The Americans är tillbaka!

Scener ur en spionring

När jag i slutet av förra året satte samman min årsbästalista hade The Americans växt så mycket i mig att den placerade sig på bronsplats.

The Americans? Huh?

Nej, jag blir inte ett dugg förvånad om du inte har sett eller ens hört talas om serien. The Americans har inte haft en särskilt lätt lansering. Den första säsongen sjösattes i USA veckan efter Netflix House of Cards-bomb. Och höstens svenska sändningar på TV8 krockade inte bara med finalepisoderna av Breaking Bad och premiären på Showtimes förhandshajpade Masters of Sex utan också med nya säsonger av Bron och Homeland.

1980-talet är en självklarhet här, inte en dekorativ auktionskatalog som tränger sig fram och måste synas. Det är en subtilitet som många kunde lära sig av, från Mad Men och Masters of Sex till American Hustle.

The Americans är inspirerad av den ryska spionring som sprängdes i USA 2010 och skapades av den tidigare CIA-agenten Joseph Weisberg. Weisberg förflyttade händelserna till början av 1980-talet och baserade personerna på kollegor med liknande uppdrag. Intrigen kretsar kring Elizabeth (Keri Russell) och Phillip Jennings (Matthew Rhys), äkta makar med son och dotter som driver en framgångsrik resebyrå och bor i en perfekt villa i en medelklassförort utanför Washington. Men egentligen är de sovjetiska spioner, planterade i USA sedan decennier för att utföra våta jobb, avlyssna och värva agenter inom försvarsindustrin. På andra sidan gatan bor deras motpart i det amerikanska kontraspionaget, Stan (Noah Emmerich), med familj.

På pappret kan upplägget låta pajigt, och hade förmodligen varit det om The Americans skapats under kalla kriget och tjänat som fyrkantig paranoid propagandaprodukt i stil med Röd gryning. Men The Americans kombinerar thrillertonen i det tidiga 1980-talets bättre snutrullar med råhet och äktenskapsskildringar som visar att serien är skriven post-Sopranos eller -Breaking Bad.

Genom att Jennings äktenskaps- och familjeliv är en spelad yta, men en yta som de lever tillsammans i dygnet runt och rapporterar om till Kreml, sätter serien luppen på vad ett äktenskap är. Det är den viktigaste dramaturgiska tråden och den återspeglas även hemma hos Stan. Han är uppenbart skadad av ett tidigare liv som agent i en nazigrupp i amerikanska södern, han har svårt att bonda med sin son, och hans hustru hatar hemmafrurollen.

Precis som i Breaking Bad, Weeds, Sopranos och Big Love undersöks familjen som rollspel med den amerikanska drömmen som ram. En av de första slitningarna vi ser mellan Phillip och Elizabeth är ideologisk; hon anser att han är en materialist och det är tydligt för oss att han i motsats till henne vacklar i sin övertygelse.

Baka detta Scener ur ett äktenskap goes War Games-upplägg i en välberättad intrig om mullvadar, utpressade ambassadanställda och storpolitik. Marinera i en estetik av pilotbågar, mustascher, brunmurriga miljöer, analog teknik och suveräna biroller som Margo Martindales KGB-tant, och du får ett fantastiskt upplägg.

Gårdagens amerikanska premiär på säsong två ­(något bättre tajmad inför sluttampen på True Detective och en publik som snart kommer ha sug efter mer thrillertintade dramer) tar vid ett par månader efter finalavsnittet. Då var både makarnas låtsasäktenskap och deras så kallade yrkesliv i spillror. Tonårsdottern, som fattat misstankar mot mamman, undersökte förortsvillan efter gömmor.

Nu återvänder Elizabeth efter en längre konvalescens till familjen, och hon och Phillip ska14-the-americans-1 2 »pröva« igen. Vilket innebär att de ska få ihop det bisarra livspussel som är seriens absolut minst trovärdiga bit: Pappa går om kvällarna på möten med afghaner utklädd till Texas-amerikan och ska sälja dem vapen att använda mot sovjeterna. (Här äter sig nästa stycke storpolitik in i serien, lika välgjort som när Star Wars-programmet avslöjades i första säsongen, eller när serien vävde in skotten mot Reagan). Mamma förför någon forskare från flygvapnet. Medan barnen sitter hemma och tittar på tv och dottern ökar spänningen genom att rota runt.

Det är sådant, och den lätt rynkade panna med vilken serien borstar bort problemen, som gör att jag upprepade gånger sett The Americans kallas för »good television, not great« i amerikansk press. Jag kan hålla med om att det i den första säsongen fanns en känsla av platt billighet i jämförelserna mellan KGB/FBI-hushållen, eller att den svarte medborgarrättskämpe som Elizabeth lejt till kampen – tillika hennes älskare – var väl klyschigt skildrad.

Men jag gillar detta »good«: The Americans är en arbetshäst till serie som har långkörarpotential i och med att den kan balansera mellan spionfiktion och ett decennium av verkliga händelser. Dessutom har den rika möjligheter till backstory: tillbakablickarna på hur Phillip och Elizabeth tränas och möts i 1960-talets Sovjetunionen har hittills varit smakfulla aptitretare. Och Stans bakgrund i vit makt-miljö som han några gånger antytt hemskheter om, kan också dyka upp.

Det är med det symmetrispel serien hittills skapat – och den ideologiska cynism som antagligen lär inträda så småningom – mer än troligt. En symmetri som för övrigt blir både intressant och hemsk när Jennings i säsongens premiäravsnitt möter en familj i samma sits som dem själva. En epileptisk korsklippning mellan ett hotellrum och ett nöjesfält bidrar med den snygga och läskig estetik serien satt som standard i bild, ljud och musikläggning. The Americans är inte rädd för att hela låtar rullas ut eller bli betydelsebärande på ett sätt som både fångar epoken och sätter en känsla: En äktenskaplig nedgång tonsätts med The Cures Siamese Twins och fjolårspiloten fick in både Fleetwood Macs Tusk och Phil Collins In the Air Tonight.

Samtidigt koketterar serien aldrig med sin yta. 1980-talet är en självklarhet här, inte en dekorativ auktionskatalog som tränger sig fram och måste synas. Det är en subtilitet som många kunde lära sig av, från Mad Men och Masters of Sex till American Hustle. (Fast serien skapar ett omåttligt sug hos mig efter amerikanska filmer från skarven av 1970- och 80-tal: igår såg jag Ulu Grosbards underskattade Straight Time omedelbart efter premiäravsnittet).

Och till skillnad från många serier som anses vara »great« (fast de inte är det) så har The Americans dessutom inte volymen uppskruvad till elva i varje läge. Den har varken den sortens bombastiska greatness, heller inte låtsascynismen, som gjorde att jag fick tvinga mig att se klart House of Cards. I stället bingekollade jag The Americans utan tillstymmelse till mättnadskänsla.

Jämförelsen är adekvat av andra anledningar: båda är serier som genomsyras av maktspel och politik, men i den senare finns (ofattbart och skrämmande nog) människor som är ideologiskt intresserade av något annat än sin egen vinning. Även där blir Jennings allt mer intressanta när man ser ambassaden invaderas av barn till högt uppsatta partifunktionärer som suktar efter utlandstjänst – en intressant poäng i säsongsöppningen som vi lär se mer av vad det lider.

The Americans har en annan förtjänst som jag noterar tydligare nu när jag ser serien i skenet av könsrollsdebatterna som rasar kring True Detective och Wolf on Wall Street. Här finns kvinnoroller som matchar männen och mer därtill. Och det även när de klär av sig: Både Phillip och Elizabeth använder sex i jobbet, men det blir ett maktmedel som ingen strippa eller älskarinna från Sopranos till True Detective har varit i besittning av.

Den stenhårda Elizabeth har dessutom minst lika mycket utrymme som sin make. Hon är i dubbel bemärkelse en yrkeskvinna, men samtidigt en kontrast till Stans frustrerade hustru. the-americans-season-1-episode-8-mutually-assured-destruction-2 3Eftersom serien är skriven utifrån dagens perspektiv problematiseras dessutom dåtiden på ett bra och intressant vis. I makarnas relation till frågan om att vara föräldrar, med roller de vet att de bär som en ytterrock, och i mycket annat.

En underbar sekvens i premiäravsnittet är ett perfekt exempel: Stan ser på filmen Den franske löjtnantens kvinna, först med sin älskarinna från sovjetiska ambassaden och sedan med sin fru (på piratkopierad VHS ur FBI:s bevislåda, respektive bio). Som populärkulturanvändning är det genialiskt: Meryl Streeps centrala monolog om att vara någons »hora« men att samtidigt vara en fri kvinna belyser i tur och ordning situationen för både kvinnorna – och sedan för Stan. Och då har jag inte ens kommit till hur ryskan sedan föreläser för FBI-agenten om Anna Karenina.

The Americans är fantastiskt good television. Det värsta med serien är i stället risken att den inte alls handlar om något förflutet. Att spionringen 2010 och dagens relation mellan Washington och Moskva säger något helt annat om vad som hände efter kalla krigets slut: Phillip och Elizabeth flyttade aldrig ut.

The Americans säsong två började på FX i USA i onsdags kväll. Sändningsstart på TV8 är oklar, troligen först till sommaren. Säsong ett, som jag recenserade i SvD, finns utgiven på svensk dvd.

Just nu på TVdags

Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Virtuosa cliffhangers i heist-smarta The Day

23 februari, 2020
TVdags betygsätter & tippar kvällens startfält

Melodifestivalen 2020: Countrysmocka, Shallow-trams & årets superstar

22 februari, 2020
recension

Tillbaka på HBO Nordic! Din fantastiska Ferrante-upplevelse fortsätter

19 februari, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Nicola Walker & Stephen Mangan i The Split

16 februari, 2020
Säsongspremiär

Trånandet & våndandet är över – Outlander är tillbaka på Viaplay!

15 februari, 2020
TVdags betygsätter & tippar kvällens startfält

Melodifestivalen 2020: Lakan-pop, nya Kvinnaböske & årets bästa låt

15 februari, 2020
Smygpremiär

Viaplay bjuder på Alla hjärtans dag-present: Outlander kommer två dagar tidigare

14 februari, 2020
Säsongspremiär

Carrie & Saul är tillbaka! Tillbaka är också 12 timmars Homeland-magont

11 februari, 2020
Säsongspremiär

Det här är inget skämt - Kidding är tillbaka med ny säsong

10 februari, 2020
Kommentar

Det enda (men inte så lilla) felet med Parasit

10 februari, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: »22 juli« avslutade storartat – men inte perfekt

9 februari, 2020
TVdags betygsätter & tippar kvällens startfält

Melodifestivalen 2020: Queen Anna, årets genombrott & ännu mer Sia-pop

8 februari, 2020

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel