Recension

Serietidningsaktigt våld i charmiga Hellboy – Gore det så gore det!

Betyg 3 av 5

Guillermo del Toro måste väl ändå vara en överskattad filmregissör? Öppet för diskussion, kanske. Jag har i alla fall inget kärleksfullt förhållande till hans filmiska katalog. Guillermo själv däremot ser ju rätt mysig ut. Men nu är det ju inte hans utseende vi ska recensera – om så vore hade det fått fem plus – utan rebooten av del Toros Hellboy, i regi av Neil Marshall.

The Descent borde skickas ut i rymden till galaxer långt ifrån vår egen, för att inspirera avlägset liv till kulturell samhörighet.

Varför då detta raljerande kring Guillermo del Toro? Jo, troligtvis är det lättare att ta sig an Marshalls version om man inte har ett passionerat förhållningssätt till de tidigare två filmerna. Missförstå mig på vilket sätt du vill, jag tyckte de var fina, men enbart parenteser i min egen filmiska kanon. The Descent av Neil Marshall däremot. Mums! Den borde skickas ut i rymden till galaxer långt ifrån vår egen, för att inspirera avlägset liv till kulturell samhörighet.

Men det var då det. Sedan The Descent har Marshall inte stuckit ut som mer än en rätt tråkig, men stabil bruksregissör. Så förhoppningarna inför Hellboy 2019 var rätt låga. Ibland finns det inget bättre än att se en film med låga förväntningar. Man slappnar av på ett helt annat sätt och det behövs så lite för att man ska bli positivt överraskad. Som jättar, massiva mängder gore eller Milla Jovovich som Blood queen.

Säga vad man vill om nya Hellboy, men underhållande är den. Som en champagne-fylla på nyårsafton. När den nostalgiska musiken ploppar upp på Spotify och alla bara ger upp, ger sig hän, lägger pretentionerna åt sidan och på allvar menar att Mötley Crües Kickstart My Heart är en bra låt.

David Harbour i rollen som Hellboy är inte lika helgjuten som Ron Perlman, men han fyller sin funktion. Lite hårdare prestation och mindre humor – eller sämre humor – får en att längta efter den lite mer bitska Perlman och hans självklara charm.

Det självklara är vidare det största problemet med Marshalls Hellboy. Mycket känns plågat och lite krystat. Klippningen är hetsig och de digitala effekterna pinsamma. Det serietidningsaktiga våldet fyller sin funktion, men samtidigt kanske olämpligt för filmens egentliga målgrupp, barn runt elva år.

Hellboy har biopremiär i dag.

Just nu på TVdags

Recension

Netflix Living with Yourself är lättviktig & mångbottnad på samma gång

18 oktober, 2019
Pop Culture Confidential

I veckans podd: Joker, Succession & mycket mer

17 oktober, 2019
Säsongspremiär

Keeping Faith tillbaka på C More! »Varje bildruta utsökt komponerad«

16 oktober, 2019
Veckans streamingpremiärer

Premiärsammanfattning: Korrupta snutar, korrumperade samurajsjälar & Kanda-skotrar

15 oktober, 2019
Streamingtips

Dplay-måstetittning: Spielbergs & Gibneys hat-dokumentär Why We Hate

14 oktober, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Unbelievable – en feministisk triumf när vi behöver den

13 oktober, 2019
Premiär

Älska mig: Josephine + Sverrir = bäst

12 oktober, 2019
Intresseklubben Antecknar #65

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Death to Smoochy & Funny Bones

9 oktober, 2019
Veckans streamingpremiärer

Premiärsammanfattning: Basket, bokmalar & blodsband

8 oktober, 2019
Recension

Tv-comeback för svinig Richard Gere i politiska dramat MotherFatherSon

8 oktober, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Fortsatt stjärnfest i allt sjukare Goliath

6 oktober, 2019
Musiktips

Se Ane Bruns cover-spelning Leave Me Breathless »live« på bio

5 oktober, 2019

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel