du kom in från mörkret. En sån som står på medan du fyller dig med fett och socker eller som du bara låter dansa för ögonen likt en hägring i söndagsångestens svarta öken. Och välj sedan 20,000 Days On Earth (2014) med Nick Cave i huvudrollen för det andra tillfället - då när du faktiskt tinat upp, sovit ut eller är uppe inspirerande sent.

Den kräver din uppmärksamhet. Så är det. Men i gengäld ger den dig en visuellt och musikaliskt vacker nyckel till kreativt skapande och scenisk förvandling. Den handlar om det där som händer på andra sidan skärmens ljus och vad som händer i dig i skärmens sken, när det skiner. Transformation istället för underhållning. Verklighet som fiktion och tvärt om. Låter det svårt? Det är det inte. Dessa dagar är det är bara att trycka på play. Förr i tiden var man tvungen att spara ihop till en teaterbiljett och masa sig iväg till någon unken teaterlokal. Det behöver inte du. Sträck ut en hand bara. Det teatrala spektakel som utgör vår tillvaro väntar på dig. En stilistisk balansakt mellan sanning och lögn. Precis som vardagen. Fast upplyst av tusen ljus och snäppet bättre producerad än ditt eget digitala jag.

Konstnärerna och filmmakarna Iain Forsyth och Jane Pollard har regisserat 20,000 Days On Earth. Nick Cave har skrivit en stor del av manuset. Nick Cave har naturligtvis final cut. Och filmen är hans. Ännu ett kapitel i en ständigt jäsande skapelsemyt där han själv träder fram som en bifigur i ett romantiskt universum skrivet av en modernistisk Charles Dickens på syra.

Nick-Cave-Sons

Men verkligheten tränger sig liksom på hela tiden. Filmkamerorna sätter honom i samtal med en psykoanalytiker, Blixa Bargeld vill förklara varför han lämnade en skivinspelning och Kylie Minogue materialiserar sig i baksätet på Jaguaren och berättar att hon var tvungen att snabbläsa Caves biografi innan de skulle samarbeta i världshiten Where The Wild Roses Grow – den sång som transformerade hans konstnärliga liv och en biografi som Cave genast avskriver som falsk – mitt inne i en fiktiv dokumentär! Och kompisen och medkompositören Warren Ellis envisas med att bjuda på ål och svart pasta i sitt kök. En tallrik som Cave låter stå. Då äter han hellre pizza i en stiliserad och suggestiv sekvens framför Scarface med sina två tvillingsöner som i kör sjunger med i »Say hello to my little friend«.

Men livets blekhet vill in. Tvingar sig ner i anteckningsblocket. Kräver att förvandlas till konst. Och konsten insisterar i sin tur på ett trovärdigt liv efter döden. Cave löser det på sitt sätt. Han viker inte för smärta och mörker, han transformerar dem. Omvandlar livet och låter det omvandla honom. En av hans två tvillingsöner gick tragiskt bort ifjol. Närheten i den korta filmsekvensen i soffan med sönerna framför Scarface får så ett helt nytt djup när man ser den nu. Sonens död inträffade under arbetet med uppföljaren till det album som skildras i 20,000 Days On Earth. Modigt och svårt nog har slutförandet av den skivan, Skeleton Treeockså förvandlats till en film som kom ut i år under titeln One More Time With Feeling. Denna gång med verkligheten som underlag, inte den andra världen. Och ändå, just det. Nick Cave rör sig i båda världar. Det är stor konst:

Eller för att tala med Strage (DN 2014-09-26): »Att Nick Cave passar på vita duken var uppenbart redan för 27 år sedan när änglarna i Wim Wenders Himmel över Berlin såg honom live.«

Om du inte visste det redan. Börja med att se 20, 000 Days On Earth. Men kom ihåg att ha den där andra lätta filmen i beredskap. Det är inte möjligt att befinna sig i en enda värld. Det finns alltid en till att spilla över i. Och inom oss bor någon ny. Det sitter en korp på fönsterblecket. Endast diktens skönhet överlever livet.

20,000 Days On Earth finns att strömma på Netflix och hyra på TriArt, SF Anytime och Plejmo.

Just nu på TVdags

Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: Les demoiselles de Rochefort (1967)

11 augusti, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: bristande kommunikation & nakna normperfekta kroppar i Normala människor

9 augusti, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Blodet droppar i synd & skam-tyngda Miraklet

2 augusti, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: The Swimmer (1968)

28 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Grow tar dansk crime-tv tillbaka till täten

26 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Michaela Coels mästerverk I May Destroy You

19 juli, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: Little Fugitive (1953)

14 juli, 2020
Tips

Underbart dålig stämning när Ziwe gisslar kollegor om rasism

13 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Sandis skojdissningar av Gyles Brandreth i QI

12 juli, 2020
Tips

Damer i burar! Amy Sedaris i otippad hyllning av obskyr 60-talsrulle

7 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Perry Mason-skådisguldet – Lithgow, Rhys & Maslany

5 juli, 2020
Streamingtips

Missa inte febriga »I May Destroy You« på HBO Nordic

2 juli, 2020

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel