Streamingtips

Salve, kung Timothée Chalamet! En ny generation tar vid i sevärda The King

Praised be! Äntligen en berättelse om den engelska kungafamiljen!

Nej, skämt å sido är The King inte bara en ganska anspråksfull filmtitel, utan för naturligtvis även tankarna till många andra moderna produktioner om det brittiska kungahuset, till exempel serierna Reign och The Crown och långfilmen The Queen. I The King reser vi dock hela vägen tillbaka till 1400-talet då »kungen« ifråga är den unge prins 'Hal' som blev Henrik V av England. Händelserna utspelar sig alltså efter vikingatiden och före Gustav Vasa, vilket torde göra perioden ganska luddig för de flesta svenskar, men tänk Kalmarunionen och medeltidsveckan på Gotland.

Filmen bygger till viss del på alternativa historiska fakta, vilket är lite tråkigt för oss som inte gillar när det blir för mycket hittepå.

Manuset till The King, skrivet av filmskaparen David Michôd och skådisen Joel Edgerton, är baserat på flera av Shakespeares krönikespel »Richard II«, »Henry IV« och »Henry V«. Filmen som är 2.10 lång är därmed en version som är ordentligt komprimerad, ibland nästan till oigenkännlighet, men handlar fortfarande om konflikten mellan Hal och fadern Henry IV, axlandet av kronan, politiska intriger, kriget mot Frankrike som slutar i giftermålet mellan Henry V och den franska prinsessan Catherine.

Rollbesättningen som skriker »generationsskifte« inkluderar Timothée Chalamet, Robert Pattinson och Lily Rose Depp, men även Joel Edgerton själv i rollen som sir John Falstaff, prins Hals dryckeskumpan och vän. Hos Shakespeare är Falstaff en tragikomisk figur, i The King mer av en levnadsklok antihjälte.

falstaff
Joel Edgerton som Falstaff.

Och det är just rollbesättningen och inte Edgerton och Michôds fria förhållningssätt till Shakespeare och den engelska historien som fångar tittarens uppmärksamhet. Det senaste året har Chalamet ofta nämnts i samma andetag som kollegan Saorsie Ronan som han spelar mot i Lady Bird och kommande Unga kvinnor. En sorts tvillingfilm till The King är också Mary, Queen of Scots från förra året som även den gjorde stor poäng av sin fräscha casting som inbegrep Ronan och Margot Robbie. Minst lika kul som det  var att se Saorsie Ronan spela skotsk drottning är det att uppleva Timothée Chalamet och Robert Pattinson som engelsk kung och fransk prins med allt vad det innebär av framtoning och frisyrer.

pattinson

Skulle man göra en mini-utvärdering av hur detta unga garde hanterar inte bara sin look, utan sina kungliga dialekter så vinner Ronan överlägset med en oklanderlig, mjuk skotska, Chalamet är god tvåa med högtidlig teaterengelska som han ändå lyckas hålla trovärdig och mänsklig, medan Robert Pattinson – som trots sitt intressanta utseende spelar en helt ointressant skurk – balanserar på gränsen till parodi med sin djupt överdrivna franska brytning.

Är det för att han är en sämre skådis än Chalamet och Ronan? Ja, kanske delvis. Men i sin iver över att visa upp Chalamets franskkunskaper (som vi ju känner till från Call me by your name) konstrueras i The King också diverse underliga situationer där Chalamets Henry talar franska med Robert Pattinsons onda, franska prins, som på väsande engelska förklarar sin ovilja att tala franska såhär: »Pleeezz speak English, ai enjoy eet. Eet eez simple and ugly.«

Så skrev förstås inte Shakespeare, men däremot skev han i Henry V dessa bevingade ord:

"But we in it shall be remembered—
We few, we happy few, we band of brothers"

Det är symptomatiskt att tal som detta har strukits ur The King och ersatts med ett av kungen i och för sig engagerande peptalk för trupperna som kanske skulle kunna misstas för Shakespeare men inte är det. Det samma gäller för den övergripande handlingen. Den andas Shakespearersk tragedi, för det går ut på att makt är dyrköpt och att det inte går att undkomma sitt öde. Samtidigt är det inte Shakespeare utan pastisch. Dock välgjord pastisch.

Filmen bygger till viss del på alternativa historiska fakta, vilket är lite tråkigt för oss som inte gillar när det blir för mycket hittepå, men för den som trots Game of Thrones, Reign, The White Queen, Tudors och så vidare, inte har fått nog av europeisk medeltid i tv-världen finns mycket att hämta. Sämst är det när det blir för mycket flirt med Game of Thrones – vid minst två scener från slagfältet tog i alla fall den här tittaren fram mobilen för att spela Candy Crush. Men till höjdpunkterna hör en diskussion om den engelska långbågens överlägsenhet och en presentöppning vid den unge kungens kröning där hovet förundras över en mekanisk (ogudaktig) fågel. Vi får då dessutom möta Filippa av Danmark, gift med Erik av Pommern som en gång var kung över Sverige, vilket alla vet som minns barnprogrammet Salve.

Chalamet gör en gänglig, hålögd kung som med stark intensitet och delvis gåtfullt spel räddar upp mer slätstrukna insatser från till exempel Dean Charles-Chapman (även känd som Tommen Baratheon) som i sina repliker tyvärr visar hur banalt manuset i själva verket nog är.

Visst har vi sett kungakronorna, biskopsmantlarna, rustningarna och medeltidsslotten förr, men det finns en lerig, vardaglig och vagt ondskefull estetik i The King som synliggör tidsepoken på nytt. Chalamet gör en gänglig, hålögd kung som med stark intensitet och delvis gåtfullt spel räddar upp mer slätstrukna insatser från till exempel Dean Charles-Chapman (även känd som Tommen Baratheon) som i sina repliker tyvärr visar hur banalt manuset i själva verket nog är. Att slängiga spelevinken Chalamet lyckas förmedla så pass mycket integritet, allvar och pondus överraskar, trots många bra rolltolkningar de senaste åren, faktiskt lite.

the-history-behind-timothee-chalamets-henry-v-in-netflixs-historical-epic-the-king-1024x538
Porträttlik?

Förmodligen bör något snällt sägas om Edgertons starka närvaro och tveklösa talang (blabla) som Falstaff, men ärligt talat så är den gestalten så reducerad till ädel förutsägbarhet i The King att det är svårt att uppbåda någon entusiasm. Edgerton må förse The King med viss senior tyngd, men det är Lily Rose Depp och Chalamet (för övrigt ett par i verkligheten) som i sin av karisma sprakande dialog på både franska och engelska utgör gravitationskraften i den här, ändå helt sevärda, filmen.

lily roseThe King finns på Netflix.

Just nu på TVdags

Säsongspremiär

Bänka er, drottningdiggare! The Crown är tillbaka på Netflix

17 november, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Teatertunga Förhöret återuppfinner Nordic Noir

17 november, 2019
TVdags betygsätter tolkningarna

Bäst igen! Titiyo är årets största Så mycket bättre-behållning

16 november, 2019
Tips

Kolla här! Det blev ingen CD – det blev en dokumentär

12 november, 2019
Intresseklubben Antecknar #66

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Poltergeist

12 november, 2019
BBC-premiär

Hårdkokt skotsk hit & run-rysare för rocknördar

11 november, 2019
Veckans streamingpremiärer

Premiärsammanfattning: Fem polare, flygpionjärer & Philip Pullman

11 november, 2019
Recension

Trevande start – men visst har Apple TV+ potential

11 november, 2019
Pop Culture Confidential

I veckans podd: Richard Lawson om streamingkriget

10 november, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Belöningen för oss som varit The Affair trogna

10 november, 2019
TVdags betygsätter tolkningarna

Titiyos klubbstänkare bäst i kvällens Så mycket bättre

9 november, 2019
Veckans streamingpremiärer

Premiärsammanfattning: Trakasseritvist, tvillingtrassel & Taiwantrams

5 november, 2019

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel