Recension

Serietidningsaktigt våld i charmiga Hellboy – Gore det så gore det!

Betyg 3 av 5

Guillermo del Toro måste väl ändå vara en överskattad filmregissör? Öppet för diskussion, kanske. Jag har i alla fall inget kärleksfullt förhållande till hans filmiska katalog. Guillermo själv däremot ser ju rätt mysig ut. Men nu är det ju inte hans utseende vi ska recensera – om så vore hade det fått fem plus – utan rebooten av del Toros Hellboy, i regi av Neil Marshall.

The Descent borde skickas ut i rymden till galaxer långt ifrån vår egen, för att inspirera avlägset liv till kulturell samhörighet.

Varför då detta raljerande kring Guillermo del Toro? Jo, troligtvis är det lättare att ta sig an Marshalls version om man inte har ett passionerat förhållningssätt till de tidigare två filmerna. Missförstå mig på vilket sätt du vill, jag tyckte de var fina, men enbart parenteser i min egen filmiska kanon. The Descent av Neil Marshall däremot. Mums! Den borde skickas ut i rymden till galaxer långt ifrån vår egen, för att inspirera avlägset liv till kulturell samhörighet.

Men det var då det. Sedan The Descent har Marshall inte stuckit ut som mer än en rätt tråkig, men stabil bruksregissör. Så förhoppningarna inför Hellboy 2019 var rätt låga. Ibland finns det inget bättre än att se en film med låga förväntningar. Man slappnar av på ett helt annat sätt och det behövs så lite för att man ska bli positivt överraskad. Som jättar, massiva mängder gore eller Milla Jovovich som Blood queen.

Säga vad man vill om nya Hellboy, men underhållande är den. Som en champagne-fylla på nyårsafton. När den nostalgiska musiken ploppar upp på Spotify och alla bara ger upp, ger sig hän, lägger pretentionerna åt sidan och på allvar menar att Mötley Crües Kickstart My Heart är en bra låt.

David Harbour i rollen som Hellboy är inte lika helgjuten som Ron Perlman, men han fyller sin funktion. Lite hårdare prestation och mindre humor – eller sämre humor – får en att längta efter den lite mer bitska Perlman och hans självklara charm.

Det självklara är vidare det största problemet med Marshalls Hellboy. Mycket känns plågat och lite krystat. Klippningen är hetsig och de digitala effekterna pinsamma. Det serietidningsaktiga våldet fyller sin funktion, men samtidigt kanske olämpligt för filmens egentliga målgrupp, barn runt elva år.

Hellboy har biopremiär i dag.

Just nu på TVdags

Betraktelse

Oh mio Dio! Så skulle italiensk mat-tv som Little Big Italy funka i Sverige…

18 juni, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Shane Meadows katarsis-mästerverk The Virtues

16 juni, 2019
Trailers

Veroncia Mars flyttar hem – Frances & Robert i Divorce famlar vidare

15 juni, 2019
Recap

Förlupna ord & försonande sång i säsongsstarten av Younger

13 juni, 2019
Pop Culture Confidential

I veckans podd: Succession-stjärnan Jeremy Strong

12 juni, 2019
Streamingtips

Efter succén för Chernobyl – se svenska dokumentären Ljudmilas röst

12 juni, 2019
Säsongspremiär

Förra årets finaste serie! Ryan Murphys Pose är tillbaka

12 juni, 2019
Kommentar

Spännande om vetenskapen i HBO Nordic-serien Years and Years

10 juni, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: den otäcka briljansen i Chernobyl

9 juni, 2019
Recension

En helvetes förväxling & ett himla liv i Good Omens

8 juni, 2019
Premiärrecension

Spänningen lever i Fear The Walking Dead, men manuset haltar

7 juni, 2019
Trailernytt

Kinnaman tar täten i Ron Moores rymdkapplöpning hos Apple

3 juni, 2019

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel