Populärare i dag är när den gick på tv 2009

Skräcksommarklassikern Harper's Island firar 5 år

För varje kulturellt högstående Breaking Bad behöver jag en lågkulturell kontrapunkt i min personliga tv-tablå. För varje avsnitt jag ser av Mad Men suktar jag efter något extremt mycket enklare.

Undrar om det är för att jag är tillräckligt gammal för att, en gång i tiden, ha använt teven på det gamla sättet? Suttit zonkad efter jobbet och zappat i soffan mellan skräp A och skräp B?

Eller är det för att kärlek till tv inte går att skilja från hatkärlek? För att man, oavsett om man är 50 eller 15 år identifierar det flyktiga och fyrkantiga som något av tv-kulturens mer värdefulla tillgångar?

Typiska sommarsäsongs-guilty pleasures är perfekta som sådan lägsta kontrapunkt, och jag har i modern tid inte varit mer maniskt beroende av en sommarskräckis som av amerikanska CBS Harper’s Island 2009, som alltså firar fem somrar i år, och gör det genom att få premiär på Netflix. Fast bara i USA, typiskt nog.

Till hälften modern retro-skräckfilm, till hälften modern dramasåpa; som The Cabin in the Woods dubbelexponerad med The O.C.

När serien gick var kritikerna lite yrvakna och publiken inte tillräckligt snabbt aktiv för att få CBS att fatta vilket guldkorn de hade, och serien lades ner efter en säsong (dock med ett högst tillfredsställande avslut på seriemordsgåtan). Med följden att vi varje sommar sedan dess kunnat läsa amerikanska bloggares och andra tv-skribenters kärleksförklaringar till serien. I år radar exempelvis TV Guide upp argumenten för varför Harper’s Island är tidernas bästa sommarserie och borde återupplivas… och när (det falska) ryktet plötsligt spreds om en återförening 2015 gick fansen bananas på nätet.

När denna supersnygga skräckserie lanserades 2009 marknadsfördes den som ett slags socialt event där tittarna anmodades följa serien även på nätet, via specialsajten Harpersglobe.com, där man bland annat hade iscensatt den fiktiva turistsäsongsöns (»utanför Seattle«) lokaltidningswebb, full med djupläsning om seriemorden som skakat ön, och där även rollgestalterna kan dyka upp i chattar och liknande.

Inte för att serien gjorde anspråk på att skapa något Lost-universum, men i stället för att stimulera hjärnan till tankar stimulerade den hjärnan som socker och krävde snabb påfyllning. Harper’s Island var, som sagt, gravt beroendeframkallande.

Serien börjar med att rikemansflicka och svärmorsdrömkille ska gifta sig på nämnda lilla ö, som faktiskt är riktigt lik Lost-ön i det att vart man än ska – säg, till kyrkan för att repetera vigselceremonin – så måste man gå längs djungelstigar i en snårtät fuktig drömskog. Och storyns twist är att ett halvdussin människor mördades bestialiskt på ön sju år tidigare, däribland föräldrar till flera av de inblandade. »They were the first murders in the history of the island«, säger skylten i början av första avsnittet, »…they will not be the last.«

Harper’s Island har ett bedrägligt utgångsläge med en stillastående myskänsla där snygga människor samtalar fräscht och ytligt om relationer till emo-poppigt soundtrack mitt i en hotande omgivning av död och förgörelse – det är ett ensemblespel som ofta tangerar statisters rörelsemönster. Men det är också perfekt jordmån för thrillermomenten, och serien är på det hela taget oemotståndlig fashion-pulp på det där sättet som Revenge försökt tangera utan att lyckas. Grymt miljösnygg är den också, och även om det är en orgie i klichéer så är samtidigt tämligen unik i själva mixen av dessa klichéer: till hälften modern retro-skräckfilm, till hälften modern dramasåpa; som The Cabin in the Woods dubbelexponerad med The O.C.

Hooken är alltså att någon ska dödas i varje avsnitt och tv-bolaget försökte få fansen att spekulera på nätet om vem som skulle dö, och hur, och varför. Just den marknadsaktiviteten gick väl inget vidare, ambitionen var komiskt långsökt inte bara eftersom mordoffren hela tiden var i princip vem som helst ur den stora casten, utan också för att det var totalt meningslöst och omöjligt att gissa »hur« och »varför« då serien inte förrän väldigt, väldigt sent, och snålt, gav användbara ledtrådar till några bakomliggande skeenden – frånsett de obligatoriska, ytterst rudimentära ögonkasten eller replikerna som alltid tycks inkastade för att antyda en antydan, markera en mystik, snarare än visa fram reella samband.

Men medan man kollar på Harper’s Island existerar inga tvivel. Då finns bara det gudomliga sockret.

Jag minns hur en episod avslutades med en lång, makaber korsklippning mellan en repetition i kyrkan och polisens sökande efter en prästen i skogen… som utmynnade i den jävligaste hjärnborrning jag sett på den här sidan… well, okej, Black Box gör just nu sånt lika bra som House gjorde förr, men ändå. Sen får man ha viss förståelse för att scenen abrupt klipptes av en mikrodels sekund innan tidernas splattersprut var ett faktum. Måhända kunde inte CBS, på bästa sändningstid om än mitt i sommaren, visa 20 liter blod stråla rakt ur ett kluvet huvud.

Harper’s Island finns på amerikanska Netflix.

Just nu på TVdags

Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: bristande kommunikation & nakna normperfekta kroppar i Normala människor

9 augusti, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Blodet droppar i synd & skam-tyngda Miraklet

2 augusti, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: The Swimmer (1968)

28 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Grow tar dansk crime-tv tillbaka till täten

26 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Michaela Coels mästerverk I May Destroy You

19 juli, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: Little Fugitive (1953)

14 juli, 2020
Tips

Underbart dålig stämning när Ziwe gisslar kollegor om rasism

13 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Sandis skojdissningar av Gyles Brandreth i QI

12 juli, 2020
Tips

Damer i burar! Amy Sedaris i otippad hyllning av obskyr 60-talsrulle

7 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Perry Mason-skådisguldet – Lithgow, Rhys & Maslany

5 juli, 2020
Streamingtips

Missa inte febriga »I May Destroy You« på HBO Nordic

2 juli, 2020
Tips

Office Hours med Tim Heidecker – kul & kaotisk karantänkultur

30 juni, 2020

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel