Men håret ligger rätt & sminket sitter där det ska…

Sjukt osjuka barn på lyxsjukhus i nya Red Band Society – var är hjärtat?

Det här med snygga sjuklingar på tv. Håret ligger rätt och sminket sitter som det ska trots att ena armen är avhuggen eller halva skallen är bandagerad. Till och med när de håller på att dö ska de se lite sexiga ut. Nja, kanske är det inte så överdrivet. Men den städade och märkligt fräscha sjuklingen på tv är very much alive and kicking. Se bara på den nya sjukhusserien Red Band Society som hade amerikansk premiär i går kväll. Sällan har sjuka barn sett så osjuka ut.

Kidsen bor i flashiga glasrum och trots att de har ätstörningar, har amputerat bort kroppsdelar och upplevt annan skit så verkar de inte ha större bekymmer än en random medelklasstonåring.

Grundpremissen i Red Band Society är egentligen intressant. Sjuka barn som överges av upptagna föräldrar och tvingas växa upp på egen hand och tillsammans med andra sjuka barn på ett sjukhus. Det är upplagt för smärta och sorg. Åtminstone stora och starka känslor. Det bäddar med andra ord för en timme välproducerad drama. Men inget av det syns i Red Band Societys premiäravsnitt. Det är visserligen gjort med erfarna händer, mer konkret Steven Spielbergs, men är så förbaskat välpolerat att det inte finns ett uns av känsla kvar. Jag känner absolut ingenting.

Kanske beror det på att det inte ens känns som att det utspelar sig på ett sjukhus. Kidsen bor i flashiga glasrum och trots att de har ätstörningar, har amputerat bort kroppsdelar och upplevt annan skit så verkar de inte ha större bekymmer än en random medelklasstonåring. Och jag fattar att det är lite av poängen. Att serien inte handlar om sjuka barn, utan om barn som råkar vara sjuka. Men det är ändå något som skaver. Det är lite för mycket av »Ja, jag är jävligt sjuk men om jag bara tänker positivt eller låtsas som att inget är fel så löser sig allt«. Visst, jag fattar grejen, men för mig som har sett många i min familj dö på sjukhus så blir det där provocerande när det överdrivs. För i verkligheten är leendet långt borta.

Det hjälper inte att karaktärerna mest känns som karikatyrer i premiären. Det finns inga pumpande hjärtan där ännu. Det ges inga anledningar att bry sig om de sjuka barnen. Det saknas något i berättandet. Den där hooken, den där kniven i hjärtat som gör att jag inte kan göra annat än blöda för dem. Som det är nu förväntas jag bara följa dessa ytliga tonåringar på ett lyxsjukhus. En del av problemet är att det är ännu en »dramedy« och jag börjar ledsna på det formatet. De är inte tillräckligt roliga för att vara komediserier, men vågar inte bottna i allvaret tillräckligt för att vara drama. Resultatet blir varken eller.

Octavia Spencer gör sitt bästa med sjuksyrran Jackson, men den blir inte mycket mer än en trött stereotyp.

Mest av allt tycker jag synd om Octavia Spencer. Denna fantastiska skådespelare som efter många års slit äntligen fick sitt genombrott för några år sedan när hon välförtjänt vann en Oscar för The Help. I Red Band Society verkar inte hennes talang tas på allvar. Hon gör sitt bästa med sjuksyrran Jackson, men den blir inte mycket mer än en trött stereotyp. Svarta kvinnliga skådespelare har i årtionden fått spela biroller som den sassy stränga men moderligt vårdande karaktären. Inte mycket har hänt på den fronten sedan Hattie McDaniels hemhjälp Mammy i Gone with the Wind.

Trots allt är det för Octavia Spencers skull jag ger serien några avsnitt till. Jag vill se varför hon tackade ja. Pilotavsnitt är inte alltid representativa för hur serien sedan blir. Jag hoppas framför allt att serien hittar sitt blödande hjärta. Och fular till de sjuka barnen lite. Så att de inte ser ut som modeller tagna från en United Colors of Benetton-reklam.

Red Band Society sänds på Fox i USA.

Just nu på TVdags

Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: bristande kommunikation & nakna normperfekta kroppar i Normala människor

9 augusti, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Blodet droppar i synd & skam-tyngda Miraklet

2 augusti, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: The Swimmer (1968)

28 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Grow tar dansk crime-tv tillbaka till täten

26 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Michaela Coels mästerverk I May Destroy You

19 juli, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: Little Fugitive (1953)

14 juli, 2020
Tips

Underbart dålig stämning när Ziwe gisslar kollegor om rasism

13 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Sandis skojdissningar av Gyles Brandreth i QI

12 juli, 2020
Tips

Damer i burar! Amy Sedaris i otippad hyllning av obskyr 60-talsrulle

7 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Perry Mason-skådisguldet – Lithgow, Rhys & Maslany

5 juli, 2020
Streamingtips

Missa inte febriga »I May Destroy You« på HBO Nordic

2 juli, 2020
Tips

Office Hours med Tim Heidecker – kul & kaotisk karantänkultur

30 juni, 2020

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel