2010-talsradikalt budskap i Masters of Sex

Scener ur ett äktenskap, och ett till, och ett till…

Berättandet i Masters of Sex är inte direkt subtilt. Ställd bredvid en serie som Mad Men – jämförelsen är ju vid en slarvig första anblick inte alls orimlig – har den praktiskt taget ingen subtext alls; allt ligger på ytan. Relationen mellan Bill Masters och Virginia Johnson förankrar serien och ger den meningsfull framåtrörelse – fungerar nästan som en ramberättelse – men i övrigt består avsnitten av nåt som påminner om små tematiska vinjetter. Mer än att berätta en större, svepande historia verkar Masters of Sex intresserad av att genomlysa äktenskapet, dess normer och praktik, från alla vinklar.

Till skillnad från Mad Men tror jag inte heller att Masters of Sex är särskilt intresserad av att skildra en tidsepok. Att ta sig an 1950-talet mer extrema sexualkonservatism fungerar snarare som ett sätt att förhöja känslan av hur kvävande sociala konventioner kring sex och relationer kan vara, hur förödande för dem som måste spela med i dem fastän hjärtat skriker i protest. Och även om gränserna – tack och lov – har flyttats ganska långt sedan dess finns de ju fortfarande kvar.

Och tusan vet om inte budskapet i Masters of Sex är ganska radikalt även för 2010-talet. Här finns en tydlig sexpositivism och en ganska skarpt kritisk blick på föreställningen om att långvarig monogami är något som de flesta människor mår bra av. Det betyder inte att det här är någon slags pamflett-teve; Masters of Sex utforskar ämnet med vemodig värme och en stark empati för rollfigurerna som känslomässigt komplexa varelser. Jag har särskilt tyckt om Allison Janneys gästspel som sorgsen hemmafru med maken förtvivlat fast i garderoben, utan utväg för någon av dem. (Och herregud vad Janney är bra; det är så att jag blir genuint ledsen när jag tänker på att hon har en flamsig CBS-sitcom som day job just nu.)

Det är möjligt att det direkta, tydligt tematiska anslaget hindrar Masters of Sex från att bygga upp känslomässig dynamik över tid på samma sätt som mer rollgestaltsdrivna dramaserier kan göra. Kanske riskerar den att bli såpig så småningom. Men just nu gillar jag Masters of Sex just för att den väljer en annan väg än de senaste årens kanoniserade kvalitetsdramer. Och för att den, utan att gömma sig bakom ett skynke av tvetydligheter, försöker få oss att reflektera över vår egen syn på sex och kärlek.

Just nu på TVdags

Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Kate Mara som sexförbrytare i »A Teacher«

22 november, 2020
Recension

Saint Maud borde helgonförklaras – eller åtminstone kultförklaras

20 november, 2020
Säsongspremiär

Dags för 1980-talet när The Crown är tillbaka på Netflix

15 november, 2020
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Kjellman & Brynolfsson i »Kärlek & anarki«

15 november, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: hockey-hatkärleken i »Björnstad«

8 november, 2020
Recension

Beck – undercover: en medioker krimstory men med nya pusselbitar i Beck-universumet

6 november, 2020
Streamingtips

Äntligen! Nu finns Cityakuten på C More

2 november, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: »Ministern« på SVT är ett unikum

1 november, 2020
Recension

Nu på Viaplay! Josephine Bornebusch jobbiga & välspelade social distansering-drama Orca

30 oktober, 2020
Intresseklubben Antecknar #75

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Lifeforce

29 oktober, 2020
Recension

HBO Nordic-premiär för The Undoing – Kidman & Grant i välgjord men grund whodunnit

26 oktober, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Genial svensk tv-humor i »Premiärdatum oklart«

25 oktober, 2020

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel