Recension

På Netflix: Charlie Kaufmans absurda drama I’m Thinking of Ending Things

Betyg 4 av 5

Man kan fråga sig om det är någon poäng med att beskriva storyn i en film där regissör och manusförfattare är mer intresserad av inre landskap än konkret handling. Men för ordningens skull måste vi börja där.

Charlie Kaufmans nya film I’m Thinking of Ending Things bygger på en bok av Ian Reid och skildrar en ung färgklick (Jessie Buckley) som ska följa med sin pojkvän Jake (Jesse Plemon) till hans föräldrar som bor i en ödslig lada. Paret har varit tillsammans i sex veckor, kanske mer, och relationen borde kännas bra, men det gör den inte. Via en inre monolog får vi nämligen veta att kvinnan, som vi kan kalla Lucy, funderar på att »avsluta det«. Varför stanna om man inte är lycklig?

Sedan Kaufman gav upp sitt jobb som manusförfattare för tv och slog igenom med I huvudet på John Malkovich har han haft som ambition att göra filmer som ska få oss att känna oss mindre ensamma, genom att rikta ljuset mot det som gör oss sårbara.

Så långt ett typiskt relationsdrama. Eller kanske ändå inte, för det är ju trots allt Kaufman vi har att göra med. Redan under den långa, snöiga bilfärden finns små tecken som skvallrar om att den här resan inte komma ha en rak sträcka framför sig. Till exempel får vi då och då se inkilade scener med en äldre vaktmästare och så får Lucy de här mystiska telefonsamtalen. Är det dessutom inte något motsägelsefullt med hur rollfigurerna talar om sig själva?

endingthingsjessie
Väl framme hos Jakes föräldrar (spelade av Toni Colette och David Thewlis) hänger känslan av förvirring kvar. Inte bara det, filmen byter ton, blir kuslig. Och efter en oroväckande upptäckt vill Lucy bara ta sig hem. Men en snöstorm har brutit ut och vägar kan vara förrädiska.

I’m Thinking of Ending Things beskrivs ibland som en thriller, och nog för att det finns skräckfilmselement som en källare som måste undvikas, men det skrämmande ligger i hur Kaufman, framför allt under en middagsscen, spelar på rädslan att förlora förståndet. Gradvis osäkrar han vår verklighetsuppfattning med små förskjutningar av det normala. Liknelser som saknar mening, krampaktiga skratt på fel ställen, människor som talar förbi varandra.

Och till sist rycks mattan undan från våra fötter. Nutid förvandlas till dåtid förvandlas till framtid, och med drömmens självklarhet skiftar sedan rollfigurernas åldrar och identiteter. Lucy, berättar Jake, är fysiker. För att i nästa stund säga att hon är konstnär och heter Louisa (eller Lucia, och studerar problem kopplat till åldrande). Desorienteringen är nu total. Hur ska vi förstå det här?

endingthingsvaktis
Att Kaufman är bekant med Beckett är ingen hemlighet, hans andra filmer, Synecdoche, New York i synnerhet, präglas alla av irländarens absurdism. Men här går tankarna också till Kafkas misstro till språkets tillförlitlighet och till David Lynchs skräckdrömmar. Inte minst den antika text som citeras i tv-serien Twin Peaks: The Return: »We are like the dreamer who dreams, and then lives inside the dream. But who is the dreamer?«

På många sätt är I’m Thinking of Ending Things en dunkel historia. Men som jag skrev i början är kanske filmens – eller bokens – huvudfråga inte »Hur ska det gå?« utan »Vad är det att vara människa?«

endingthingsmiddagSedan Kaufman gav upp sitt jobb som manusförfattare för tv och slog igenom med I huvudet på John Malkovich har han haft som ambition att göra filmer som ska få oss att känna oss mindre ensamma, genom att rikta ljuset mot det som gör oss sårbara. Det där som vi gärna städar undan för att det är så skamligt, men som samtidigt är det vi har gemensamt med andra människor. Jake uttrycker det som att »det specifika är universellt«. Och det finns gott om scener som belyser varianter av förödmjukelse, otillräcklighet och en desperat längtan efter att bli älskad. Sensibelt gestaltade av skådespelarna Buckley och Plemons.

I stället för att stirra sig blind på narrativ (något Kaufman driver med i Adaptation) skulle man kunna se filmen som ett slags tavlor i rörelse, där syftet både är att ställa filosofiska frågor och förmedla känslor och atmosfär. Symboliken är rik och trots viss övertydlighet (kontroll representeras av kedjor, livets riktning av vägar) tjänar de oftast historien. Bara när en en av rollfigurerna beskriver ålderdom som ungdomens askhög, varpå vi kort därefter får se den äldre vaktmästaren gå med skräp till en soptunna, blir det klumpigt.

imthinkingkonstendingthingslandskap

Fotot har förstås också en huvudroll när det gäller att måla upp stämningar. De tighta närbilderna, signerade den begåvade Łukasz Żal (Ida, Cold War), parat med att I’m Thinking… nästan uteslutande utspelar sig mellan fyra väggar (i en bil, en lada, en skola) skapar en klaustrofobisk känsla. Att vara instängd i en relation eller situation. Och färgerna, mestadels blå, stärker upplevelsen av distans och mänsklig kyla. För det är verkligen ett fruset landskap vi rör oss i.

Just svårigheten att mötas är ett tema som går igen i alla Kaufmans filmer, tillsammans med tid, minne, åldrande och identitet. Här är det oron inför att inte verka smart eller intressant som står i vägen för genuin kontakt. Under bilresan startas samtalstrådar om Goethes färglära, William Wordsworth, David Foster Wallace och Guy Debord samt en lång diskussion om Cassavetes En kvinna under påverkan. Ja, startas – för de fångas sällan upp eller fördjupas. Henry Miller, för att tala referensiska, menar att det alltid finns en bit av en själv i allt man gillar, men när Jake och Lucy försöker kommunicera vilka de är, via sina idoler, kommer de bara längre ifrån varandra. Den samhörighet som hade kunnat uppstå om de inte bara slängde citat och lösryckt fakta fram och tillbaka går förlorad. Det är en träffande och lite smärtsam illustrering av någon man en gång känt, eller i värsta fall själv varit?

Jessebil

I en voice-over hör vi Lucy tänka:

»Inget är mer sällsynt hos en man, säger Emerson, än en egen handling. Och det är sant. De flesta människor är andra människor. Deras tankar är någon annans åsikter. Deras liv är en efterapning, deras passioner ett citat. Det är ett Oscar Wilde-citat.«

Vilket inte hindrar henne från att senare återge en recension av The New Yorkers filmkritiker Pauline Kael, utan att nämna att det är Kaels tankar hon lägger fram.

Vem är Jake och Lucy egentligen? Precis som filmen gör huvudpersonerna sitt bästa med att undanhålla sina sanna naturer. Men för ovanlighetens skull får vi faktiskt svar av regissören. Dels i form av en större vändpunkt i barndomshemmet. Dels i sista akten som, om än inte lika explicit som i boken, förklarar hur allt hänger ihop. Till och med den återkommande vaktmästarens roll. Och när eftertexterna rullar krävs nästan att man ser filmen en extra gång med sin nya förståelse.

Hur orättvis det än är att Łukasz Żals vackra foto ska ses på en surfplatta eller datorskärm, och inte en riktig bioduk, så är Netflix en passande plattform för omtittning av en så detaljrik och mångbottnad film som I’m Thinking of Ending Things. Man kan stanna upp, googla referenser, hitta nya nycklar. Hur det gick kommer vara besvarat, men de existentiella frågorna kvarstår.

I'm Thinking of Ending Things finns på Netflix.

Just nu på TVdags

Recension

HBO Nordic-premiär för Fredrik Backmans hockeydrama Björnstad

18 oktober, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Søren Mallings avskärmade känslor i Utredningen

18 oktober, 2020
Recension

Nu på Disney+: Filmen Clouds om Zach Sobiechs sista tid

17 oktober, 2020
Söndagskrönikan med veckolisor

Bäst i tv-världen just nu: Nutleys & Bergströms bejakande detaljer

11 oktober, 2020
Recension

Livet ger Liam Neeson citroner i dumma mys-actionrullen Honest Thief

9 oktober, 2020
Recension

Doku-start på TV4 i kväll: Sevärt om den beryktade »Södermannen«

6 oktober, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Fargo ännu längre ut på scenkanten

4 oktober, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Motsatsen till genanshumor – hjärtliga Ted Lasso

27 september, 2020
Recension

På Netflix: Charlie Kaufmans absurda drama I’m Thinking of Ending Things

23 september, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: »Älska mig« – formperfektion i kuliss

20 september, 2020
Premiär

C More-premiär för Maskeradligan – lite som en radiodoku … men på tv

15 september, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: P-Valley är ett arbetsplatsdrama som kan lyfta till skyarna

13 september, 2020

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel