SVT:s partiska misslyckande

Revolutionen lär inte tv-sändas i Uppdrag Granskning

I slutet av 1990-talet pluggade jag tillsammans med en kvinna som hade bakgrund i en latinamerikansk gerillarörelse på yttersta vänsterkanten. Det här var i Skåne, under en period då allt fler högerextrema partier växte fram i trakten. I en diskussion om hur man bäst skulle handskas med dessa sa kvinnan plötsligt:

»Vadå, det är ju bara att förbjuda dem? De är ju ute efter ett odemokratiskt samhälle och de använder våld som politisk metod.«

Det blev tyst i gruppen. Bara någon dag tidigare hade kvinnan redogjort för sin syn på den kommunistiska revolutionen och vilken form den skulle ta sig. Det här var ingen tonåring med anarkistklistermärken på väskan utan en person som hade erfarenhet av en militant organisation och gärna skulle fortsätta sin revolutionära kamp. Hur, undrade vi, kunde hon inte se likheterna och problemen? Förbjöd man Skånes lokala nassepartier så låg väl hennes marxistleninistiska bokstavskombination rätt pyrt till?

Mina föräldrar berättar fortfarande om hur de kom till Sverige under 1970-talets största marxistkollektivpsykos och fick höra att de »inte förstod eftersom de var därifrån«.

Jag tänkte – som vanligt när jag ser eller läser något om den svenska yttervänstern – på den här kvinnan när jag igår såg Uppdrag granskning om »Det goda våldet«. Och det av flera anledningar, antagligen rätt väsensskilda från den kader av apologeter som under programmet forsade fram i mitt Twitterflöde.

Låt mig för det första ge lite personlig bakgrund i den här frågan. Sverige är, för att uttrycka saken milt, ett land med en komplicerad relation till den kommunistiska historien och till diverse »socialistiska stater« – existerande och sönderfallna. Vi behöver inte titta på randkommunister, som Nordkoreakramarna bakom Proletären – det räcker att se hur landets största kommunistparti mumlade sig igenom sovjetimperiets sönderfall och sedan klamrade sig fast i Kuba.

Liksom så många andra från Central- och Östeuropa har min släkt erfarenhet både av nazistiska och kommunistiska grymheter, vilket jag antar är en orsak till att jag inte tror på de ideologier och ideologer som på vägen till sitt »bättre samhälle« är beredda att tysta människor, kasta dem på elden eller låsa in dem för deras åsikter.

Det var inte helt lätt att vara barn till dissidenter från en socialistisk diktatur och samtidigt försöka leta efter en politisk identitet som inte var så pass liberal att den ignorerar strukturer, men inte så besudlad av ideologiskt kollektivtänkande att den är beredd att offra individer för strukturernas skull.

Det politiska landskapet i de delar av Europa som har mest direkta ärr av nazism och kommunism är mycket mer skrämmande än vi förstår från vår lilla parkett.

Mina föräldrar berättar fortfarande de mest fantastiska små pärlor från när de kom till Sverige under 1970-talets största marxistkollektivpsykos och ständigt fick höra att de »inte förstod eftersom de var därifrån«. En svårförståelig logik ja. Men eftersom mina föräldrar hade varit motståndare mot proletärernas paradis kunde de inte vara proletärer och alltså inte förstå kampen mot det borgerliga samhället. Hur det än är kan jag tyvärr säga att varken då eller nu tycks denna del av vänstern veta särskilt mycket om kommunistländerna, eller om postkommunistländerna för den delen. (Att »inte förstå« på grund av vem man är känns ju för övrigt igen i vissa av dagens identitetspolitiska diskussioner.)

Min kritik mot den relativisering som SVT sysslar med – »kålsuparteorin« som det har kommit att kallas i svenska medier – kommer lika mycket från detta håll, som av en rädsla att strävan efter »partiskhet« förminskar nazisthotet. För hoten från nazister och vänsterextrema mot samhället är nämligen väldigt olika, och båda är farliga på skilda vis.

Genom att koppla ihop de här två programmen gör Janne Josefsson och hans redaktion både sig själva och efterföljande debattörer en otjänst och målar in sig i ett hörn. Relativiseringen skapar påståenden som att mordförsöket på Showan var en »konfrontation«, vilket gör det lätt för debattörer att relativisera tillbaka när det gäller Joel Bjurströmer Almgren som nu har dömts till sex års fängelse för att ha knivhuggit en nazist i Kärrtorp.

Men samtidigt som jag tycker att SVT har gjort fel i att de satt samman dessa program på det här viset, så har jag väldigt svårt att förstå de svenska journalister som har ett särskilt starkt behov av att ta avstånd från alltsammans just efter Uppdrag gransknings avsnitt om vänsterextremism – som sett enbart i sig självt på det stora hela var lika bra och upplysande om situationen här och nu som det om nazisterna i Svenskarnas Parti och Svenska Motståndsrörelsen – och sedan komma med någon självklar paragraf om att »båda sidor har fel«.

Det är inte »partiskt« att skapa en granskande programserie om de olika högerextrema partierna utan att relativisera.

Ja, det har de, men båda sidor behöver granskas på ett sätt där våldet står i relation till ideologin de använder sig av. De må vara ett snäpp från anabolstinna fotbollshuliganer, men de är prydda med åsikter som har rötter.

För när jag läste efterföljande Twitterkommentarer till Uppdrag granskning får jag ge dem rätt i behovet av granskning åt alla håll: det är besvärande att det finns en sådan utbredd reflexmässig förståelse för Revolutionära Fronten. Och för att verkligen fatta varför, kan man heller inte bara tala om ytterligheter och motpoler och relativiseringar eller för den delen alldeles enkelt om att »antifascism är självförsvar«.

När jag lyssnar på Sebbe Staxx eller mannens som i programmet talar på torget i Göteborg blir jag mest illa till mods. Det är knappast något nytt – det slutar alltid med att borgarnas huvud ska spetsas på en påle.

Och det stör mig att en sociolog (en av dem som skrev den debattartikel i Dagens Nyheter som Josefsson diskuterar) som figurerar i programmet inte kan se denna jämförelse, att han inte kan se kopplingen mellan orden om borgarna med blod på sina händer och den hotade moderaten eller den misshandlade liberalen. (Precis som kopplingen mellan den rasism högerpopulister spyr ur sig och att nazister som attackerar människor baserat på deras hudfärg.) Att denne sociolog inte har några problem med att påstå att grupper som utför detta präglas av krav på »mer demokrati«.

Ja, här finns ett myller av detaljer att diskutera: de vill väl ha mer »direktdemokrati« som han säger. Men det kanske också är värt att granska? Som »demokrati« när? När »arbetarnas paradis« har etablerats på borgarnas döda kroppar?

Eller i vilken form? Ett av problemen i diskussionen med den latinamerikanska kvinnan är ju att hon och hennes kamrater (åtminstone i teorin) tror på vad de kallar för direktdemokrati och därmed anser sig vara demokrater trots att kampen bygger på att skörda offer. Sådant bemödar sig inte mördarnazisterna med. Så, visst – om vi nu talar om relativisering så vill denna del av vänstern antagligen ha »mer demokrati«.

Det behövs faktiskt fortfarande en ordentlig genomblåsning av hur det i den svenska vänstern finns en revolutionärvurm med djupa historiska rötter.

Men det finns en direkt koppling mellan våldet som utövas, den kommunistiska historien och legitimiserande floskler. Jonas Sjöstedt ska ha respekt för att han tydligare än många företrädare tar avstånd från de värsta dumheterna som florerar i Ung vänster. Lik förbannat sitter problemet kvar i den svenska vänsterns väggar. Att Uppdrag granskning gjorde ett nedslag och intervjuade den uteslutne UV-ordföranden Markus Allard var helt rätt.

Det var därför också besvärande att läsa en svensk journalist på Twitter som efter gårdagens sändning, efter genomgången av påhoppen på liberaler och moderater, fortsätter påstå att »skillnaden mellan dem [vänstern och nazisterna] är att nazisterna är hot mot människor och mot demokrati och det är inte vänsterextrema«.

Det är bullshit, och det känns som att vara 14 igen och lyssna på någon moderathatande kompis som underkänner människor till höger om Trotskij. De är ett hot, men på ett annat vis än nazisternas.  Josefsson och hans redaktion hade nog gjort oss en tjänst om de också kopplat samman Revolutionära Fronten och deras pajaskompisar till historiens militanta vänstergrupper. Risken finns förstås att det hade kunnat anses glorifierande – Fredrik Strage sammanfattade som vanligt saken bäst när han nyligen diskuterade sina politiska åsikter i en krönika: »Jag brukar beskriva mig själv som liberal popvänster eftersom jag håller med Dilsa Demirbag-Sten om nästan allt och samlar på coffeetableböcker om Svarta pantrarna och Baader-Meinhof-ligan«. För den kommunistiska revolutionen är sexigare och snyggare – det vet alla från kaffebordsboksamlare till 70-talets bokstavskombinationsgrupper och de svenska hiphopgrupper som kryddar sina texter och videos med »det autentiska«.

Och låt mig nu vara precis lika tydlig åt »andra hållet« (eftersom Uppdrag granskning skapat denna förbannade situation): för mig är nazism och alla snabbt växande högerextrema partier ett mer akut hot i dagens Europa. För mig är fri migration en av vår samtids viktigaste frågor. Den rasism och det hat som prånglas ut i parlament och utanför bidrar både till att människor drunknar i Medlehavet och slås ihjäl på gatorna. Om detta kan vi inte tveka.

Som många röster redan påpekat är det otroligt viktigt att koppla samman dagens nazistvåld med de stora framgångarna för högerextrema i Europa*. För enligt deras rasistiska ideologi är alla potentiella måltavlor baserat på sitt yttre (och räcker inte det, så är i praktiken alla som inte delar deras ideologi utsatta). Högerpopulister – från Sverigedemokrater till Vlaams Belang – använder eller har använt ett språk som legitimerar etnisk rensning, från vardagsrasistisk segregation, till »repatriering« till mord.  Det är farligt.

Nazister har aldrig gjort något gott för någon i nazismens namn. Men rentav de mest randkommunistiska anhang kan peka på antikolonial kamp.

Men bör vi då, om vi anser att samhället inte är demokratiskt i detta eller av andra anledningar, kapa det? Som Sebbe Staxx säger för att legitimera Revolutionära Fronten: »hela samhället är ändå odemokratiskt«.

Nej. Demokratin vi har är inte »perfekt«. Den är alltid i förändring, en förändring vi måste kämpa för, och det är en av de saker som hör till demokratins natur. Men de alternativ som står till buds är inte bättre. Historien – den historia Uppdrag granskning borde ha bjudit på istället för den glossiga reklamfilm för Revolutionära fronten som jag tror att många kids nu fick – är en provkarta på detta.

Det finns, visar den oss om och om igen, inga enkla lösningar och genvägar. Och man bör hålla sig till principen om att inte offra människor för en högre ideologis skull på grund av vilka de är (vare sig de är »judar« eller »borgare«). Om ändamålet helgar medlen så kommer förr eller senare alla sidor anse att just deras kamp helgar just deras sprängmedel.

Och det är just därför det vore extremt viktigt att separera de här frågorna i den mediala bevakningen. För nazister har aldrig gjort något gott för någon i nazismens namn. Medan det till och med mest randkommunistiska anhang kan peka på antikolonial kamp och mycket annat rättfärdigat som skett under socialismens banér.

Så både för att förstå varför Joel Bjurströmer Almgren anser sig göra rätt när han hugger en nazist i ryggen, och för att vi ska förstå skillnaden mellan honom och Che Guevara – och det otroliga i att ingen i Umeå satte stopp för Free Joel-tröjorna på invigningen av kulturhuvudstadsåret – behövs något mer ambitiösa granskningar på SVT än detta.

Jag blir så sur när jag tänker på att SVT istället för att fundera igenom hur de på bästa vis kunde fördjupa båda dessa ämnen – så oerhört viktiga i vår samtid och historia – klumpar ihop dem så att alla kan slippa gå till pudelns kärna och i stället ropa »kålsuparteori!« och väga de »två sidorna« mot varandra.

Det borde gå alldeles utmärkt att skapa en serie program om de olika högerextrema partierna, granska deras kopplingar till våldsamma grupper, sätta dem i historiska sammanhang och försöka förklara varför de uppstår – och visa att de är ett akut och växande hot som står mot mänskliga rättigheter. Det är en demokratisk plikt att göra detta och den har absolut ingenting att göra med »partiskhet«. Genom att relativisera skapas bara än mer föreställning om att det inte finns demokratiska tillvägagångssätt att handskas med fascister som söker parlamentarisk legitimitet. Organisationer som RF ter sig då bara än mer lockande för vissa som tror att de högerextrema inte går att stoppa på andra vis.

På samma sätt behövs en ordentlig genomblåsning av hur det i den svenska vänstern finns en revolutionärvurm och att denna har djupa historiska rötter. Att detta inte är något som har uppstått i Revolutionära Fronten, eller för den delen i Ung vänster, under de senaste åren, och hur den (och dess symboler) används för att legitimera grupperingar i dag.

Den sortens mediala bevakning är vad som menas med en demokrati som står upp för sig och kämpar i förändring: att den kan kritisera två dåliga ting men samtidigt vara tydlig med att ett av dessa ting är en akut ondska.

Det har public service misslyckats med, under ett valår.

Jag vill också zooma in på de omdiskuterade slovakerna som slogs ner av Revolutionär Front. För fallet med dessa gästarbetare blev en konstig twist på en studie om högerpopulistiska partier i Europa som publicerades tidigare samma dag i SvD.

Josefssons besatthet vid vilken bakgrund revfrontarna har avfärdades av många som ointressant. Det är den inte. Självfallet är det relevant, men knappast någon nyhet, att många kommunistiska rörelser består av medel- eller överklass. Det betyder inte att Janne skulle tycka det var okej om det var gruvarbetare som spöade svarttaxichaffisar (antar jag).

Däremot blev mötet mellan det som verkligen är dagens europeiska arbetarklass – ett övernationellt proletariat etcetera etcetera – och RF fascinerande. För oavsett om dessa slovakiska gossar var en del av demonstrationen eller inte så är det intressant att se på att en av dem bar supportertröjor för slovakiska supporterorganisationen North Brigade, komplett med SS-dödsskalle.

North Brigade sticker ut i Slovakien eftersom de är så högerextrema – något jag har svårt att tro att en person från den trakten missar när han drar på sig tröjan – samtidigt som jag kan föreställa mig att de har medlemmar som inte ser sig som nazister. Men det relevanta här är ändå att det fortfarande kan vara en slump (och att RF hur som helst inte oprovocerat ska kasta sig över två män på gatan) och att det säger väldigt mycket om utbredningen av högerextremism/ populistisk rasism i den regionen.

Det vill säga: att strikt högerextrema partier inte går framåt här har fler orsaker än att det här är »unga demokratier som har fått kämpa för demokratin«.  Åsikter som vi betraktar som extrema ser något annorlunda ut i ett land där det är helt legio att romer lever segregerade i byar utan vatten och el där mainstreampartier på landsbygden kan baka in vad vi ser som oacceptabla åsikter i sina politiska plattform.

Det finns ett par slutsatser att dra av detta: Att det politiska landskapet i de delar av Europa som har mest direkta ärr av nazism och kommunism ser annorlunda ut, och antagligen är betydligt mycket mer skrämmande, än vi alltid förstår från vår lilla parkett här i norr – och att  vi inte kommer åt det med en enkel polariserad världsbild utan behöver kunskap och historia.

Samt att det kommunistiska samhället just här uppenbarligen misslyckades alldeles särskilt kapitalt med den klasslösa harmoni som Revolutionära Fronten vill uppnå.

Uppdrag granskning del 14 & 15 finns på SVT Play.

Just nu på TVdags

Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: The Handmaid's Tale reser sig igen

2 maj, 2021
Intresseklubben Antecknar #79

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Terminator-sviten

1 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Svärfar svävar fritt i Tumba-dokun

25 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Tortyrporr & rasism i kontroversiella Them

18 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Avancerade soc-thrillern Snöänglar

11 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Brittisk deppattack med Line of Duty & Unforgotten

4 april, 2021
Recension

Bert ligger kanske inte rätt i tiden – men han är fortfarande kul

1 april, 2021
Sverigepremiärer

Paramount+: Two Weeks to Live är bra – Everyone Is Doing Great är bättre

29 mars, 2021
Nyhet

Dags för Paramount+ att dra igång – men Apple får förtur

24 mars, 2021
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Jägarna vs Exit – svensk triumf, norskt fiasko

21 mars, 2021
Hyllning

I morgon är en annan dag – tack för allt Christer!

14 mars, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Var »4 Blocks« den bästa gängkrimserien som gjorts?

14 mars, 2021

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel