Hjärtslitande säsongsslut

Finalrecension: Sherlock hittar tillbaka till mörkret

Innehåller spoilers för Sherlock säsong tre, avsnitt tre.

Om de första två avsnitten av Sherlocks tredje säsong, och kanske då framför allt det andra, var lite ljusare i ton och innehåll än man kanske förväntat sig, så kompenserade säsongsavslutningen helt klart för det. I His Last Vow var vi tillbaka på ondskefullt mastermind-territorium, där allt var farligt och obehagligt och inget var riktigt säkert och där farhågorna i viss mån besannades om att John skulle få sitt hjärta krossat.

Annars har Sherlock avfärdat även känsliga och viktiga fall om de är tråkiga. Han har utvecklats.

Intressant var att Sherlock inte verkade se Magnussen som en stimulerande motståndare på samma sätt som han såg Moriarty, bara för att Magnussen också var en superskurk. Moriarty var genialisk och galen och gillade makt och pengar mest som något slags allmän resultaträkning och för att han kunde få dem, medan Magnussen bara var ond och kalkylerande och… vanlig. Tråkig. En mänsklig mogul med för mycket resurser, även om det ju visade sig i slutet att arkivet bara fanns i hans huvud. (Vilket jag också sa när mitt soffsällskap tidigt i avsnittet precis som Sherlock gissade på något Google Glass-liknande.) Jag gillade greppet att skurken du jour hade samma form av informationsgrafik för sitt inre öga som Sherlock, förutom att det förra var en arkivlogg där det senare är undersökande och analyserande, som något slags kontrast dem emellan. Talande dock att Sherlock ville ta ner honom för att han gjorde folk illa och kontrollerade dem, redan innan det handlade om John och Mary specifikt. Detta från samma man som annars avfärdar även känsliga och viktiga fall om de är tråkiga. Han har utvecklats.

Däremot funderade jag ganska mycket på scenerna som utspelade sig i Sherlocks »mind palace«. Andra avsnittet gav oss en första promenad omkring i ett rum av det, och den här gången var det nästan som i Yellow Submarine, långa korridorer fulla med olika mer eller mindre realistiska rum som förvarade minnen eller människor som kunde hjälpa honom. Jag gillade att det var Molly som fick vara hans medhjälpare, men jag är väldigt skeptisk till om man nu ska förstå det mer eller mindre bokstavligt som hans undermedvetna process – jag tycker så illa om denna antydan om att det handlar om styrka eller beslutsamhet när någon ska överleva en sjukdom eller ett olycksfall. Det är lite för nära positivt tänkande-The Secret-snack att jag genast börjar snörpa surt på munnen. Det kanske inte var tänkt så, och det känns inte särskilt Sherlockigt, men det var känslan man fick.

I gengäld gillade jag Mary-historien. Först, när hon vände på sig uppe på Magnussens kontor, tänkte jag att förihelvete, detta är inte okej, John borde få vara lycklig och det är så fult att hon har gjort samma sak mot John som Sherlock gjorde mot Janine när vi ungefär 90 sekunder innan sett vad John tycker om sånt. Men sen visar det sig att nej, hon är inte ond, hon är bara livrädd. Hon vill inte förlora Johns kärlek och förstöra hans liv och hon är beredd att göra vad som helst för att skydda honom. Precis som Sherlock. Hon flyr från saker hon gjort och hon är inte enkel, men hon är smart och stark och livrädd. Gillade inte riktigt lika mycket när Sherlock förklarade för John att han undermedvetet väljer fara och alltså i förlängningen förtjänar allt som händer honom – återigen lite för mycket The Secret. Men det kanske behövdes för att det inte skulle verka som att han tvingas tillbaka in i saker han försökt lämna.

Sedan kom det dilemma som då och då drabbar den som gillar en serie – man vill att den ska fortsätta eftersom man gillar den, men det kommer ett sådant fantastiskt dramatiskt och hjärtslitande slut att man nästan önskar att det inte alls skulle komma en fjärde säsong. Tanken på Sherlock som offrar allt för John, inklusive att någonsin få se honom igen, och kanske även sitt liv (även om jag tror mer på Sherlocks lurighet än Mycrofts uppskattningar), utan att John vet om det… Uff. Serien hade kunnat sluta där och det hade varit ett sånt där öppet avslut som är tillfredsställande just för att det är otillfredsställande.

Och sedan kom östanvinden tillbaka. Och vi får vänta ungefär hundratusen år på att den ska börja blåsa igen.

Säsong 3-finalen av Sherlock ligger kvar på SVT Play fram till den 22 februari.

Just nu på TVdags

Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: The Handmaid's Tale reser sig igen

2 maj, 2021
Intresseklubben Antecknar #79

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Terminator-sviten

1 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Svärfar svävar fritt i Tumba-dokun

25 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Tortyrporr & rasism i kontroversiella Them

18 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Avancerade soc-thrillern Snöänglar

11 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Brittisk deppattack med Line of Duty & Unforgotten

4 april, 2021
Recension

Bert ligger kanske inte rätt i tiden – men han är fortfarande kul

1 april, 2021
Sverigepremiärer

Paramount+: Two Weeks to Live är bra – Everyone Is Doing Great är bättre

29 mars, 2021
Nyhet

Dags för Paramount+ att dra igång – men Apple får förtur

24 mars, 2021
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Jägarna vs Exit – svensk triumf, norskt fiasko

21 mars, 2021
Hyllning

I morgon är en annan dag – tack för allt Christer!

14 mars, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Var »4 Blocks« den bästa gängkrimserien som gjorts?

14 mars, 2021

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel