Kommentar

Oscar Micheaux är amerikansk films verkliga svarta panter – varför har dagens kritik ingen aning?

Kritiken har blivit kulturdelarnas styvbarn: en gång ryggrad i kultursamtalet, nu bara ett klick-ovänligt inslag i skuggan av debatter och nyhetsvinklar. Carl-Michael Edenborgs tabell över kvantitetstendenser i kritikens utveckling de senaste tio åren fick häromveckan stor uppmärksamhet.

Inte oväntat: medierna är aldrig så förtjusta som när de får tala om sig själva.

Men naturligtvis är det (också) en viktig fråga: kritiken är en del av samtalet om kulturen och konsten, och det samtalet skapar kunskap, bakgrund och intresse.

Ett rasistiskt samhälle som utstuderat krossar svartas möjligheter? Coogler skulle ha känt igen sig. Så varför gör inte kritiken det?

Som flitig dagspresskritiker under samma period som Edenborg täcker är jag dock osäker på om siffrorna under tv-stapeln alls kan stämma. Den mängd tv-kritik som trots allt har tagit sig på filmsidor dessa år borde ha dragit upp siffrorna – rejält. Om inte Edenborg räknar de »tv-tips« som fanns tidigare på tablåsidor som något slags recensioner/kritik. Vilket i sådana fall är talande för minst ett av problemen med hans räknemetod – att inte sortera kvalitet. Vilket, skulle jag säga, är centralt för det kulturella samtalet.

För som Anders Q Björkman skriver så ökar antalet »recensioner« med 30 procent om understreckarna i SvD tas med, till exempel. Och det är ju bara att instämma i att det är vansinne i att inte räkna dem – 10 000 tecken om en regissör, en bok eller ett musikstycke är naturligtvis också kritik. Samt, och även här instämmer jag med Q Björkman, att det är just de längre spanande och fördjupande texter som är kritikens framtid.

1 000-teckens-tips från mutade influencers sköter sociala medier så bra ändå.

Det längre formatets styrka gäller särskilt för filmkritiken, som befinner sig i en svår omställning. Diskussionen är inte ny och går ungefär så här: Vi kommer inte att kunna bevaka alla fönster, och vårt fastnaglande vid biografens premiärer är i längden omöjligt. Det gör snart varken filmer, tv-serier eller konsumenter en tjänst. Vi kommer tvingas göra urval både kring biografen och det som går upp i streamingtjänster.

Det är de längre spanande och fördjupande texterna som är kritikens framtid. 1 000-teckens-tips från mutade influencers sköter sociala medier så bra ändå.

Ett exempel från i fjol som är särskilt talande: Flera tidningar recenserade inte den nya Noah Baumbach-filmen som bara gick upp på Netflix. Men Baumbachs tidigare film, som den svenske distributören enbart satte upp i en liten salong i ett förortsmultiplex en torsdagseftermiddag (just för att få recensioner inför en dvd-utgåva) – den fick recensioner.

Som sagt, ohållbart.

Ett av sätten att bryta gränserna mellan fönster är att spana ut över den rörliga bildens landskap efter tendenser. Det är dock kostnadskrävande på ett sätt som sällan går ihop med ersättningen, alldeles särskilt inte för långa essätexter. (Exempel: Jag skriver för tillfället på en text om en filmhistorisk period. Jag har dragit min egen gräns för antal filmer jag måste se för detta till 15, och så har jag sett fem relevanta filmer tidigare – det säger sig självt att ersättningen aldrig kan täcka ens de timmar jag ser på dessa filmer.)

Givet tendenserna på redaktioner och, framför allt, i ersättningen till skribenter är det därmed en komplicerad utveckling. För det är som bekant inte bara kvantitet som är väsentlig utan kvalitet. Något som förstås kan mätas på olika vis. En filmkritiker kan till exempel vara en så skarp stilist att läsaren njuter hela vägen till biografen utan att tänka på bristande kunskaper om film eller filmhistoria. Samtidigt är det då förstås önskvärt om den skarpe stilisten har en eller två kollegor som också har ett grepp om filmhistorien och åtminstone stundtals håller sig à jour med vad som sker i filmforskning och filmhistorisk utveckling.

Många recenserade inte nya Noah Baumbach som bara gick upp på Netflix. Men hans tidigare film som enbart sattes upp i en liten salong en torsdagseftermiddag (för att få recensioner inför en dvd-utgåva) – den fick recensioner.

Det är nu mer än tio år sedan Charlotte Wiberg skrev essän Filmkritik i svensk dagspress: en ögonblicksbild (i antologin Solskenslandet, 2006) och reflekterade över tillståndet. Då fanns två filmprofessorer som fasta kritiker på filmsidorna. De är borta. De flesta andra med högre akademisk bakgrund också.

Nu kanske inte akademisk bakgrund är ett självändamål (även om det hjälper oss att veta var och hur vi ska leta i filmhistorien). I dag går det bra att förkovra sig i historien på andra vis. Men inte med mindre än att man bryter mot lagen – det kostar det alltså pengar. Förutom timmarna jag lägger på att se filmerna jag nämner ovan så beställer jag dem också från England och USA eftersom de inte finns i Sverige.

Lösningen vore att stödja kritiker på andra sätt, bortom redaktionernas ersättning eftersom den inte kan täcka den förkovran som behövs. (Ett SFI-stöd till filmkritiken? Om inte Filminstitutet redan hade avvecklat så mycket svensk filmkultur – förlag, dvd-utgivning, filmtidningar – så vore det ett förslag att komma med). För ett ytterligare problem med Edenborgs staplar är att de inte visar hur frilansarvodena knappt rört sig en millimeter under dessa år. Det har blivit ett stående skämt bland kollegor att skriva något cyniskt varje gång ägaren till olika medier pratar om framgångar i omsättning och att stärka redaktionen – för frilansarnas arvoden följer aldrig med. Att detta leder till en utveckling där en kritiker väljer bort historien eftersom den kostar pengar, och kastar ner lite tankar om en ny Baumbach eller nästa Marvel-film, är knappast förvånande.

Då kan man tjata i det oändliga om att filmhistorien är mer tillgänglig än någonsin. Att kultur och kulturell bildning är viktigt. Men om man inte visar folk riktningen och sätter den i kontext, då kommer dels deras bild av historia (och samtidspolitik) att bli skev, och deras möjligheter att ens se filmhistorien vara närmast obefintliga.

Och när jag skriver »filmhistoria«, då menar jag alltså längre bak än 1970-talets New Hollywood.

En kompis som har många fler år i kritikeryrket än vad jag har kallar detta för »år noll«-problematiken. I dag är »år noll« som historisk ignorans, eller ointresse, allt mer frekvent. Alldeles särskilt kring vad som (i brist på bättre uttryck) får kallas för kritik av verk som på något sätt kan bindas vid det identitetspolitiska.

Det kan ta sig lite olika uttryck, men i själva recensionerna tycks det ofta som om historien börjar här och nu (vilket ger kritikern en chans att antyda en oförrätt). Detta är också, har det just visat sig,  ett helt briljant PR-instrument. Black Panther är sannolikt den mest hajpade Marvel-filmen sedan … alla tröttnade på Marvel förra gången.

Filmens lansering som event, en händelse utan föregångare, har lyckats på ett bisarrt sätt. Det är high-five på PR-byrån tills kossorna traskar hem till reklamladan. Att döma av New York Times närmast obscena bevakning av alla saker kring denna superhjältefilm så hälsar obekanta svarta på varandra numera med orden »det är bara xxx dagar kvar till premiären«.

Det är knappast fel i sig. Vem är jag att argumentera mot multimiljondollarspandexäventyr som identitetskitt. Men som Fredrik Strage påpekar i sin recension är Black Panther inte, som det påstås, ens den första svarta superhjältefilmen.

Fast man kan och bör faktiskt backa bra mycket längre tillbaka än Strage gör. För »år noll«-problematiken – att starta om som om man var fast i en besynnerlig filmhistorisk variant av Måndag hela veckan – är inte är så lyckad. Det spelar ingen roll hur rättmätigt man är oförrättad – det är skadligt mot synen på människorna som föregick oss, och det är skadligt för vår syn på historien. Att premiären på Black Panther infaller veckor före ett Oscar Micheaux-retrospektiv på Cinemateket i Stockholm gör detta särskilt tydligt.

Den svarte amerikanske regissören Oscar Micheaux, som dog 1951, gjorde förvisso inte superhältefilmer. Men hans verk och liv är smått fantastiskt (och, såklart, just nu under inspelning för en HBO-biopic med Tyler Perry i huvudrolen).

Som den mest produktive afroamerikanske regissören till dags dato gjorde Micheaux mer än 40 filmer mellan 1919 och 1948. Bland annat Within Our Gates som inleder Cinemateket-retrospektiven den 27 februari.

Within Our Gates från 1919 beskrivs ofta som ett svar på DW Griffiths rasistiska Birth of a Nation. Vilket är talande för svart film nu som då. Som filmprofessorn Jane Gaines har påpekat så drivs svarta berättelser om den svarta historien av en stark önskan om upprättelse och återställande – eftersom de vill frigöra ett stycke svart historia ur den vita fiktionen. Det är ju giltigt även för Black Panther som rycker ett stycke Afrika ur kolonial och postkolonial historia.

Men Within Our Gates är en film som också står på egna ben i skildringen av rasrelationerna i 1910-talets USA. En skattkista faktiskt: en film om Ku Klux Klans-pånyttfödelse de här åren, en film om den svarta migrationen från syd till norr. Här finns lynchningar, svarta som vill vara de vita till lags, vita som begår övergrepp på svarta kvinnor och mycket mer.

Känsligt och politiskt, på samma gång.

Detta hade i sig räckt för att knyta Micheaux till Black Panther-regissören Ryan Coogler som debuterade med Fruitvale Station 2013. En sann historia om hur polisen dödade en svart man i Oakland, ett av de fall som smällde i gång Black Lives Matter. Men, som Jane Gaines skriver i Oscar Micheaux and His Circle – African American Film Making and Race Cinema of the Silent Era, är Micheauxs tidiga stumfilmer (de tre som överlevt) inte bara klassiska rasmelodramer av det slag som blev populära på 1800-talet, utan även en korsning med vad hon kallar för »narrative of opportunity«.

Eller snarare: hur »opportunity« – den nya efter slaveriet och rekonstruktionen – slås ner.

I Within Our Gates och andra filmer fångar Micheaux redan kring 1920 hur Ku Klux Klan reser sig igen, inte längre som en liten terroristorganisation utan som en stor organisation med uppåt sex miljoner medlemmar också norröver. En organisation vars rasism gör avtryck i dåtidens mainstreampolitik. Alltså det som av dagstidningar som New York Times kallar för »surprising history" när de recenserar Linda Gordons färska (och utmärkta) bok The Second Coming of the KKK.

Ett rasistiskt samhälle som utstuderat krossar svartas möjligheter? Coogler skulle ha känt igen sig. Så varför gör inte kritiken det? Givet att Micheauxs filmer i många fall är mer komplexa och mogna än det vi ser på dukarna i dag så hade det varit välbehövligt. För det är inte bara vita som krossar svartas möjligheter i Micheauxs berättelser. Micheaux ryggar nämligen heller inte för komplexa frågor som svart självhat eller väldigt ljushyade svarta som »passerar« som vita. Sådant som knappt får plats på duken i dag, men som alltså skildrades i Det obesegrades symbol redan 1920 (visas på Cinemateket den 1 mars).

Just denna komplexitet riskerar för övrigt att gå förlorad i välmenande filmkritik som vill tvätta ren historien på andra vis. Armond Whites sura och mycket läsvärda svar på New York Times filmlista till Black History Month är i sig skarp kritik och en intressant alternativ lista som inleds med frågan om just Birth of a Nation. Jag har själv skrivit om hur komplex frågan kring Griffiths storfilm är.

(White nämner för övrigt lätt kritiskt »afro-futurismen« när han diskuterar hur vissa tidningar tar upp svart kultur. Och föga har det också blivit vad svenska kritiker mest tagit fasta på när det gäller Black Panther. Visst, afro-futurism är förstås grymt häftigt, men Sun Ra har knappast haft samma inflytande över svart film som Micheaux fick på publiken och filmhistorien genom race film-biograferna. I värsta fall får den tynande medvetenheten om äldre filmhistoria också konsekvenser för vad som bevaras, och hur.)

Det obesegrades symbol är intressant även av andra anledningar, och visar på Klanens position i det svarta amerikanska medvetandet på 1920-talet. Trots att detta var år fyllda av våldsamma raskonflikter, inte minst i städerna dit flytten från södern gick, så marknadsförde Micheaux Det obesegrades symbol stenhårt utifrån KKK-vinkeln: »SEE THE MURDEROUS RIDE OF THE INSIDEOUS KU KLUX KLAN.« Ett smart drag, som tidningarna kastade sig över i sina recensioner där KKK fick drag av de hotfulla western-indianer de framställdes som.

Men så var Micheaux en driven och passionerad entreprenör och konstnär – en nödvändig kvalitet för en filmregissör. Och en avgörande för en svart sådan i ett samhälle styrt av raslagar. För att säkerställa att hans filmer nådde svarta städer och kvarter så körde Micheaux till exempel själv ut dem dit.

Oscar Micheaux var rasfilmens store auteur. Kanske är han, trots att så få av hans filmer överlevt, fortfarande den främste regissören i svart amerikansk film.

Men om historien i kritiken ständigt ska börja om från början, så är det dessvärre svårt att veta.

Oscar Micheaux filmografi och fler afroamerikanska filmer från 1915-1946 finns även på Netflix

Just nu på TVdags

Tips

Conner O'Malley på djupt vatten – se världens första flodbaserade talkshow

19 september, 2018
Kommentar

Kontrovers på barnens bästa gata – klart Bert & Ernie kan vara homo

19 september, 2018
Pop Culture Confidential

Mer podd: vi pratar Emmy & intervjuar skaparna av Netflix-aktuella Maniac

18 september, 2018
Klipp

Trailerfest! Här är Brie Larson som Captain Marvel

18 september, 2018
Lista

Vann din favorit? Här är alla Emmy-vinnare

18 september, 2018
Pop Culture Confidential

I veckans podd: Skaparna av nya Amazon Prime-serien Forever

18 september, 2018
Trailer

Mary Poppins kommer till jul – med Blunt som värdig arvtagare

17 september, 2018
Trailer

Snart dags för mörka Sabrina-rebooten!

17 september, 2018
Recension

Imponerande verklighetsflykt i Netflix Ultimate Beastmaster

17 september, 2018
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: snygga & hypnotiska Keeping Faith

16 september, 2018
Streamingtips

Grattis till guldrosen, Grotesco! Ny chans att se Flyktingkrisen – en musikal

15 september, 2018
Tips

Hurra! Conan O'Brien firar 25 år i etern

14 september, 2018

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel