TVdags-krönikan, 10 juni

Ricky Gervais Derek fångar livets falska skönsång

När jag för drygt två år sedan såg piloten till Ricky Gervais senaste tv-serie, Derek, var jag splittrad. Liksom osäker på i vilken tonart serien gick. Var det ett intimt porträtt av en förståndshandikappad man och hans omgivning eller en cyniskt fresk av lyteskomik över livets små problem? Det fanns ingredienser som pekade åt båda hållen. Och även om Gervais bedyrade hur mycket han brydde sig om seriens titelfigur köpte jag det inte. Inte helt. Derek var och förblev en Rain Man-figur utan hjälteegenskaper som man ömsom skrattade åt, ömsom ömmade för.

När Derek träffade den far som övergivit honom som liten blev det tydligt hur Gervais vill skärskåda det stora i det lilla. Att den enda genvägen i livet är vänlighet.

Det var egentligen inte förrän den första säsongens finalavsnitt jag hittade hem i Derek och blev övertygad om seriens goda och värmande intentioner. Då, när Derek till tonerna av Coldplays Fix You träffade den far som övergivit honom som liten, blev det tydligt hur Gervais med Derek vill skärskåda det stora i det lilla. Att den enda genvägen som fungerar i livet är vänlighet.

Det är en känsla som hänger kvar i seriens andra säsong som nu släppts i sin helhet på Netflix. Vi återvänder ånyo till ålderdomshemmet Broadhill ett år efter händelserna i första säsongen. Det mesta är sig likt. Relationerna är desamma, personalen har fått tillökning av volontären Geoff och Dereks far ska precis flytta in. Utöver det finns ingen direkt drivmotor för andra säsongen. Det är även poängen.

I sex harmlösa episoder utforskas livet på ålderdomshemmet i all sin enkelhet. Ibland med skratt, ibland med avgrundsdjupt mörker. Som när figuren Kev, Dereks förlorare till vän, slåss mot alkoholism och ensamhet. I den nya säsongen ser vi även, dessvärre, mindre av vaktmästaren Dougie som spelas av en Karl Pilkington (känd från An Idiot Abroad) med imponerande bra komiskt tajming.

Det blixtrar sällan till. Relationerna mellan seriens figurer präglas istället av en vardaglig skönhet. En ömhet som anspelar på små gester snarare än fiktionens sedvanligt grandiosa romantik. Därmed inte sagt att serien tar sikte på en realism. Det är snarare tablåer över ett liv sett ur det lilla perspektivet. Ur Dereks lika ofokuserade som harmlösa blick.

Derek har därmed heller ingen cementerad dramatik, ingen fast tonart. Det är en komediserie som flackar. Som ibland vill vara ambitiös, ibland lättsam. Det gör serien både vacker och tradig. Den sjunger falskt, precis som melodin i livets skönsång. Vemodig, anspråkslös men just skön. Det finns något behjärtansvärt bara i det.

Hela andra säsongen av Derek finns just nu på Netflix.

Just nu på TVdags

Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: Les demoiselles de Rochefort (1967)

11 augusti, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: bristande kommunikation & nakna normperfekta kroppar i Normala människor

9 augusti, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Blodet droppar i synd & skam-tyngda Miraklet

2 augusti, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: The Swimmer (1968)

28 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Grow tar dansk crime-tv tillbaka till täten

26 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Michaela Coels mästerverk I May Destroy You

19 juli, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: Little Fugitive (1953)

14 juli, 2020
Tips

Underbart dålig stämning när Ziwe gisslar kollegor om rasism

13 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Sandis skojdissningar av Gyles Brandreth i QI

12 juli, 2020
Tips

Damer i burar! Amy Sedaris i otippad hyllning av obskyr 60-talsrulle

7 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Perry Mason-skådisguldet – Lithgow, Rhys & Maslany

5 juli, 2020
Streamingtips

Missa inte febriga »I May Destroy You« på HBO Nordic

2 juli, 2020

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel