Topplista

OS-feber på TVdags – vi listar tidernas bästa invigningar

Historiskt har OS-invigningen haft fokus på två saker, de ceremoniella delarna och nationsparaden. Det artistiska programmet bestod länge av en rätt enkel dans- eller gymnastikuppvisning. Nationsparaden har varit med sedan extraspelen i Aten 1906 medan många av de ceremoniella traditionerna så som vi känner till dem i dag kom till under mellankrigstiden. En tradition som har försvunnit är att släppa ut fredsduvor. Traditionen tillkom i Antwerpen 1920 som en reaktion på första världskriget. Fredsmanifestation låg helt i linje med Baron Pierre de Coubertins pacifistiska ideal. Traditionen försvann efter Seoul 1988 då ett flertal duvor blev ihjälbrända av OS-elden. En rätt ohyggligt ögonblick när man ser klippet i dag. Fredsmanifestationen finns kvar men nuförtiden använder man inte riktiga duvor.

OS-invigningen från London 2012 gillade jag inte alls första gången jag såg den – slapp och långtråkig. Det saknades magi!

Det var egentligen först i Moskva 1980 som invigningen började utvecklas till vad vi har i dag, en megashow. Innan dess var invigningarna rätt strikta och inrutade. Idrottarna gick i räta led och och i takt. Man sänkte fanan när man passerade huvudläktaren av vördnad för arrangören. Kollar man på dessa invigningar i dag framstår de som närmast komiska.

Jag rankar här mina fem favorit-invigningar från sommar-OS.

5. Moskva 1980

Det var väl här idrottens roll under kalla kriget drogs till sin spets. Flera länder med USA i spetsen bojkottade spelen efter att Sovjet gått in i Afghanistan året innan. Vi vet hur känsligt det var redan i Lake Placid under vinter-OS ett halvår tidigare. Sovjet skulle här visa omvärlden vad de kunde och vad USA gick miste om. Ta bara den direktsända hälsningen från några ryska kosmonauter på någon rymdstation. Här skulle man visa hur framgångsrikt det sovjetiska rymdprogrammet var. Det var i Los Angeles som invigningen blommade ut till en monstershow men det var här fröet såddes.

Höjdpunkten på hela invigningen och varför den är med på listan är den kända mosaikföreställningen på läktaren. Något liknande hade man aldrig tidigare sett på en OS-invigning. Det här är väldigt mycket »titta vad vi kan« och det är en politiskt propagandashow, men snyggt och coolt är det. På slutet dyker också björnen Misha upp, kanske den mest kända OS-maskoten.

Formationerna på slutet är rätt häftiga och snygga.

Dansuppvisningen är också magnifik. När jag kollar i dag slås jag av vilken fart och vilket ös det är på den här invigningen. Inte ett lugnt ögonblick. Jag trodde nog att den hade åldrats och skulle kännas seg, men den håller överraskande bra. Jag gillar också masscener med dansare och gymnaster som det sprakar runt. Sovjet ville gärna visa upp vilka framstående akrobater och cirkusartister de hade i landet.

4. London 2012

Invigningen från London gillade jag inte alls första gången jag såg den – slapp, långtråkig, för mycket av en musikshow. Det saknades magi. När jag ser om den nu är det fortfarande mycket jag ogillar. Det är alldeles för mycket musik och för många uppträdande för att det ska lyfta. Paul McCartneys framförande är fortfarande lika uselt. Hur pinsamt är det inte att han börjar sjunga på Hey Jude vid fel tidpunkt…? Med det finns ett inslag som gör den här invigningen minnesvärd: filmen när James Bond åker till Buckingham Palace, hämtar drottningen och eskorterar henne till invigningen. Drottningens entré är magnifik. Nu i efterhand inser jag hur ovanlig, överraskande och oväntad hennes bjudning är.

Har det stela brittiska kungahuset någonsin gjort något liknande? Oväntade överraskande inslag ska alltid få beröm. Här har man varit kreativa, tänkt till och lekt med filmmediet, samtidigt som man har fått drottningen att ställa upp. Detta var dock drottningens andra invigning. Hon var med redan i Montreal 1976.

Invigningen är väldigt ungdomlig. Slogan för London-OS var »inspire a generation«. Det var snyggt på papperet och jag gillade det då. Det gick hem hos IOK och i media. Frågan är dock hur mycket inspiration det var. Tanken var att OS skulle få fler brittiska ungdomar att börja idrotta. Det plöjdes ned massvis av pengar i olika projekt men efterhand har det visat sig att OS inte har haft någon effekt för barn- och ungdomsidrotten i Storbritannien. Därför kan jag känna i dag att syftet med den ungdomliga invigningen blev ett fiasko.

3. Los Angeles 1984

Den här och invigningen fyra år tidigare i Moskva hör ihop. Den ena propagandashowen slås av den andra. Los Angeles skulle vara pampigare, häftigare, mer storslagen och mer patriotisk än den i Moskva. Det började egentligen i Moskva men det är här OS-invigningen går från att vara en inrutad ceremoni till att bli en storslagen megashow. Det här är party, fest och Hollywood. Det är därför jag gillar den här invigningen. Inte bara för att den har betydelse för utvecklingen utan för att den är häftig. Här skulle man slå världen med häpnad. Invigningen ägde rum på Los Angeles Memorial Coliseum, som även användes 1932 – den enda arenan som har haft två sommar-OS-invigningar. Jag gillar den här arenan. Jag gillar valven vid ena kortsidan som ger en högtidlig inramning. De amerikanska jättearenorna som är byggda i ett etage är speciella.

Det är tydligt att invigningen är adresserad till Sovjet. Vad ni än visade för fyra år sedan så kan vi bättre. Detta är så nära en show av kalla kriget man kan komma. Kommentatorn på den amerikanska sändningen beklagar sig att invigningen inte visas i Sovjet och att de enda som kan se den är de som bor nära den finska gränsen. Höjdpunkten på den politiska showen är när Rumänien marscherar in. Rumänien var det enda landet från östblocket som var med. De stod upp mot Sovjets bojkott. Det är stående ovationer när de kommer in.

Det här är kanske den musikaliskt bästa invigningen. Det är storband, jazz, Broadway, blues, Las Vegas-show, soul och gospel i en ösig blandning. Det är Hollywoodkändisar på läktaren, kameran zoomar in på Kirk Douglas som torkar tårarna och en flygande reporter intervjuar Steven Spielberg som är överväldigad.

Man kopierar också mosaik-föreställningen från Moskva-invigningen. Fast den här gången över hela läktaren. Publiken håller upp blad som avbildar alla deltagarländernas flaggor. Kommentatorn berättar stolt att man har tagit en dator till hjälp för att skapa mönstret. Hela den här invigningen går ut på att skryta ohämmat.

Det går inte att komma ifrån »The Rocket Man« Bill Suitor. Invigningens – och en av alla invigningarnas – mest kända ögonblick. Slå världen med häpnad var det. Slår mig också att det korta ögonblicket inte spelar någon som helst roll i den övriga showen. Häftigt då och minnesvärt, men i dag framstår händelsen som lite töntig. Rymden finns med som inslag i tre invigningar. Vi har denna, kinesiska taikonauter i Peking och sedan ett inslag i Moskva.

Ett exempel på att detta är USA:s show är att när varje land presenteras under nationsparaden står det i grafiken hur stort landet är i förhållande till en viss amerikansk delstat och var landet ligger: »Sweden – Location: No. Europe, Size: 3 Times Georgia«.

Jag gillar den här för att den omringas av ohämmad glädje och fest. Borta är gravallvaret som man ser i äldre invigningar. När invigningen närmar sig slutet har man fått sig en så stor dos entusiastisk USA-patriotism att man nästan viskar för sig själv »come on, America!«.

Nu har Los Angeles ansökt om att arrangera spelen 2024 och jag hoppas de lyckas. Spelen som USA arrangerat har varit välarrangerade och ekonomiskt välskötta. Den USA-patriotism som upplevdes 1984 var kraftigt nedtonad till Atlanta 1996.

2. Atlanta 1996

Den första invigningen som ägde rum på kvällstid i mörker var Barcelona 1992. Vi kommer ihåg den effektfulla pilen som tände elden. Mörker ger utrymme för fyrverkerier och ljusshow. Till Atlanta 1996 försökte man utnyttja det ett steg längre. Bland annat till ett rätt läckert skuggspel som ska föreställa Zeus tempel i Aten.

Invigningen får ett extra lyft om elden tänds av en stor känd global idrottsstjärna. Muhammad Ali med facklan 1996 är ett av de mest klassiska ögonblicken i idrottshistorien. Då hade Muhammad Ali befunnit sig lite utanför rampljuset i ett par år. Folk visste inte hur drabbad av Parkinsons han var. Därför blev många väldigt berörda av hans skakande armar. Det var här Muhammad Ali äntligen blev hela USA:s Muhammad Ali. Han som hade delat landet i två var nu allas.  Jag är alldeles för ung för att ha upplevt Muhammad Alis storhetstid så detta är mitt stora Muhammad Ali-ögonblick. Jag får gåshud varje gång jag ser klippet.

Ali kvalificerade sig till OS 1960 genom att vinna uttagningstävlingen som ägde rum i Kalifornien. Resan dit ska ha varit hans första flygresa och det ska ha varit en turbulent flygtur. Så inför avresan till Rom var han tveksam till att åka. Han föreslog båt över Atlanten, men det gick inte. Han ska även ha föreslagit tåg, men omöjligt. Tillslut var det Joe Martin, polismannen hemma i Louisville som sex år tidigare hade fått Ali till att börja med boxning, som övertalade honom till att åka. Inför flygresan köpte han en fallskärm, som han enligt historien ska ha haft på sig under hela flygresan över Atlanten. Väl på plats var tävlingen en formalitet. Ali var ohotad fram till segern. Under OS ska han ha flirtat med Wilma Rudolph men hon ska ha avvisat honom. De förblev dock vänner och var det fram till Rudolphs död 1994.

Vad som hände efteråt är omdebatterat och går isär. Jag såg flera svenska sportjournalister som spred den här uppgiften vid Alis död i början av juni, men det ska man nog vara lite försiktig vid. Hemma i Louisville efter OS ska Ali ha besökt en restaurang och fått nobben på grund av sin hudfärg, blivit förnedrad av ett MC-gäng och därefter i ren ilska kastat guldmedaljen i Ohio River. Källan för den händelsen är Alis självbiografi The Greatest: My Own Story. En bok som spökskrevs av författaren och journalisten Richard Durham och övervakades av Nation of Islam-ledaren Elijah Muhammed. Enligt Toni Morrison, som var bokens förläggare, så läste inte Ali boken innan den gavs ut. De flesta Muhammad Ali-kännare i dag är överens om att det inte fanns något MC-gäng och guldmedaljen slarvade Ali själv bort. David Remnick skriver i boken King of the World att Ali ska ha sagt  »I don't remember where I put that« kort efter boksläppet på frågan om historien om guldmedaljen. Enligt Guardians boxningsskribent Kevin Mitchell ska också Ali ha berättat för författaren Davis Miller att historien är påhittad.

Senare under spelen i Atlanta så fick Ali en ny guldmedalj. Under en ceremoni i samband med basketmatchen mellan USA och Jugoslavien. Det kan inte bli mycket större än så här under en OS-invigning. Muhammad Ali är världens mest kända och mest fascinerande idrottare genom tiderna. Det gör den här invigningen till mycket speciell.

Invigningen i Atlanta innehåller kanske också en av de finaste sångnumren från en invigning. Gladys Knight framför Georgia On My Mind:

1. Beijing 2008

Invigningen var den dyraste i historien och lär ha kostat 100 miljoner dollar. Regisserade showen gjorde filmregissören Zhang Yimou. Till de tekniska lösningarna tog man hjälp av det kinesiska rymdprogrammet. Den nästan 150 meter långa och 30 meter breda LED-skärmen som är utrullad på golvet är kanske den häftigaste hi-tech-prylen som har använts på en invigning. Fågelboet i Beijing är också en av de häftigaste OS-arenorna vi har sett. Arenans konstruktion och invigningen var skapade tillsammans så att de skulle passa varandra.

Från det artistiska programmet finns det mycket att ta av men det finns tre inslag jag gillar lite mer. Invigningens fokus var att hylla det kinesiska skriftspråket, tryckkonsten och papperet. Vi börjar med den blinkande trumföreställningen med över 2 000 trumslagare. Visst finns här spår från Zhang Yimous filmer?

Feststämningen är lite nedtonad jämfört med många andra moderna invigningar, som har gått mer mot partystämning och fest. Denna är mer poetisk, stämningsfull och magisk – en bra kontrast mot vad vi nyligen sett.

Det andra inslaget jag gillar är hyllningen till papperet, som ursprungligen är en kinesisk uppfinning. Här ser vi också den stora LED-skärmen. Den här typen av inslag av det mer poetiska slaget hade vi inte sett tidigare. Det här inslaget bryter också av mot de scener som  innehåller fler människor och har högre tempo. Dans och kalligrafi i ett moment, mycket vackert!

Det tredje inslaget är en hyllning till den kinesiska tryckkonsten. Det är inte helt lätt att hänga med i den kinesiska symboliken här, men slutet ska föreställa kinesiska muren som var Kinas mur mot omvärlden men så rivs den symboliskt och ska visa att Kina inte längre är ett isolerat land.

Hur elden tänds är kanske till slut det viktigaste inslaget för mitt helhetsintryck av en invigning. Det här är hur läckert som helst och ett exempel på hur man har använt hela arenan till invigningen.

Det var bara ett urval av en magnifik uppvisning. Vi kan även nämna de fantastiska fyrverkerierna vid både början och slutet.

Två inslag blev i efterhand rätt omdebatterade. Först fotavtrycks-fyrverkeriet tidigt i invigningen. Dessa är påbättrade med hjälp av cgi och är inte så äkta som man tror. Det andra inslaget är den lilla tjejen som solosjunger. Det är en annan tjej som står för sången, men man tyckte inte att hon var tillräckligt söt för att visas upp. Den kinesiska staten är kanske inte kända för transparens, men det här berättade de själva någon dag efteråt. De förklarade det med att det låg i nationens intresse men ger en lätt bitter eftersmak till en fantastisk föreställning.

Bubblare

Det kan vara värt att kommentera några invigningar som inte fick plats här.

  • Barcelona 1992 hade Montserrat Caballé och bågskytten som tände elden. Intressant i dag är att Kataloniens flagga fick vara med så tydligt.
  • Aten 2004 överskuggades av dopningskandalen med Konstantinos Kenteris, som tog guld på 200 m fyra år tidigare. Han och Ekaterini Thánou smet från ett dopningstest och skandalen var ett faktum. Kenteris skulle ha tänt elden.
  • Sydney 2000 var en fin hyllning till aboriginerna men jag stör mig på att ställningen Cathy Freeman skulle tända elden på inte fungerade som den skulle.

Vad vi kan förvänta oss i kväll

Invigningen lär bli en färgglad föreställning med samba, karneval och mycket musik. Konstnärlig ledare för invigningen är filmregissören Fernando Meirelles (Guds stad). Han har sagt till medierna att budgeten för invigningen är ungefär 10 procent så stor som i London och att det skulle vara smaklöst att göra en monstershow med tanke på vilken situationen landet är i. Det här ska vara jordnära och utan dyra tekniska lösningar. Maracanã är en av världens häftigaste och mest kända arenor. Jag uppskattar inte riktigt ombyggnaden till fotbolls-VM 2014. Nu är den lite mer som alla andra, men det är fortfarande en magisk plats som gjord för en OS-invigning. Hoppas man använder läktarna till något snyggt och coolt.

Mest ser jag nog ändå fram emot musikuppträdandena av Gilberto Gil och Caetano Veloso. Jag hoppas dock att det inte blir för mycket konsert över detta.

Den stora frågan är som vanligt vem som tänder elden. Jag undrar om det går att runda Pelé i den frågan. Kanske blir det en procedur med flera personer?

OS-invigningen i Rio sänds på TV3 i natt med start klockan 01 och streamas på Viaplay.

Just nu på TVdags

Recension

Säsong 2 av Jägarna på C More: förutsägbart & tråkigt men Lassgård briljerar

9 mars, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Ni gav väl inte upp Gangs of London?

7 mars, 2021
Linus Fremin tippar & betygsätter

Melodifestivalen 2021: Heja Clara Klingenström!

6 mars, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Vardagen med Tunna blå linjen

28 februari, 2021
Linus Fremin tippar & betygsätter

Melodifestivalen 2021: Eric Saade gör en perfekt comeback

27 februari, 2021
Dokumentär

Så många magiska melodislingor i Bee Gees-dokun How Can You Mend a Broken Heart

27 februari, 2021
Kommentar

Relationsdramat Malcolm & Marie på Netflix – Rörande, enerverande & relevant

25 februari, 2021
Essä

Här är Ria Wägner – den första stora svenska tv-kändisen

23 februari, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Alba August & Reco utklassar resten i Alla utom vi

21 februari, 2021
Linus Fremin tippar & betygsätter

Melodifestivalen 2021: Är det årets vinnare vi har här? JA!

20 februari, 2021
Premiär

Eldfesten! Ny poddserie med Tordyveln flyger i skymningen-känsla

19 februari, 2021
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Bright Eyes-duons The Stand-musik

14 februari, 2021

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel