TVdags Öppet arkiv-kalender lucka 13

Så sjukt fel det kan bli… Se kungafamiljen mecka med metalldildo

Det är ju inte lika kul med SVT:s årliga kungafamiljskrönikor längre. Efter 2008 års upplaga, som blev oerhört utskälld för inte bara sin devota inställning utan även frisering av Löjliga Familjens löjlighetsgrad, har SVT stramat upp det lössläppt korkade och gör numera moderniserade, sansat vuxenjournalistiska kungaprogram. Jag saknar 1980-talets aningslösa vardagsrealism, som när lilla Victoria, 8 år, meckade på en kondom på en metalldildo och ropade »mer kött!« – ni ser det två minuter in i det majestätiskt ofrivillig-underhållande Kungen drottningen och barnen 1985 från nyårsaftonen det året.

Skärmavbild 2015-01-06 kl. 18.15.30Men ännu mycket mer saknar jag 00-talets fjäskproduktioner, och allra mest saknar jag just det där potpurriet av idiotier som sändes på nyåret 2008. Den gången skrev jag en lång drapa som i det närmaste recappade hela programmet för extremkomisk effekt. Fast den landade nog i ett visst allvar också. Att återpublicera den texten vid högtidliga tillfällen har blivit en kär tradition, så låt mig nu önska er alla en riktig härlig Lucia i sällskap med min gamla recap från 2008, som då hade rubriken »Kungafamiljen som ett sönderavlat Simpsons«, och drömmer oss tillbaka till den tid då kungafamiljen stod på den absoluta toppen av tv-underhållning. Snacka om att tjäna folket! En clown till kaffet? Nej, fem clowner till luciafikat, tack!

Kungen drottningen och barnen 1985 kan ses på Öppet arkiv.

 

KUNGAFAMILJEN SOM ETT SÖNDERAVLAT SIMPSONS

Recap av SVT:s Kungafamiljen 2007, ursprungligen publicerad på Weirdscience.se den 4 januari 2008.

silviaalienDet börjar med att Silvia toodeloo-vinkar till en ödlegrön alien i Jukkasjärvi, som nycirkus-sprattlar sig fram och tar drottningdåren i hand. Vilket meeting of the minds! Och vilken inledning på onsdagens tv-orgie i ofrivillig komik, Kungafamiljen 2007, som sedan bara blev allt bättre ju hårdare Agneta Bolme Börjefors och hennes SVT-team krystade i klipprummet efter sekvenser och citat som gick att använda utan att huvudpersonerna skulle framstå som sönderavlade Simpsons – ett omöjligt uppdrag.

Men det är förstås också ett slags public service att vi via denna årliga, statliga kungakrönika erbjuds en viktig påminnelse om att den verkliga Hönsgården på Hovet är så mycket stupidare än någonsin Hey Baberibas TV4-karikatyrer.

När jag såg programmet en andra gång, för att kunna notera alla underbara citat i detalj, uppskattade jag även allt det där jag i onsdags uppfattade som transportsträckor: Agneta Bolme Börjefors ändlösa pladder om Carl von Linnés liv, speakern som fogade in en mening om »konstiga serietidningar« (sic!) i faktasnacket om Japan, det makalöst skamlösa i att låta drottningens Tokyovärd Issey Miyake yttra den enda meningen »I can tell you that Swedish women are so beautiful«, samt alla tomma bilder på färgglada blommor, husfasader och andra schablonmiljöbilder. Här har alltså SVT följt kungafamiljen världen runt i ett år – och endast skrapat ihop 15-20 minuters konkret användbart material! Bara detta är stor humor.

Jätteroligt att kunna göra en sån härn' utställning och, eh, en del bilder har vi hemma i album och sånt därnt' va, men när man drar upp en bild då blir'e, eh, får en helt annan karaktär å ett helt, en större uttrycksmöjligheter och det är fantastiskt och skojigt å kunna göra det här, de'e're.

Men det är också tänkbart att utfyllnaden inte blott var en dunstoppad divan för skrattsinnet att återhämta sig i, utan att Bolme Börjefors faktiskt malde så mycket Linné-fakta – och pratade så förtvivlat långsamt – för att kungligheterna själva äntligen skulle kunna förstå allt det där som gick dem förbi när det berättades för dem, med svårare ord, under själva Linné-evenemangen. Att döma av Victorias minspel när hon stod och petade i en hög skånsk jord, medan Alice Bah i folkdräkt invigde Linné-året, befann hon sig mentalt vid ett korkat krogbord i Båstad (och när hon efteråt fick frågan vad som varit intressantast under Linné-dagen svarade hon: »Att solen kom fram!«).

Madeleine, för sin del, flängde runt i päls och brat-bränna framför kameran på en estländsk institution för föräldralösa barn och svamlade svengelska, varpå en färsk-botoxad Silvia klipptes in för att säga hur stolt hon är över att Madde tycker det är intressant och viktigt med problembarn. om »support från ett team av social workers«, varpå en färsk-botoxad Silvia klipptes in för att säga hur stolt hon är över att Madde tycker det är intressant och viktigt med problembarn. Tillbaka till Madde, som skrider in med entourage i ett fattigt, fult pojkrum med tre gamla formel 1-planscher på väggen: »Vilket fiiint rum du har!«

Ändå måste det sägas att Victoria och Madeleine förefaller skärptare än sina föräldrar. Kanske kunde Dagens Nyheter ha haft med kungafamiljen som exempel när de körde en artikelserie om utvecklingsstörda föräldrar med normalbegåvade barn? Nej, det är en synvilla. Eftersom kungaparet inte är utvecklingsstört i medicisk mening utan i socialpsykologisk, förefaller deras barn något mindre sinnesslöa just bara för att de är yngre. Tids nog kommer de att vara precis samma slags grammatiska grobianer, samma lallande lyxfånar som vallas runt i ett slags övervakade demensgrupputflykter i en vadderad verklighet.

Den har kostat ett antal, öh, ja inte ett antal, men över hundra, ja, miljoner och så vidare, vilket då, hundrafemtio nånting…

Fast även den tesen stupar på de redan fullvuxna dimensionerna av Carl Philips tjockskalle. Även om jag inledningsvis i SVT-programmet lurades att tro att han kanske börjat påvisa viss tankeverksamhet – han trädde nämligen in i handlingen när han invigde en fotokonstutställning på Museum Gustavianum i Uppsala: »A Glimpse into Paradise by Prince Carl Philip.« Och medan kameran svepte över galleriväggar med imponerande professionella macrofotografier från Botaniska trädgården berättade Bolme Börjefors att fotokonstnären var lillprinsen själv! Men chocken var kortvarig. Så här förklarade prinsen sina motiv och sin konstnärliga metod:

»Först gick vi runt parken och försökte få stämning på parken och alla växter och ljus och så, sen gick man, sen gick vi tillväga, och försökte hitta små, eh, lägen som skapar, eh, rätt bilder, å växter, å…«

Men bilderna är ju så personliga, försökte Bolme Börjefors, hur hittade han sitt uttryck?

»För mig handlar det mycket om att försöka hitta nån som det känns bra för mig«, svarade prinsen med den där dödsföraktande obegripligheten som annars bara hans pappa och möjligen Björn Borg vågat uppvisa offentligt. Och han fortsatte, nu allt sluddrigare: »…hitta ett spännande, där kanske ljus och blad, försöker leka med, leka med varandra i sammanhangen, om man säger … det är svårt å sätta ord på're.«

Ja, sannerligen! Inte minst som det egentligen var mästernaturfotografen Mattias Klum som »höll i« projektet, vilket vi fick reda på i förbifarten. Och man hann inte mer än börja grunna över detta (att ett superproffs arrangerat motiven utifrån nån blomma prinsen pekat på, fixerat stativet, ställt in kameran och instruerat prinsen att »du ska trycka på den där knappen… nu!«) innan Drottning Botox klippte av med en kommentar: »Det är underbara bilder, det är fantastisk' med en otrolig skärpa varje vattendropp' kan man se det som speglas i vattendroppen och det var weldik weldik fint.«

Ja, men det är världsfotografen Klum som fixat alltihopa, din jävla dumdrottning, inte Carl Philip! Vilken treåring skulle inte kunna ställa ut fotokonst på Museum Gustavianum under de premisserna?

victoriaporslinSamma visa när Victoria fyllde år och Solliden slog till med ett helt hutlöst Victoria-museum (!) belamrat med värdelös kitsch: fula teckningar och en massa kladd och klotter på koppar och krukor (Victoria har nämligen, med kungens ord, fått »pröva sig på« saker som att blåsa glas och rita streckgubbar med tomteluvor på tallrikar), och Silvia är lyrisk över hennes talang. Men hur svårt kan det vara att lotsas in i en minutiöst förberedd glashytta och sätta läpparna mot en uppställd glasblåsarpipa?

Kungen, för sin del, njöt mest av fotona från Victorias barndom, som hade dragits upp i superformat över väggarna: »Jätteroligt att kunna göra en sån härn utställning och, eh, en del bilder har vi hemma i album och sånt därnt va, men när man drar upp en bild då blir'e, eh, får en helt annan karaktär å ett helt, en större uttrycksmöjligheter och det är fantastiskt och skojigt å kunna göra det här, de'e're.«

Silvia är rätt fantastisk showen igenom. Det här med att hon inte lärt sig svenska på 30 år, jag måste erkänna att jag trodde det var ett nattståndet skämt, men hennes svenska är ju så erbarmlig att en vettig presschef hade låtit sy ihop munnen på henne redan första gången hon sövdes ner på en brasiliansk brits. Och SVT-programmet gav nu nya, oväntade insikter i den djupa problematiken kring Silvias inlärningsförmåga.

silviahattpussDet visade sig exempelvis att hon fortfarande efter 30 år inte fattat att det är fysiskt omöjligt att kindpussa en annan drottning om båda har jättehattar på sig. »Det där kommer aldrig att gå«, tänkte till och med jag när hon böjde sig fram för att kindpussa drottning Margrethe av Danmark. Men Silvia försökte – och missade med en decimeter när hattarna fastnade i varandra.

Men det är kungen som är kung under Danmarksresan. Som när han får frågan om det finns något vi kan lära av Danmark, och han börjar röra på armarna i en sorts robotdans: »Ja det är en bra fråga, näe, jaa, lära, jag tycker inte man ska lära på så sätt, men man kan alltid ta in… intryck å så där va, som jag alltid försöker säga, kultur, vi ska va' lite spänning mellan länderna, vi ska va' lite skilda olika kulturer å vi ska behålla våra olika saker.«

Och ni vet hur våra kungligheter alltid går omkring och flinar åt, alternativt finstuderar, de mest befängda motiv? Åt att vinden friskar i, åt en joddlande barnkör i Wien, åt att gröna lappländska gummi-aliens kommer anstormande, åt amatörhandarbeten och oljiga maskiner? Ingen kan som kungen luta sig fram mot en showroom-vägg av pastellackade Sjuan-stolar och se ut som om han utför ett hårt intellektuellt analysarbete!

kungensjuanHan tycktes aldrig tidigare ha sett en Arne Jacobsen-stol, och följaktligen ställde han sig och svängde fram och tillbaka på en vanlig uttjatad Ägget-fåtölj medan Silvia satt bredvid och intresserat lyssnade på makens spekulationer om skinnsömmarna eller what-not.

Alltid denna påtvingade, dumgloende nybörjarnyfikenhet på allt som kommer i deras väg. Danska möbler eller österrikiska joddlande dagisbarn är skitsamma, allting passeras med ett likartat Hey Baberiba-Silvia-aktigt »De är weldik fina faktisk« (med tanke på kungens förmåga att sammanblanda saker får man vara glad att han inte blandade ihop Arne-stolarna och Wien-ungarna och började prata om de senares »fina mjuka skinn«!).

Lite senare står kungen i sin älsklingsoljerock i ett gråfuktigt Mönsterås och pratar om en industrisanering, vars oerhörda betydelse för miljön han försöker uttrycka i ekonomiska termer. »Den har kostat ett antal, öh, ja inte ett antal, men över hundra, ja, miljoner och så vidare, vilket då, hundrafemtio nånting…«, vimsar han, och man får en plötsligt aha-upplevelse: han hör röster! Så måste det ju vara, stackars kungen, han står och blir intervjuad i tv och måste samtidigt hålla på och parera en massa inre röster hela tiden.

Annars har jag ingen vettig förklaring till att han pratar som han pratar. Jag har aldrig någonsin mött eller hört en människa som pratar lika illa som vår kung. Frånsett Silvia, då. Hur kan de vara så omtyckta?

För mig handlar det mycket om att försöka hitta nån som det känns bra för mig… hitta ett spännande, där kanske ljus och blad, försöker leka med, leka med varandra i sammanhangen, om man säger… det är svårt å sätta ord på're.

Jag börjar undra om inte populariteten rentav hänger samman med just den extremlåga intelligensnivån. När vårt en gång så tröga gamla land plötsligt kryllar av såna som jag – av bråkiga bloggare, arroganta mediamakthavare, spydiga Idol-domare och självgoda krönikörer, och därtill av hycklande linsluspolitiker, nyrika kändisföretagare och osvenskt kaxiga idrottsstjärnor – då kan nog ganska många svenskar känna starka sympatier för en familj som aldrig tycker nånting, aldrig höjer rösten, aldrig blir sur och störig, men som alltid är glad och trevlig samt, viktigast av allt, lite dummare än allmänheten. Till och med jag tycker ju att det är en sorts mental yoga-övning – idiotisk men skön – att sällskapa med kungafamiljen i en tv-timme.

Så, vi ses igen nästa år! Men då vill vi allt följa med Silvia på hennes sydamerikanska skönhetsresa också. Det är trots allt våra skattepengar som finansierar både hennes och SVT:s operationer.

 

Just nu på TVdags

Nyhet

Ursäkta röran, TVdags bygger om!

19 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Line of Duty-sträckkollen på SVT Play

16 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Kevin Bacon & 1990-talskänslan i City on a Hill

9 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: The Handmaid's Tale reser sig igen

2 maj, 2021
Intresseklubben Antecknar #79

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Terminator-sviten

1 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Svärfar svävar fritt i Tumba-dokun

25 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Tortyrporr & rasism i kontroversiella Them

18 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Avancerade soc-thrillern Snöänglar

11 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Brittisk deppattack med Line of Duty & Unforgotten

4 april, 2021
Recension

Bert ligger kanske inte rätt i tiden – men han är fortfarande kul

1 april, 2021
Sverigepremiärer

Paramount+: Two Weeks to Live är bra – Everyone Is Doing Great är bättre

29 mars, 2021
Nyhet

Dags för Paramount+ att dra igång – men Apple får förtur

24 mars, 2021

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel