Recension

Premiär: Mer mörker och misär i Daredevils andra säsong

Det har gått nästan ett år sen den kritikerrosade första säsongen av Daredevil släpptes och nu är fortsättningen här. Jag har förhandstittat på de sju första avsnitten och i min recension fokuserar jag mest på säsongens utgångsläge, karaktärerna, kopplingar till serietidningarna och vad som är bra eller inte så bra, utan att avslöja några detaljer om själva handlingen i avsnitten!

Doug Petrie and Marco Ramirez har tagit över efter Steven S. DeKnight som var showrunner under första säsongen. Lustigt nog var Petrie, DeKnight och Drew Goddard som skapade serien åt Netflix, alla tre författare på Joss Whedons kultserier Buffy the Vampire Slayer och Angel. Kul koppling eftersom Whedon även regisserade båda Avengers-filmerna. Bakom kameran för Daredevils andra säsong har vi svensken Martin Ahlgren som tidigare filmat säsong tre av House of Cards.

Premiäravsnittet ger oss en stabil början men bjuder inte på mycket överraskningar. Den största överraskningen är inte något som händer utan något som saknas, Wilson Fisk.

Det var en väldigt hög standard som Daredevils första säsong satte och personligen tyckte jag den var bland de bästa serier jag sett. I andra säsongen är det ingenting som direkt känns fel, men den lyckas bara inte vara lika spännande gripande som den första. Det sagt så är det ändå fantastiskt att ha Daredevil tillbaka i rutan med samma tajta produktionsvärde som vi kommit att förvänta oss från Marvels film- och tv-universum.

Premiäravsnittet ger oss en stabil början men bjuder inte på mycket överraskningar. Den största överraskningen är nog inte något som händer utan snarare något som saknas, nämligen Wilson Fisk. Jag hade förväntat mig att vi skulle få fortsätta följa Fisk, som arresterades i slutet på säsong ett, under rättegång, fängelse eller frisläppning här i andra säsongen, men förutom några omnämnanden i första avsnittet så syns han inte till alls. Det är något av en besvikelse eftersom Vincent D'Onofrios skådespel var bland det bästa jag såg på tv förra året. Nu när Kingpin är borta så slåss flera kriminella organisationer, där vi inte känner igen någon karaktär, för att ta kontroll över New Yorks undervärld.

Snygg promobild men vems är dödskallen?
Snygg promobild men vems är dödskallen?

Att kalla det gängkrig är inte att ta i, då vi redan i första avsnittet får se klart mer blod och lik än vad jag minns att vi såg i hela första säsongen. Humorn levereras nästan exklusivt av Foggy Nelson som är tillbaka i toppform, men det är inte riktigt tillräckligt för att väga upp balansen med allt otrevligt som vi redan i första avsnittet fort omges av. Både metaforiskt och visuellt är det en säsong full av mörker, vilket i sig inte är negativt, men mellan den människoslakt och tortyr vi får se genom de fyra första avsnitten så hade Jessica Jones sarkastiska humor inte suttit fel. Den mysiga vänskapen mellan Matt, Foggy och Karen är dock alltid en fröjd att ta del utav. Något som jag tyckte första säsongen hade för lite av var scener med Matt där vi faktiskt kunde få en inblick i vad hans vardag med vänner och på jobbet såg ut. Det var lite väl ofta som han var ute och slogs mot skurkar medan Foggy och Karen fick hitta på annat utan honom. Jag tycker dessa relationer sköts väldigt bra i säsong två – å ena sidan har de tre ett så starkt band efter allt de gått igenom tillsammans, men potential till romans mellan Matt och Karen samt att Foggy inte gillar att Matt är Daredevil hotar att förändra dynamiken och höjer upp will-they-won't-they-scenariot.

Förutom de tre huvudkaraktärerna är det dock inte många andra kvar från första säsongen. Wesley dog, Ben Urich dog, Leland Owlsley dog, Wilson Fisk sitter som sagt bakom lås och bom och hans Vanessa åkte iväg i en helikopter. Vi har i stället en ny stor karaktär, The Punisher, som det pratats mycket om sen det avslöjades att han skulle göra sin debut i säsong två. De som är bekanta med den populära Marvelkaraktärens bakgrundshistoria sen tidigare behöver ingen introduktion och för de som inte känner till mer än hans namn blir det mer spännande att upptäcka vem Punisher är i serien än att läsa en beskrivning här.

Det kan dock vara kul att veta att den Dirty Harry-inspirerade antihjälten introducerades som en skurk i The Amazing Spider-Man-tidningen 1974. På 80-talet fick Punisher sin egen tidning och efter det blev karaktären så otroligt populär att det ett tag gavs ut tre olika serietidningar om honom varje månad.

1989 spelade Dolph Lundgren Punisher i en B-film som följdes av två till 2004 och 2008 med Tom Jane respektive Ray Stevenson i titelrollen. Ingen av filmerna togs emot särskilt väl av varken kritiker eller fans, troligtvis för att de inte varit speciellt trogna adaptioner och gick lite väl långt i sina försök att göra karaktären till en mer sympatisk protagonist.

En galen krigsveteran med ett oändligt förråd av vapen.
En galen krigsveteran med ett oändligt förråd av vapen.

Rollbesättning är något som Marvel fortsätter göra utmärkt. Här i Daredevil så gestaltas Punisher av Jon Bernthal, bäst känd som Shane i The Walking Dead, och äntligen får vi se en version av karaktären som inte känns urvattnad. Han används perfekt som en motsats till Matt Murdock och visar en annan sida av vad som kan hända när man tar rättvisan i egna händer. Det är alltid intressant att diskutera kontrasten mellan deras två filosofier och se hur karaktärerna reagerar när omständigheterna är mycket gråare än de skulle önskat. Det bjuds på många slagsmålsscener med Punisher men han är helt klart som bäst när han får öppna upp och prata.

Första säsongens andra avsnitt imponerade med en tre minuters oavbruten slagsmålsscen, som här i andra säsongens tredje avsnitt får en värdig uppföljare. Sekvensen som är minst 5 minuter lång, påminner om något gammalt beat-'em-up-spel där man följer en bana och spöar upp dussintals fiender som dyker upp från alla håll och kanter. Action är inte det som jag är mest förtjust i men de som är ansvariga för koreografin är uppfinningsrika och gör ett bra jobb med att hålla striderna intressanta.

Grotto och Turk spelar kort på Josie's Bar.
Grotto och Turk spelar kort på Josie's Bar.

Ett par relativt okända karaktärer från 1970- och 80-talets Daredevil-tidningar dyker också upp här i stora roller. Grotto, som i serietidningen är Turks korkade kumpan, spelas i tv-serien av McCaleb Burnett. Assistant District Attorney Blake Towers som spelas av Stephen Rider har sitt namn i introt trots att han inte haft mycket alls att göra ännu i dessa avsnitt. Hans chef är D.A. Reyes (Michelle Hurd) som vi faktiskt redan träffade i avsnitt 13 av Jessica Jones (ca 46 minuter in i avsnittet om ni vill se om den scenen). Dessa åklagare tar sig an en ganska antagonistisk roll mot Nelson & Murdock och är bara en av ett flertal kopplingar och referenser till Jessica Jones-serien. Claire Temple som vi senast såg i Jessica Jones är också tillbaka, men utöver det är referenserna till Marvels andra filmer och tv-serier i stort sett icke-existerande.
Ett par av de ledande irländska gangstrarna, Nesbitt och Finn, är baserade på skurkar från Garth Ennis Punisher-serier. Dräktmakaren Melvin Potter som gjorde Matt's Daredevil-rustning är även han tillbaka och har en mustach, precis som i serietidningarna.

Utan att avslöja någonting om hur Elektra, som precis som Punisher visats i diverse promobilder och trailers, figurerar här i andra säsongen så vill jag ändå prisa Marvel för att de valt en skådespelerska med så perfekt utstrålning och som även ser ut precis som karaktären. När man ser tillbaka på Daredevil-filmen från 2003 och den sågade Elektra-spin-offen, så känns det ju nästan som ett skämt att genom-amerikanska Jennifer Garner från Texas fick rollen som en grekisk diplomats mystiska och farliga dotter. Élodie Yung som spelar Elektra i Daredevil-serien är fransk med en kambodjansk pappa och spelar rollen som en riktig femme fatale snarare än en snygg och lurig tjej som Garner gjorde.

Élodie Yung som spelar Elektra i Daredevil-serien är fransk med en kambodjansk pappa och spelar rollen som en riktig femme fatale snarare än en snygg och lurig tjej som Garner gjorde.

Andra säsongen har inte en lika klar båge som den den första hade men får mer fart och fokus efter några avsnitt. Jag tror det skulle passat bättre att släppa ett avsnitt i veckan, så att alla kunde reflektera, diskutera och spekulera mellan avsnitten. Efter avsnitt sju ser jag nu väldigt mycket fram emot nästa, så mitt omdöme är långt ifrån negativt även om jag inte är lika lyrisk som jag var under säsong ett.

Daredevil, hela säsong 2, släpps på Netflix i dag. 

Just nu på TVdags

Nyhet

Disney+ öppnar för förbeställning

13 augusti, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: Les demoiselles de Rochefort (1967)

11 augusti, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: bristande kommunikation & nakna normperfekta kroppar i Normala människor

9 augusti, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Blodet droppar i synd & skam-tyngda Miraklet

2 augusti, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: The Swimmer (1968)

28 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Grow tar dansk crime-tv tillbaka till täten

26 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Michaela Coels mästerverk I May Destroy You

19 juli, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: Little Fugitive (1953)

14 juli, 2020
Tips

Underbart dålig stämning när Ziwe gisslar kollegor om rasism

13 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Sandis skojdissningar av Gyles Brandreth i QI

12 juli, 2020
Tips

Damer i burar! Amy Sedaris i otippad hyllning av obskyr 60-talsrulle

7 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Perry Mason-skådisguldet – Lithgow, Rhys & Maslany

5 juli, 2020

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel