Kommentar

Skräck, sorg och ockultism. Hereditary vidgar skräckgenren ytterligare

Ondska på film är svårt. Det är lätt att det blir tramsigt. Eller roligt. På senare tid har dock skräckgenren lyckats exemplariskt med att frambringa läskig ondska, genom att ta ett steg tillbaka. Tillbaka till arketyper som The Shining, Rosemary's Baby eller The Omen. Filmer om ondska medelst kärnfamiljen, psykisk ohälsa, skuld och skam. Visserligen har genren aldrig ryggat inför familjens varma famn – när det kommer till blodspillan –, eller inre hot av valfritt slag. Men nu märker vi kanske av det mer än någonsin. Skräckfilmens redan breda delar har vidgats, så snabbt att dess antagonister inte riktigt hunnit med i svängarna.

Genrens multilagrade koncept har resulterat i att det är mycket svårare att komma undan med att tycka illa om »finare« skräckfilm idag än för säg tio år sedan.

Inte sedan Roman Polanskis storhetstid har det ockulta framställts lika obehagligt, kittlande och filmiskt.

Ta exempelvis Jordan Peeles Get Out. Det hade varit korkat att såga den enbart för att den, aningens slapphänt, kategoriseras som skräckfilm. Kritiken måste legitimeras, förankras i något bortom det ytliga. Det samma gäller för en mängd liknande psykosociala monsterfilmer.

The Babadook, The Ritual, mother!, Raw, Thelma, It Comes at Night, The Killing of a Sacred Deer, The Eyes of My Mother, Under the Shadow, The Monster, Krisha och nu alltså Ari Asters fenomenala debutfilm Hereditary.

Som ledsagare i denna mörka klassiker har vi en ensemble helt i synk med varandra, Toni Collette, Gabriel Byrne, Alex Wolff och – kanske framför allt – Milly Shapiro. Det märks att de tror på historien och dess integrerade grymma ondska. De har ett uppdrag.

Hereditary har ett uppdrag, att gå till botten med den fiktiva ondskan, den ockulta ondskan. Inte helt kliniskt och kyligt ond - som terrorism eller miljöförstöring - utan filtrerad, distanserad. Samtidigt som den även bäddar smart för cinematiska finsmakare genom att simultant berätta historien om en familj i sorg. Hur berättelsen skall tolkas är helt enkelt upp till vilken typ av tittare som hänger sig.

Samtidigt så fungerar de flesta, bästa, skräckfilmer på flera sätt. De kliar olika sår hos olika personer. Någon ser en mörk, hårdkokt häxfilm. En annan våndas över realistiskt skildrad fattigdom och barn som far illa.

Sagans ondska, rotad i vår barndoms rädslor, vävs ihop med element av familjemässig katastrof. Liksom i The VVitch kan man läsa in en del symbolik i Hereditary. Att filmen egentligen handlar om sorg, och hur sorg och interna katastrofer kan förkroppsliga skräck och terror. Precis som Lars von Triers Antichrist skulle kunna vara – och delvis är – en film om sorgearbete. Samtidigt så fungerar de flesta, bästa, skräckfilmer på flera sätt. De kliar olika sår hos olika personer. Någon ser en mörk, hårdkokt häxfilm. En annan våndas över realistiskt skildrad fattigdom och barn som far illa.

Skräckfilmen har blivit svår att avfärda. Och Hereditary gör det ännu svårare. Inte sedan Roman Polanskis storhetstid har det ockulta framställts lika obehagligt, kittlande och filmiskt. Visst beter sig det onda oftast på ett överdrivet ologiskt sätt och dess planer är oftast så omständiga att de gränsar till idiotiska. Men det gör inte så mycket. Man köper det. Och inte enbart för att de multipla tolkningsmöjligheterna erbjuder frihet hos publiken, utan för att varje liten del fungerar suveränt på sitt eget plan. House of the Devil, Rabbit Hole eller In the Bedroom.

Nyligen blev det klart att Ari Asters nästa film – med arbetsnamnet Midsommer – kommer utspela sig i Sverige och även denna gång fokusera sig på det ockulta. Med tanke på hur bra The Ritual blev med liknande premisser kan jag knappt bärga mig.

Hereditary går just nu på bio.

Just nu på TVdags

TVdags betygsätter tolkningarna

Mycket mellanmjölk men ändå mysig Så mycket bättre-final

7 december, 2019
Säsongspremiär

Benlöse Ivar på äventyr i Ryssland när Vikings ska få ett avslut

5 december, 2019
TVdags blickar tillbaka på 2010-talet

2010-talet gav oss några alldeles utsökta äktenskapsdraman

3 december, 2019
Kommentar

The Irishman föryngrar ansikten digitalt, men glömmer bort allt det andra

2 december, 2019
Kommentar

Ken Burns Countrymusikens historia på SVT Play – men se den inte!

1 december, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Ray Donovans eviga dödsdans

1 december, 2019
TVdags betygsätter tolkningarna

Är Magnus 1 eller 5? TVdags splittrat efter Så mycket bättre

30 november, 2019
Recension

Julen i fara i årets julkalender Panik i tomteverkstan

30 november, 2019
Pop Culture Confidential

I veckans podd: The Irishman-aktuella dekoratören Regina Graves

28 november, 2019
Gruppdiskussion

Gaslighting & spagettivästern: The Walking Dead-cirkelns säsongsreflektioner efter vinterfinalen

28 november, 2019
Kommentar

Melodifestivalen 2020: Dags för en kvinna att vinna!

26 november, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Bästa buddy cop-duon sen Turner & Hooch

24 november, 2019

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel