Filmfredag på TVdags

På bio: Becksvarta Calvary bygger ny väg för brittisk diskbänksrealism

Det är inte direkt någon guldålder för svensk anglofili. Inte för att de brittiska öarna hamnat i något slags kulturell inflation, BBC pumpar fortfarande ut kvalitetsserier och har dessutom fått sällskap av Channel 4 med sina fantastiska Black Mirror och Utopia, och på musiklistorna världen över slåss Sam Smith och Ed Sheeran om topplaceringarna. Ändå är anglofilens ställning inte densamma som för 20 år sedan.

I dag är den brittiska diskbänksrealismen förpassad till två olika kategorier: den tunga fattigdomen och den becksvarta komedin. Calvary sorteras i den senare kategorin.

Då, på 1990-talet när alla skrek sig hesa över Oasis och twostep och bar Fred Perry, var anglofilin som allra svenskfolkligast – och i synnerhet inom filmen. Dels med romantiska Richard Curtis-komedier men framförallt med charm-diskbänksrealismen: filmer baserade på Roddy Doyles romaner som The Commitments och The Snappar eller feelgood-arbetslöshet som i The Full Monty eller Brassed Off. Berättelser som gick rakt in i en viss del av den svenska folksjälen. Kanske för att det i den brittiska kylan fanns hopp och humor där det i den svenska kölden bara fanns allvar, avstånd och Karl-Oskar-figurer.

I dag är den brittiska diskbänksrealismen i stället förpassad till två kategorier: den tunga fattigdomen (representerad senast av fantastiska The Selfish Giant och stora delar av Ken Loach massiva filmografi) och den becksvarta komedin. John Michael McDonaghs Calvary kan enkelt sorteras i den senare kategorin och lägger tung emfas på just adjektivet becksvart.

Mannen är ute efter hämnd för sexuella övergrepp i barndomen och som ett symboliskt attentat ska upprättelse utkrävas – från en oskyldig katolsk präst.

Brendan Gleeson spelar James, den katolske prästen i ett litet irländskt samhälle som en dag får besök i biktbåset av en man som berättar om hur en annan präst begick sexuella övergrepp mot honom i hans barndom. Mannen är ute efter hämnd och som ett symboliskt attentat ska upprättelse utkrävas från en av den katolska kyrkans oskyldiga representanter – James. Han har en knapp vecka på sig innan dådet ska äga rum.

Vad som följer är en 100 minuter lång exposé över hur man handskas med synder ur det förflutna. James träffar sin suicidala dotter och när hoppet om att lappa ihop deras relation sedan han övergav henne i sviterna efter mammans bortgång. Han besöker ett flertal av det lilla samhällets invånare i hopp om att tillstå med någon form av existensiell hjälp i deras bleka tillvaro – och i hopp om att försäkra sig om att han varit en god pastor.

Calvary är således en på många vis hopplös historia. En berättelse om hur man möter sitt öde. Men det är även en berättelse om ett slags livets bitterljuva skönhet, en film som vill fånga det vackra som skiner i varandets mörka vrår. Ibland porträtterad med en brist på fokus som i vissa av filmens partier framkallar mentala axelryckningar, ibland fångad genom det lilla samhällets karga natur och träffsäkra rollfigurer.

I 1990-talets Roddy Doyle-filmatiseringar fanns ofta en glädje i Irlands nedbrytande grå miljöer. En tillvaro där alkoholism och arbetslöshet på samma gång låg till grund för en sorgsam tillvaro och lustigt uppgivna figurer. En bitter glädje yttrad i ironiska kommentarer som »Is this the band then? Betcha U2 are shittin' themselves« från The Commitments. 

Sådana ögonblick syns återkommande även i Calvary. Men i händerna på regissören John Michael McDonagh finns inte samma förtäckta optimism som kännetecknade 1990-talets charmiga diskbänksrealism. I stället är det som om McDonagh vill ta det brittiska, eller irländska, lynnet ännu längre ner i mörkret. Med våld, alkohol och känslan av skuld lyckas Calvary därmed bygga en mer modern brittisk diskbänksrealism. På bekostnad av optimism och dynamik men även med en beundransvärt kompromisslös blick fäst mot vår egen bleka tillvaro.

Kanske är det därför den svenska anglofilins guldålder är över. För att de i slutändan blev som vi.

Calvary har svensk biopremiär i dag.

Just nu på TVdags

Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: The Handmaid's Tale reser sig igen

2 maj, 2021
Intresseklubben Antecknar #79

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Terminator-sviten

1 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Svärfar svävar fritt i Tumba-dokun

25 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Tortyrporr & rasism i kontroversiella Them

18 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Avancerade soc-thrillern Snöänglar

11 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Brittisk deppattack med Line of Duty & Unforgotten

4 april, 2021
Recension

Bert ligger kanske inte rätt i tiden – men han är fortfarande kul

1 april, 2021
Sverigepremiärer

Paramount+: Two Weeks to Live är bra – Everyone Is Doing Great är bättre

29 mars, 2021
Nyhet

Dags för Paramount+ att dra igång – men Apple får förtur

24 mars, 2021
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Jägarna vs Exit – svensk triumf, norskt fiasko

21 mars, 2021
Hyllning

I morgon är en annan dag – tack för allt Christer!

14 mars, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Var »4 Blocks« den bästa gängkrimserien som gjorts?

14 mars, 2021

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel