Gruppdiskussion

Prat i kvadrat! TVdags diskuterar tredje True Detective-säsongen

Björn: Ska vi prata om de tidigare säsongerna överhuvudtaget eller lämna dem därhän?

Caroline: Vi lämnar dem därhän även om det finns en rolig och rar vinkning till första i denna tredje säsong. Jag ser också en likhet i den här tredje säsongen, som jag för övrigt tyckte var fantastisk, är att det finns en luring. Vi får ju faktiskt aldrig reda på vad som egentligen hände. Vi har ett opålitligt minne och ett par opålitliga vittnesskildringar. Vi har en teori som kommer i form av en dröm eller vision, vad man nu väljer att kalla det. Vi får helt enkelt inte en komplett bild. Och detta speglas ju också fint i de fragmenterade minnena och Hays sjukdom.

Är det ett lyckligt slut? Ja, det är det ju, han kommer närmare sin familj och han verkar kunna gå vidare från sin sorg och saknad av frun.

Magnus: Att bortse från de två första säsongerna känns smart, på sätt och vis samma beslut man själv tog när man började se på säsong tre. Men bara för att … Visst var de väl, till ytan sett, snarlika? Klippmässigt, karaktärsmässigt samt storymässigt. Båda med ockulta undertoner och noir-doftande aura. Även om det ockulta visade sig gälla enbart den första säsongen. Inledningsvis tyckte jag mig kunna ana en osäkerhet/feghet i den här säsongens anslag. Som att man tog det säkra före det osäkra för att fånga in gamla fans av serien. Men nu vänder vi bladet!

pappa-lookalikenBjörn: Det oklara är kanske det bästa med hela säsongen. Eller, jag är ambivalent. Amelia fick ju vara den halv-vaksamme tittarens röst, skulle jag säga. När man får se trädgårdsmästaren så fanns det solklara likheter i utseendet mellan honom och barnens pappa, Tom Purcell (Scoot McNairy) och barnet hade samma namn som mamman, Lucy.

Magnus: Gillade också det oklara. Men så investerade jag aldrig heller så mycket i storyn. Slutet var en fin touch som jag väljer att köpa. Men annars var det ju karaktärerna som sålde in helheten för mig. Mahershala Ali som Wayne Hays var otrolig. Älskade hans osäkerhet, svartsjukan, alla hans fula sidor. Hur en serie vågar satsa så mycket på den typen av mänsklig skugga/svärta är imponerande. Sedan var ju såklart resten av ensemblen bra även den.

flashbackDaniel: Jag valde nog ändå att tolka slutet som att vi faktiskt fick hela bilden. Visst, lösningen kom till honom som en vision, men när vi presenteras för den och han kört dit så finns det ju egentligen inget som talar emot den, bitarna passar utan att skava. Däremot blir det ju lite »om ett träd faller i skogen och ingen ser det«-stuk på det hela, har han verkligen löst fallet när han inte längre minns lösningen?

Caroline: Något jag inte gillar är Mamie Gummer (Meryl Streeps dotter för den som inte visste) som white trash. Köper det inte för en sekund, det finns ingenting trasigt där på riktigt, det är som om hon lajvar trash. Hon övertygar inte. Synd, på en annars så fin ensemble.

unga-i-spegelnBjörn: Jag störde mig inte så mycket på henne, mer än att jag också tyckte att hon tog ut svängarna rätt mycket. Men jag skyller på regissören, inte på Mamie. Något de gjorde snyggt genom hela säsongen var övergångarna, och jag rös mer än en gång när gamle Hays tittade på sitt unga jag – och ännu mer när hans unga jag tittade på gamle Hays (eller nästan i alla fall).

Caroline: Slutet kan man också tycka vad man vill om. Är det ett lyckligt slut? Ja, det är det ju, han kommer närmare sin familj och han verkar kunna gå vidare från sin sorg och saknad av frun. Han återförenas med både dotter och polare. Var han ens bortskuren från dottern? Det är en försoning, och i detta finns väl också tanken om att försonas med det dåliga samvetet kring brottsutredningen. Jag trodde att det skulle komma en till tvist i och med tillbakablicken men det var ytterligare en försoning och en bekräftelse: kärleken fanns där, trots allt.

Daniel: Jag tyckte nog såväl relationen till dottern samt hustrun mellan tidsplanen 1990 och 2015 utlovade mer än vad de klarade av att hålla. Jag tyckte det slängdes ut rätt ordentliga beten främst i början av säsongen om att det skulle ligga rejäla saker och skava där, men så visade det sig i sista avsnittet att nja, äktenskapet repade sig och dottern bodde nog bara lite för långt borta för att de skulle kunna vara särskilt tajta. Just den aspekten gjorde mig lite besviken.

djungelnBjörn: Jag tyckte det var ett fint, men kanske lite väl tillrättalagt slut. Men det absolut sista, när vi fick se honom i djungeln kändes lite väl… jag vet inte vad? Som om han aldrig lämnade kriget bakom sig, eller?

Magnus: Ja, slutscenen var märklig. Jag förstod nog aldrig krigets importans, eller så misslyckades serien utifrån den aspekten.

Caroline: Men jag gillar nog att vi inte får hela sanningen, att vi står nära ett bekräftande men vi får det inte. Det irriterade mig till en början eftersom man är van vid att få veta hur saker gått till, van vid att känna sig antingen smart eftersom man räknat ut någonting eller överraskad, vilket kan vara ännu mer tillfredsställande. Men här står vi med en möjlig sanning, en möjlig uppgörelse och en möjlighet att andas ut och släppa, i vetskapen om att flickan mår bra trots allt. Och så går ögonblicket förbi. Vad gör förresten sonen av lappen med adressen på tror ni? Jag tror han kollar adressen på polisstationen sedan och bara rycker på axlarna eftersom han inte ser någonting bekant med varken namn eller plats.

lappenBjörn: Jag tror också att han droppar lappen. Men jag gillar att han inte slängde den, utan lade den i fickan.

Caroline: Hur som helst, vart var jag? Jo, jag har landat i att jag gillar att lämnas med dörren till sanningen på glänt och inte vidöppen. Det känns gediget, det känns mer troligt, i brist på annat ord. Ett brott leder till ett annat, ett människoöde flätas in i andra, det är ju så det är. Så vem är skyldig och vad har vi egentligen för rätt att veta?

Björn: Det kändes helt klart ovanligt. Och att de var så nära sanningen hela tiden. Om det nu var det. Sällan har en deckare varit så nära en lösning så tidigt. Läskigt nog har jag sett att folk är besvikna över att det inte var en pedofil-ring. Och, även om det är lätt att gissa det, för att det är väldigt högt upp på listan över det vidrigaste vidriga så blev min känsla: skönt att det inte var en pedofil-ring!

Magnus: Jag blev inte besviken, men jag hade kanske förväntat mig något hemskare. Och kanske även hoppats på det, hur märkligt det än låter. Serien som sådan är ju olycksbådande i sin natur och ett »lyckligt« slut kändes lite … skevt. Men som sagt, det var ändå fint.

fade-to-whiteDaniel: Jag måste nog tyvärr säga att jag fick lite »tomma tunnor skramlar mest«-känsla av storyn i sista avsnittet. Stämnings- och skådismässigt älskade jag säsongen (även om greppet med två själsligt plågade män i huvudrollerna för tredje säsongen i rad gjorde mig rätt trött), men lösningen på själva mysteriet med vad som hänt barnen i skogen den där kvällen 1980 – kändes inte den lite påklistrad? Om vi säger så här: Hade inte manusförfattarna närapå kunnat låta den enögde mannen bikta sig med en helt annan historia i slutet, och det hade funkat lika bra/dåligt? Visst, det hade slängts ut lite vaga brödsmulor längs vägen gällande familjen Hoyt och kycklingfabriken, men de smågrejerna hade man ganska enkelt kunna ersätta med något annat. Visst, huvudpoängen med serien var väl Hays nedstigning i demensens mörker vilket ju slutet gav en ironisk twist på, men deckargåtan som sådan lämnade mig trots allt med viss besvikelse.

Magnus: Demensen användes på ett smart sätt tycker jag. Den gav mysteriet ytterligare en dimension, jakten på pusselbitar som hela tiden blir till minnesgröt. Så sorgligt. Hays som sorglig människa är vad som kvarstår för mig efter sista avsnittet. Ynklighet och osäkerhet förklädd som en hård och tuff man. Han vill ju inte vara den han är, men han kan inte förändras.

Vad har vi missat att prata om? Vad tyckte ni? Skriv av er i kommentarerna!

Hela säsong 3 av True Detective finns på HBO Nordic.

Just nu på TVdags

Streamingtips

På Netflix – Blown Away är hålla-andan-tv

19 juli, 2019
Nyhet

Netflix tappar i USA – förlorar abonnenter på hemmamarknaden

18 juli, 2019
Recap

Stiff competition! Veckans avsnitt av Younger har en titel som säger allt

18 juli, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: True crime-pärlan I Love You, Now Die

14 juli, 2019
Recap

Huskurer, håravfall & hemligheter i veckans Younger

11 juli, 2019
Recension

Midsommar är en mardröm i dagsljus

10 juli, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Chris Gethards återkomst till MNN

7 juli, 2019
Streamingtips

Så verklighetsnära satir i Years and Years att vi sätter snacksen i halsen

3 juli, 2019
Recension

Kul! Spider-Man: Far from Home är både actionkomedi & superhjältefilm

3 juli, 2019
Streamingtips

Hjälp! Mitt tonårs-jag är helt fast i HBO Nordics ungdomsserie Euphoria

2 juli, 2019
Recension

Moodyssons HBO-serie Gösta får oss att undra: Vem ska trösta Gösta?

1 juli, 2019
Intresseklubben Antecknar #63

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Sydney Pollack

1 juli, 2019

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel