Kjells julpepp, del 1: Christmas Time is Here

Pophistoriens vackraste julsång – och Peter Robbins resa från Snobben-röst till stalking-åtal

Sista advent i dag, tre dagar till julafton – perfekt för en personlig liten jul-miniserie där jag lyfter ut och hyllar tre milstolpar bland alla popkulturella julmarkörer jag brukar omge mig med så här års.

Det förhåller sig ju nämligen så att julen är en av mitt livs största hang-ups. Under hela december befinner jag mig praktiskt taget lullande i en egen liten tomtestuga av barnsliga idyllkänslor, under ett tjockt snötäcke av nostalgi som om själva sentimentalitetens tårar frusit till fasta kristaller.

Det är inte minst själva ljudet av Charlie Browns ord jag älskar, så ljuvt musikaliskt och filmiskt, så genuint melankoliskt.

Framför allt så yttrar sig detta i att jag den 1 december varje år börjar jag lira julmusik som en tok. Jag beskrev detta ingående i en artikel i Residence förra julen, och här är soundtracket till den texten, i form av min jul-spotify-playlist:

Med på den listan finns naturligtvis Christmas Time is Here med Vince Guaraldi Trio och sång av Peanuts-tv-casten. Ett av de allra vackraste stycken musik jag vet. Och allra vackrast är den i sitt tv-sammanhang, från julspecialen A Charlie Brown Christmas från 1965, med Charlie Browns klassiska juldepp som voice-over:

Låt oss dröja kvar vid Charlie Browns underbara semi-monolog:

I think there must be something wrong with me, Linus… christmas is coming, but I'm not happy, I don't feel the way I'm supposed to feel… I just don't understand christmas. I like getting presents, and sending christmas cards, and decorating trees and all that, but I'm still not happy. I always end up feeling depressed.

1276Det är inte minst själva ljudet av Charlie Browns ord jag älskar, de är så ljuvt musikaliska och inte minst filmiska. Betoningarna är så genuint melankoliska – ett mästerligt framförande av barnskådespelaren Peter Robbins som gjorde Charlies röst mellan 1965 och 1968, och här bara är nio år gammal men obegripligt bra.

Peter Robbins lade ner skådespelandet redan 1972, blev discjockey i Palm Springs och sedermera fastighetsmäklare i Van Nuys och sambo med en hund som såklart heter Snoopy. Det mänskliga sambolivet har inte funkat för Robbins, som förra året åtalades för stalking av sin ex-partner och mordhot mot en plastikkirurg och en poliskonstapel.

Kanske passar det därför extra bra att avsluta med hans enda skivinspelning i eget namn, en singel från 1968, då han var 12 och fortfarande inte kommit in i det målbrott som satte punkt för hans Charlie Brown-karriär. Det är faktiskt en helt underbar psych-pop-singel, If I Knew Then (What I Know Now):

Just nu på TVdags

Recension

På Netflix: Charlie Kaufmans absurda drama I’m Thinking of Ending Things

23 september, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: »Älska mig« – formperfektion i kuliss

20 september, 2020
Premiär

C More-premiär för Maskeradligan – lite som en radiodoku … men på tv

15 september, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: P-Valley är ett arbetsplatsdrama som kan lyfta till skyarna

13 september, 2020
Säsongspremiär

Yellowstone säsong 3 bjuder minsann på mjukisar, mys & melodrama

12 september, 2020
Nyhet

Slutet närmar sig för The Walking Dead – fast ändå inte

9 september, 2020
Kommentar

Yellowstone säsong 2: Familjedramat fördjupas & ranchkriget blir råare

8 september, 2020
Tips

En titt på svensk rollspelshistoria i Mot andra världar

6 september, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen: The Boys är tillbaka i stan – med psykopat-Homelander i täten

6 september, 2020
Recension

Nej, vilken rymdkrasch… Netflix Away kan du hålla dig borta ifrån

4 september, 2020
Recension

The New Mutants-premiär – i sina bästa stunder en Breakfast Club för 2020-talet

3 september, 2020
Recension

Karate Kid-uppföljaren Cobra Kai nu på Netflix!

1 september, 2020

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel