Spoilerfri recension

Rasande & rörande – nya Orange is the New Black är knäckande bra

Det här är en spoilerfri recension av säsong 4.

På grund av (eller tack vare) en sommarinfluensa kunde jag från och med klockan 9 fredag morgon, exakt samma sekund som den släpptes, dra igång säsong 4 av Orange is the New Black. Från ett horisontellt läge såg jag allt i ett svep. »Helt knäckt« beskrev väl kanske känslan bäst, då det sista, extra långa – och extra hjärtskärande – avsnittet är slut och jag utmattad lämnar Litchfield.

Förra säsongen gjorde mig besviken. »För mycket buskis och för lite privatiseringsångest« skrev jag då, och det tycker jag fortfarande var på pricken. Den grep inte tag alls. Den här gången blev jag inte besviken. Tvärtom. Säsong 4 av Orange is the New Black var rent rasande bra, bäst i seriens historia, och kvalar lätt in på min topp 3 hittills 2016. Äsch, det gäller även om jag slänger in hela tv-året 2015 också.

Sa jag att det i säsong tre var »för lite privatiseringsångest«? Nå, varsågod, nu kom all privatiseringsångest man någonsin kunde önska sig.

Fjärde säsongen tar vid exakt där trean slutade. Alex håller på att bli strypt av knarkkungens hitman i växthuset, Crazy Eyes verkar ha hittat kärleken i medfången med det lustiga namnet Kukudio (»vad är det hon heter, jag tänker på Phil Collins«), fångarna plaskar lyckligt i sjön, Sophia är isolerad i SHU, Nicky är i det mycket tuffare Max (som i »maximal security«.) Men framför allt vällde det in nya fångar. MCC, megaföretaget som nu driver fängelset, ska maxa vinsten. Om Litchfield var trångt innan är det klaustrofobiskt nu.

Överfyllda fängelser, folk som tappas bort i systemet, nedtystandet, PR-personer som ska spinna ihop historier….ärligt talat var det ibland svårt att fortsätta att titta.

Överfyllda fängelser, folk som tappas bort i systemet, nedtystandet, PR-personer som ska spinna ihop historier….ärligt talat var det ibland svårt att fortsätta att titta. Sista avsnittet fick jag ta i tre omgångar för att jag blev så frustrerad att jag var tvungen att pausa då och då. Förbannad på det vi vagt kallar »systemet«: på de mörka sidorna av kapitalismen, på privatiseringshets och profithunger, på USA:s rättssystem, maktmissbrukare…och för att det knappt går att se något ljus i den här jäkla tunneln! Serien erbjuder inte heller sådant ljus. Vi får nöja oss med små glimtar av värme och medmänsklighet som vi tacksamt suger i oss. Förvänta er ett svart drama med komiska inslag, inte tvärtom.

Utan att avslöja något mer inträffar något fruktansvärt. Men serien gör det så tydligt att det egentligen inte är individerna inblandade vi kan skylla på (även om man hatar de nya vakterna). Det ena ledde vidare till det andra som ledde vidare till det tredje och så vidare tills vi står vid ett fasansfullt faktum. Men igen – vi är tillbaka till att den verkliga skurken är »systemet«. Orange is the New Blacks fjärde säsong är ett ursinnigt och gripande inlägg i samhällsdebatten och jag kan inte tänka mig något annat än att den kommer öppna folks ögon – den öppnade sannerligen mina.

Vid det här laget har vi som följt serien lärt känna de olika personerna så väl att man oroligt spanar efter små signaler som tyder på att det håller på att gå åt helskotta för dem.

Vad som gjorde den här säsongen så bra var att så stora saker stod på spel. Det var inte frågan om små maktspel som vem som får bestämma i köket eller knasigheter om Piper sett en höna eller inte. Nej, det kändes som att det oavbrutet var på liv och död, Orange is the New Black har aldrig varit så spännande som nu. Vid det här laget har vi som följt serien lärt känna de olika personerna så väl att man oroligt spanar efter små signaler som tyder på att det håller på att gå åt helskotta för dem. Neeej, förlora inte humöret nu, neeej ta inte emot drogen, neeej, följ inte med den personen in i korridoren…

Produktionstakten känns omänsklig, ett år mellan varje premiär. Men det ger en chans till roliga populärkulturella referenser som när det zoomas in på en nyutgiven fantasybok eller när Taystee, uppgraderad till Caputos assistent utbrister »I’m like the Hand of the Warden!«.


Danielle Brooks som Tasha »Taystee« Jefferson.

Men det ger också möjligheten till att kommentera aktuell samhällsdebatt. Ta bara en sådan här scen: i en tillbakablick jobbar Suzanne »Crazy Eyes« Warren på en stormarknad. Hon hjälper en kund och räknar upp varorna »…orange juice and an AK-14 rifle.« Det tar 15 sekunder men bara en sådan kort passus är ändå typisk för den här säsongen. Det känns inte ens krystat i stil med »nu ska vi pressa in alla problem med vårt samhälle!« utan bara naturligt.

Orange is the New Black
Blair Brown som kändiskocken Judy King.

»Imponerad« är ett ord som kommer för mig, om och om igen. Manusarbetet?! Jag förstår knappt hur de klarat av det här, jag vill se, rent konkret, hur deras writers' room fungerar, hur deras pärmar, biblar och post it-väggar ser ut. Alla bollar som hålls i luften, alla personer de lyckades hålla i gång samtidigt, och ändå var det aldrig förvirrande!

Skådespeleriet är också oftast av högsta klass. Av de nya personerna var kändiskocken Judy King (självklart inspirerad av Martha Stewart) en riktig vitamininjektion. Blair Brown hade enormt kul i rollen som den här glittrande, hjärtliga men sluga personen som man aldrig visste var man hade.


Julie Lake och Emma Myles som Angie och Leanne.

Annars återsåg jag med glädje många av mina personliga favoriter som var i toppform: Nicky, Alex, Lorna och kanske framför allt Taystee. En blombukett till Piff och Puff: methheadsen Leanne och Angie som mitt i mörkret kilar runt och gladlynt kommenterar vad som händer runt dem.

Hos fängelsefolket pendlade man som vanligt mellan medkänsla och äckel när det gällde Healy. Caputos slitningar mellan att vilja vara en bigshot och göra det som samvetet säger honom var en röd tråd och förde stadig säsongen framåt. Jag är övertygad om att vi i kommande säsonger (det är klart med tre till!) får se mer av de nya ex-militärvakterna som var så vidriga att jag kräver en förmildrande tillbakablick! Jag hade klarat mig med mindre Crazy Eyes och Lolly. Men då letar jag nästan fel. Varje buskisaktig storyline som man till en början tänkte »men det här var då tramsigt« visade sig leda till något relevant.

Ta ledigt från jobbet, skolka från skolan, lämna bort barnen och sätt hunden på löpband: den här säsongen ska du sträcktitta på. Nu.

Orange is the New Black finns på Netflix.

Just nu på TVdags

Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: bristande kommunikation & nakna normperfekta kroppar i Normala människor

9 augusti, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Blodet droppar i synd & skam-tyngda Miraklet

2 augusti, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: The Swimmer (1968)

28 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Grow tar dansk crime-tv tillbaka till täten

26 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Michaela Coels mästerverk I May Destroy You

19 juli, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: Little Fugitive (1953)

14 juli, 2020
Tips

Underbart dålig stämning när Ziwe gisslar kollegor om rasism

13 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Sandis skojdissningar av Gyles Brandreth i QI

12 juli, 2020
Tips

Damer i burar! Amy Sedaris i otippad hyllning av obskyr 60-talsrulle

7 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Perry Mason-skådisguldet – Lithgow, Rhys & Maslany

5 juli, 2020
Streamingtips

Missa inte febriga »I May Destroy You« på HBO Nordic

2 juli, 2020
Tips

Office Hours med Tim Heidecker – kul & kaotisk karantänkultur

30 juni, 2020

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel