Det politiskt korrekta är det nya normativa

Släpp skrattet fritt! PK-trenden hämmar kulturens utveckling

Det där med linjer är intressant, vart de dras, vem som drar dem och hur man passerar dem. Vem som bestämmer när de passerats, vem som flyttar linjerna och vad som händer när man struntar i dem. De normativa linjerna.

Om jag tycker att det är okej att planka i tunnelbanan, var befinner jag mig då? Om jag på en fest råkar avslöja min vurm för nazistisk ockultism eller höjer upp citat från Lars Ullerstams De erotiska minoriteterna som dogmer att leva efter. Börjar folk sucka och blänga surt då? Är det ungefär vid den punkten folk går till motattack och ska berätta för mig vad jag ska tycka och tänka, vad som är politiskt korrekt? Jag skulle tro det. Men varför bry sig om vad jag tycker? För att de politiskt korrekta tänder på att reagera. Det får dem att känna sig som bättre människor. De får ta ställning och sätta ner foten.

Det finns så många varför i våra liv. Borde vi inte utforska dessa i stället för att nöja oss med att säkert och tryggt använda övergångsställena?

Eller som Jerry Seinfeld uttryckte det: »We are addicted to the rush of being offended.« Seinfeld, av alla komiker, stör sig nämligen enormt mycket på den PK-trend som sägs råda i USA just nu, en trend som gör sitt bästa för att våldta paradigmet »man kan skämta om allt«, stycka det och pissa på dess öppna grav. För man kan inte längre skämta om allt. Inte utan att få höra en av de vidrigaste kombinationer av fem ord som finns: »Det där är inte okej.« Att säga »Det där är inte okej« till någon över fem år är definitivt inte okej!

Seinfeld har snabbt fått medhåll av Chris Rock, som inte längre uppträder i studentmiljöer på grund av den nya PK-ängsligheten. En annan som på senare tid fått höra dessa ord ett antal gånger är Louis CK, senast då han i Saturday Night Live körde en lång monolog involverande ämnen som rasism, Israel/Palestina-konflikten samt pedofili. Framför allt det senare frambringade, som alltid, en aldrig sinande bokstavsflod av »Det där är inte okej«:

»Child molesters are very tenacious people. They love molesting childs. It’s crazy. It’s like their favorite thing! It’s so crazy, because when you consider the risk in being a child molester, speaking not only of the damage to the child you’re doing, the risk, there is no worse life available to a human than being a caught child molester. And yet they still do it! Which from you can only really surmise that it must be really good. From their point of view! Not ours! From their point of view, it must be amazing for them to risk so much.«

På sedvanligt Louis-manér berättar han om grannskapets pedofil från barndomen, Jean Baptiste, som brukade lura med unga pojkar till McDonalds för att sedan, får man väl anta, utnyttja dem sexuellt.

Personligen tycker jag att det här är bra humor, jag skrattar och jag mår lite illa. Och det är inte så att det är roligt med övergrepp på barn, det hoppas jag alla förstår (fast… ibland kan det vara väldigt roligt, som när Erlich i Silicon Valley slår ett barn och kastar hans cykel över en häck – å andra sidan ett berättigat övergrepp). Det roliga ligger i hur Louis lyckas gräva sig in i ens hjärna och vända allt upp och ner. Vi tänker tankar som vi tidigare aldrig vågat tänka, absurda, störda, geniala tankar. Vi blir hjärntvättade av Louis, han tvingar med oss ut på väldigt djupt vatten och lämnar oss sedan där, med mörkret tätt kring oss. Frågan är om det ens är roligt – men måste humor vara »roligt«? För mig är bra humor lika mycket skräck som flams. För övrigt två genrer som ständigt jobbar med att trycka på PK-maffians delikata knappar. Jag älskar skräckfilm, men jag är inte ute efter att bli »rädd« längre, jag vill bli förändrad som människa. Jag vill uppleva någonting. Samma sak med humor.

Människor blir upprörda för att de egentligen inte kan sluta skratta, eller fascineras. De kuvar sitt instinktiva, mänskliga, intresse och skäms.

Instinktivt kan jag känna att politisk korrekthet inte har med humor att göra, det jag finner mest genialiskt, och skrattar åt, är oftast sådant som väcker anstöt. Humor är som bäst när den vägrar smeka medhårs! När den trycker in tummen i såret och säger: »Där har du problemet, det är där det gör ont«. Men det så klart att det finns undantag. Humor som inte handlar om våldtäkt och övriga naturvidriga handlingar – blir till att använda fantasin nu – kan också vara kul, men hur ofta händer det egentligen? Och var ärlig mot dig själv nu.

Tillåt mig att provprata lite. Jag tror att människor blir upprörda för att de egentligen inte kan sluta skratta, eller fascineras. De kuvar sitt instinktiva, mänskliga, intresse och skäms, precis som kristna människor skäms när de blir påkomna med att onanera i puberteten – och nu snackar vi alltså fundamentalistisk kristendom med stigmatisering, piskning och allt det där – i stället för att bara analysera situationen, i lugn och ro. Okej, jag skrattar när Louis pratar om pedofilers väldiga lusta. Varför gör jag det? Varför skrattar jag åt Daniel Toshs elaka skämt om våldtäkt? Och skärpan i George Carlin när han utbrister i ett »But why?« efter att ha läst en tidningsnotis om en inbrottstjuv som också våldtog lägenhetens 80-årige inneboende.

Det finns så många varför i våra liv. Borde vi inte utforska dessa i stället för att nöja oss med att säkert och tryggt använda övergångsställena? Jag tror inte på censur, inte heller på en slags sekt – i det här fallet »de politiskt korrekta« – som sätter ribban för vad som får och inte får sägas. Det är anti-utveckling, det är fegt, men framför allt tråkigt.

Just nu på TVdags

Premiär

C More-premiär för Maskeradligan – lite som en radiodoku … men på tv

15 september, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: P-Valley är ett arbetsplatsdrama som kan lyfta till skyarna

13 september, 2020
Säsongspremiär

Yellowstone säsong 3 bjuder minsann på mjukisar, mys & melodrama

12 september, 2020
Nyhet

Slutet närmar sig för The Walking Dead – fast ändå inte

9 september, 2020
Kommentar

Yellowstone säsong 2: Familjedramat fördjupas & ranchkriget blir råare

8 september, 2020
Tips

En titt på svensk rollspelshistoria i Mot andra världar

6 september, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen: The Boys är tillbaka i stan – med psykopat-Homelander i täten

6 september, 2020
Recension

Nej, vilken rymdkrasch… Netflix Away kan du hålla dig borta ifrån

4 september, 2020
Recension

The New Mutants-premiär – i sina bästa stunder en Breakfast Club för 2020-talet

3 september, 2020
Recension

Karate Kid-uppföljaren Cobra Kai nu på Netflix!

1 september, 2020
Trailer

Skräckpepp! Snart premiär för The Haunting of Bly Manor på Netflix

31 augusti, 2020
Kommentar

HBO Nordics I May Destroy You – mer information än underhållning?

31 augusti, 2020

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel