TVdags recenserar säsongsfinalen

Senaste Louie-säsongen – episkt konstverk om mäns svaghet och kvinnors styrka

Det har, som vi skrivit några gånger tidigare, varit en storartad fjärdesäsong av Louie. Kommer ni ihåg hur den inleddes med sopgubbarna som tog sig in i lägenheten och det surrealistiska välgörenhetsfiaskot där Louie iklädd säkerhetsvaktskavaj värmde upp inför en riktigt skitstövlig Jerry Seinfeld?

Det känns som oändligt länge sedan, så mångfacetterat rik har den 14 avsnitt långa säsongen varit sedan dess, under två månader – och så tydligt manifesterade Louis C.K. att berättandet denna vår mer än tidigare skulle utspela sig på, och få kreativ energi från, gränsen mellan dröm och verklighet. Som den ungerska granntanten fastnade i hissen mellan två våningar – så fastnade Louie mellan sina dåliga vanor och ännu sämre vanföreställningar.

Rollgestalterna agerar blint men Louis C.K. ser större perspektiv. Hela den här säsongen är förankrad i kvinnliga upplevelser och feministiska förutsättningar.

Ju längre säsongen framskred desto tydligare korsklippte den mellan Louies föräldraroll och kärleksliv, med ett lod i hans barndom och uppväxt, och lyckades säga massor om både spelet mellan föräldrar och barn och mellan män och kvinnor.

Just de stora temaväxlingarna säger något mer om säsongens större budskap. När storyn om barn och barndom tar över sker det som med tre syften: 1) Att förankra något vi just sett i relationsstoryn, 2) att smörja tankebanor inför relationsstoryns återkomst, och 3) att de facto låta oss vila från föregående story och se vilken effekt själva pausandet får.

Det sistnämnda blev särskilt tydligt när det sista barndomsdubbelavsnittet bröt in mellan »våldtäktsscenen« och dess fortsättning i säsongsfinalen.

Där hade vi alltså just sett Louie mer eller mindre inleda ett sexuellt övergrepp mot Pamela. Och därefter gav Louis C.K. oss 1) en barndomsbakgrund, 2) en uppmaning att titta på Pamela och Louie på ett visst sätt (ytterligare understruket av hur Louies barn gjorde just detta i sista avsnittet), samt 3) tog en precis så lång paus som behövdes för att vår bild av »våldtäkts-Louie« skulle blekna.

Louis C.K. tycktes rentav vilja ge oss en metafor för denna paus i och med Louies och Pamelas date på en konstutställning, där alla objekt representerade kontroversiella potentiella »twitter-rage«-teman och där Louie underbart övertydligt till och med tryckte på en stor röd knapp så att en röst ropade ut ordet »nigger« i gallerisalen.

Här kommenterar med andra ord Louis C.K. den passiva pseudo-aktivismen i sociala medier och illustrerar med sina egna tittare – i hur snabbt vi glömt bort »våldtäktsscenen« och accepterar samma Louie som en återställd protagonist att identifiera oss med i den direkta fortsättningen på storyn.

Louie anspelade sedan (i rollen omedvetet) på tvångskyssen när han i den avslutande badkarsscenen berättade om sitt livs första kyss, och fick därmed ihop en filosofisk helheltssyn om vår ensamma väg in i relationer, och vår fortsatta ensamma väg i relationerna, där villkor och beteenden inte avgörs av interaktionen med den vi älskar utan av hur skruvade vi blivit under uppväxten och hur väl vi i vuxen ålder klarar att parera detta.

Detta underströks förstås av att Pamela är minst lika snedskruvad hon. Louies försök att »ta kontroll över situationen« var sorgligt och gränsade till övergrepp – men Pamela noterade det bara i stunden, inte i ett större perspektiv, och Louie, får man ju lov att säga, lyckades i sitt uppsåt. Och nu är de (antar jag, och antar de själva…) ett par. Ett »par«. Två vuxna barn som hakat i varandra på en (för stunden inte fullt lika) ensam väg.

Men om rollgestalterna agerar blint så har Louis C.K. tvärtom skrivit en säsong som verkligen, mer än antagligen allt annat på tv just nu, ser större perspektiv. Själv kommer jag att tänka på Louis uttalanden förra våren om hur han sent omsider fattat feminismen – inte minst i egenskap av att vara pappa till två döttrar. För hela den här säsongen är förankrad i kvinnliga upplevelser och feministiska förutsättningar. Kvinnorollerna är många, starka, utsökt representativa och med svåra, utsökt synliggjorda, utmaningar i en mansregredierad samtid.

Just nu på TVdags

Nyhet

Ursäkta röran, TVdags bygger om!

19 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Line of Duty-sträckkollen på SVT Play

16 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Kevin Bacon & 1990-talskänslan i City on a Hill

9 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: The Handmaid's Tale reser sig igen

2 maj, 2021
Intresseklubben Antecknar #79

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Terminator-sviten

1 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Svärfar svävar fritt i Tumba-dokun

25 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Tortyrporr & rasism i kontroversiella Them

18 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Avancerade soc-thrillern Snöänglar

11 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Brittisk deppattack med Line of Duty & Unforgotten

4 april, 2021
Recension

Bert ligger kanske inte rätt i tiden – men han är fortfarande kul

1 april, 2021
Sverigepremiärer

Paramount+: Two Weeks to Live är bra – Everyone Is Doing Great är bättre

29 mars, 2021
Nyhet

Dags för Paramount+ att dra igång – men Apple får förtur

24 mars, 2021

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel