Bio-recension

Premiär: Hans Rosling möter MacGyver i The Martian

I veckan kom den smått omvälvande nyheten från NASA att det finns flytande vatten på Mars. En hel värld tävlade inom loppet av några minuter om att mansplaina skiten ur nyheten, alternativt försöka förstå varför den hade någon som helst betydelse. The Guardians George Monbiot valde i stället en tredje väg; cynismen, och underströk hur det må finnas flytande vatten på Mars men det fortfarande är oklart om det finns intelligent liv på jorden bland nymodigheter som färdigskalade bananer och smarta mobiler för hundar.

Det är heller ingen överdrift att säga att cynismen haft sina vassa klor i det utbreda samtalsklimatet de senaste sisådär 20 åren. Runt kaffebryggaren på allsköns arbetsplatser avbryts samtalen om Melodifestivalen eller senaste avsnittet av Bron numer enkom för att prata om flyktingkrisen, hur polarisarna smälter, hur många jordklot vi förbrukar per person, att djurarter dör ut snabbare än någonsin eller hur många procent Sverigedemokraterna fått i den senaste opinionsundersökningen. Cynismen har blivit realistens verktyg för att förstå världen.

I’m gonna have to science the shit out of this.

Det är med andra ord svårt att vara hoppfull, svårt att se ljuset i den mörka tunnel som är världen efter millennieskiftet. Det är även en inställning som länge präglat filmvärlden där olika dystopier avlöst varandra. Är det inte en meteorit, jordbävning eller klimatkris som hotar mänskligheten finns alltid genmanipulerade apor, zombiesjukdomar eller varför inte teknologiskt överlägsna utomjordingar. Ju mer civliserade vi tror oss vara desto mer övertygade tycks vi bli om vår stundande undergång.

Kanske är det därför, i kontrast till detta annars så obevekliga mörker, optimismen nu tycks ha ett litet ögonblick i solen. I våras gick exempelvis Brad Birds Tomorrowland upp på bio, en film där huvudpersonen kämpar för att NASA inte ska stänga en av sina uppskjutningsbaser och där det enda som kan rädda mänskligheten är 1950-talets utopiska tro på vetenskap och utveckling. Under sommarens sista veckor fick ett klipp stor spridning där den nya landsfadern Hans Rosling läxade upp en dansk journalist för att denne inte förstod hur världen hela tiden blir en bättre plats eftersom att han och hans kollegor hela tiden väljer att fokusera på allt det dåliga.

Det är med denna optimismens nya vindar som Ridley Scotts nya film The Martian hissar segel mot, och framförallt tillbaka från, Mars. I huvudrollen ser Matt Damon som austronauten och botanikern Mark Watney, kvarlämnad ensam på Mars efter att han förmodats dö under en svår sandstorm. Hans chanser att överleva tycks stå i direkt paritet till våra egna olycksbådande tidningsrubriker men till skillnad från oss har Watney utrustats med två viktiga verktyg: optimism och, framförallt, en tro på vetenskapen. »I’m gonna have to science the shit out of this«, konstaterar han med ett leende (en replik som för övrigt redan på trailerstadiet utnämndes till favoritreplik av astrofysikern Neil deGrasse Tyson) och börjar metodiskt odla potatis i sin egen avföring samtidigt som NASA:s anställda kämpar för att komma på nya lösningar för att få hem honom.

I stället är det optimismen och altruismen som får The Martians berättelse att fängsla. Idén om att inget problem är för litet för människan att ta sig an, att vetenskapen håller alla svar till mänsklig överlevnad och framgång.

Och om Damon spelar huvudrollen i The Martian kan vetenskapen sägas utgöra en avgörande biroll. Där Tomorrowland sådde sin optimism i form av drömlika teknologiska nymodigheter som jetpacks, hologram och charmiga androider skördar i stället The Martian framgångar med hjälp av saklig information, verklighetstrogen teori och en stor portion exposition – det var exempelvis länge sedan en film lika ofta påminde oss var i solsystemet vi befinner oss, eller för den sakens skull när det vi ser äger rum, genom att grafiskt skriva ut det grafiskt i bild. Det gör stundtals The Martian till en något tungrodd film där vetenskaplig lingo ofta breder ut sig för att understryka exakt vad det är filmens rollfigurer håller på med. Det är en balansakt som fungerar behjälpligt men emellanåt framkallar scener där kunskap som rimligtvis alla inblandade redan besitter ändå repeteras för att försäkra sig om att alla är med på tåget. Sedan när behöver exempelvis en uppdragsdirektör på NASA få förklarat för sig att man kan använda gravitationen från en himlakropp för att accelerera?

I stället är det optimismen och altruismen som får The Martians berättelse att fängsla. Idén om att inget problem är för litet för människan att ta sig an, att vetenskapen håller alla svar till mänsklig överlevnad och framgång. Där finns något verkligt medryckande, ett filmiskt berättande vi blivit svältfödda på och nu är redo att svälja med hull och hår, ett gäng svårtuggade klyschor till trots.

En belysande jämförelse går att göra med en film som för bara två år sedan lockade rekordpublik med sin berättelse om ensamhet i rymden: Gravity. Men där Gravity rörde sig i omloppsbana runt teman som människans bräcklighet och ödets hänsynslösa framfart tar The Martian ut en riktning i pragmatismens allra tydligaste fotspår. Det är upp till Watney, hans besättning och medhjälpare på jorden att lösa problem efter problem, att inte ge upp eller tappa hoppet, att fokusera på lösningar. Så överlever vi och går tillsammans in i framtidens ljus tycks filmen vilja säga samtidigt som omgivningen, rymden och fysikens mest grundläggande lagar verkar vilja annorlunda.

The Martian är inte heller filmiskt en lika intressant resa som Gravity. Där Alfonso Cuarón skildrade alienation i Gravity genom vemodiga bilder över jordens horisont, alldeles bortom protagonistens Ryan Stones räckhåll, väljer Ridley Scott på ett mer jordnära vis i stället att ringa in avstånd genom olika skärmar. Vare sig vi ser NASA:s direktör prata med en ingenjör eller Mark Watney föra dagbok över sina företag är det ständigt genom en bildskärms gränssnitt med information om klockslag, syrenivåer, et cetera. Människorna må vara långt ifrån varandra, med modern teknik kan vi ändå vara tillsammans.

Utöver Mars hisnande miljöer och några hisnande scener i tyngdlöshet förmedlas annars det mesta med ett standardiserat storfilmsberättande. Inga onödiga utflykter tas, vare sig av Watneys marsfordon eller i Ridley Scotts regi. Det, tillsammans med filmens dramatiska men något kletiga slut, gör The Martian till en stundtals ganska uddlös film. En berättelse som tror på människans förmåga att övervinna universums utmaningar men samtidigt inte bemästrar några större utmaningar själv. Å andra sidan är det kanske det vi behöver för att övervinna cynismen, en Hans Rosling korsad med MacGyver. Kanske är vetenskapsmannen den nya superhjälten.

The Martian har biopremiär i dag.

Just nu på TVdags

Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Present till fansen i nya Room 104-premiären

15 september, 2019
Kommentar

Filip & Fredrik levererar – SVT sjunker som en sten

14 september, 2019
Recension

Netflix-premiär för drabbande våldtäktsdramat Unbelievable

13 september, 2019
Nyhet

Fantasynytt! Terry Pratchetts The Watch har fått skådespelare

12 september, 2019
Pop Culture Confidential

I veckans podd: kvinnorna bakom gripande Netflix-serien Unbelievable

11 september, 2019
Nyhet

Apples drag för att locka tv-kunder: Lågt pris och friår

11 september, 2019
Podcast

Filmfrossa! TVdags-podden från Malmö filmdagar

9 september, 2019
Kommentar

I säsong 6 av Younger får Diana lysa – medan annat luktar blöt filt

8 september, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Från sylvass satir till syskonkram i Succession

8 september, 2019
TVdags listar

Plötsligt ser man dem! Stjärnorna du inte visste var med i storfilmen

7 september, 2019
Pop Culture Confidential

I veckans podd: Mindhunter-producenten & manusförfattaren Liz Hannah

4 september, 2019
Recension

»Heder«? Nej, en enda stor skam, tyvärr

3 september, 2019

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel