Nu finns säsong 2 på Netflix

Orange is the New Black fortsätter i exakt samma spår – precis som vi vill ha det

Hela den första säsongen hetsglodde jag igenom i ett svep, något jag verkar ha gemensamt med många andra som sett serien. Det är något med dess oerhört tilltalande upplägg av både komplexitet och tillgänglighet som ger den här fantastiska känslan av »bara-ett-till…« som jag även fått av serier som Gilmore Girls och Buffy the Vampire Slayer. Det behöver vara precis rätt mix av lättsamhet och allvar för att jag ska orka med fler än ett eller två avnitt på raken. Där har Orange is the New Black sin stora styrka: lättsammare än Oz men tillräckligt mångsidig för att inte bara godismätta för stunden.

Maktbalansen på fängelset skiftar också då Red är avsatt från köket, och drogdrottningen Vee gör sin entré. Det är det jag längtar till, när serien slösar tid på Pipers pojkvän Larry och deras relation.

Säsong 2 tar vid en kort tid efter det att Piper slängts i isolering sedan hon misshandlade »Pennsatucky« i förra säsongens sista scen. Utan förklaring förflyttas hon till ett fängelse i Chicago och allt vi trodde vi skulle få se, alla välbekanta ansikten från Litchfield Penetentary byts ut mot nya, vilket borgar för en lite förvirrande start.  Det är som att få en snabb doft av en annan serie, med andra fångar, lika intressanta som de man är van vid.

Men frukta icke, vi är snart tillbaka i gamla välbekanta korridorer på Litchfield. Och det är som om det aldrig varit något uppehåll i serien, fortsättningen känns rakt på och mer av samma. Jag tycker det är skönt. En av de bra sakerna med att låta en serie utspela sig i ett fängelse är ju att omgivningen inte måste förändras, och därmed kan man vara trogen seriens premiss utan att hetsa fram onödig förnyelse (där ändå seriens regulars måste följa med, lite krystat). Som exempel tänker jag på skaparen Jenji Kohans tidigare serie Weeds, som tappade massor när huvudpersonerna flyttade från sitt välordnade villaområde till Venice Beach. Det blir liksom inte lika bra.

Det svåra med fängelseserier är att berättelsen liksom tar slut när en fånge släpps. Då, om det är en populär person, måste man liksom skohorna tillbaka den in i fängelset, ett ställe som karaktären antagligen spenderat hela serien med att vilja ifrån. I Oz, till exempel, hatar jag när Beecher inte får avsluta sitt förlåtelse-arc, som sträcker sig från säsong ett tills dess att han kommer ut, utan måste tvingas tillbaka genom Kellers intrigerande. I OITNB släpps en av seriens mer prominenta karaktärer i första avsnittet, och jag antar att de kommer att skohorna tillbaka henne på något liknande krystat vis.

Precis som i första säsongen är det Piper själv som är minst intressant. Jag har läst texter om serien, att den nu ska frångå det självbiografiska elementet och satsa mer på berättelsen om de andra fångarna, något som jag helhjärtat stödjer efter att ha läst Piper Kermans wikipediabio (eh… hon gifter sig med Larry 2006 och är nu en inspirational speaker om att sitta i fängelse, bla bla bla). Det är intressant att serien problematiserar Pipers extremt priviligerade bakgrund som ställs mot de andra internernas mer modesta livsmiljöer och klasstillhörigheter. Det blir då i perspektiv lite äckligt att Piper på riktigt kommer ut ur fängelset och bara verkar fortsätta som om hon aldrig suttit inne, genom att rida på sitt eget privilegium och genom att skriva om den vita rika flickan i fängelset. Att sedan få sjukt mycket uppmärksamhet för detta och bli så framgångsrik på att berätta om sina upplevelser smakar faktiskt lite illa. Undrar om någon av hennes medfångar rönte samma framfång?

Det är alltså fortfarande alla de andra karaktärerna som har de riktigt intressanta berättelserna att berätta, och precis som i säsong ett får vi en persons bakgrund per avsnitt, berättad i tillbakablickar. Maktbalansen på fängelset skiftar också då Red är avsatt från köket, och en ny maktspelare – drogdrottningen Vee gör sin entré. Det är det jag längtar till, när serien slösar tid på Pipers pojkvän Larry och deras relation. Jag bryr mig faktiskt inte om dem överhuvudtaget. Det återstår att se om det kommer bli ett problem vidare i serien, att jag på riktigt skiter i dess huvudperson. Hon framstår allt mer som seriens vita alibi, och jag hoppas på att hon under säsongens gång blir mer av en i mängden, så vi får koncentrera oss på det som verkligen känns intressant – Crazy Eyes, Pennsatucky, maktkampen i köket och sympatiska Tasha och alla de andra. Det är ju dem som får mig att klicka fram avsnitt efter avsnitt.

Säsong 2 av Orange is the New Black finns på Netflix

Just nu på TVdags

Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: Les demoiselles de Rochefort (1967)

11 augusti, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: bristande kommunikation & nakna normperfekta kroppar i Normala människor

9 augusti, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Blodet droppar i synd & skam-tyngda Miraklet

2 augusti, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: The Swimmer (1968)

28 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Grow tar dansk crime-tv tillbaka till täten

26 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Michaela Coels mästerverk I May Destroy You

19 juli, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: Little Fugitive (1953)

14 juli, 2020
Tips

Underbart dålig stämning när Ziwe gisslar kollegor om rasism

13 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Sandis skojdissningar av Gyles Brandreth i QI

12 juli, 2020
Tips

Damer i burar! Amy Sedaris i otippad hyllning av obskyr 60-talsrulle

7 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Perry Mason-skådisguldet – Lithgow, Rhys & Maslany

5 juli, 2020
Streamingtips

Missa inte febriga »I May Destroy You« på HBO Nordic

2 juli, 2020

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel