Recension

Once Upon a Time in Hollywood-premiär! Men vad vill du berätta, Tarantino?

Betyg 3 av 5

Det finns så mycket njutbart i Quentin Tarantinos Once Upon a Time in Hollywood. Filmen utspelar sig under några varma månader i Los Angeles 1969, mot en scenografi och ett soundtrack som känns så autentiskt att Tarantino antingen haft tillgång till en tidsmaskin eller har ett absolut gehör på en savants nivå.

Så här hade det kunnat ha sett ut i LA 1969. Om verkligheten var »som på film«.

USA 1969 har många politiska konnotationer: månlandningen, Chappaquiddick-incidenten, Stonewall, Nixon blir president, hippierörelsen, Vietnamkriget, Manson-mord. Lägg till en monetärt dalande filmindustri som smått lämnar fantasifulla hjältesagor om cowboys och indianer därhän till förmån för 1970-talets råare, mer politiskt förankrade dramer. Det är en plats, en tid och en estetik som är signifikant, bekant och omöjlig att inte njuta av i biostolen, i synnerhet inte om man dessutom är filmälskare och någorlunda bekant med filmhistorien.

Tarantino har valt en passande titel på sin film. Det är en klar referens till Once Upon a Time in America, en film om en nutid som minns en dåtid i USA. Men »Once upon a time…« är också alla klassiska sagors inledning: »Det var en gång…« Och efter det omdiskuterade slutet, som jag inte kommer att avslöja, så tänker jag att det är sagoreferensen som är mest passande. Så här hade det kunnat vara, så här hade det kunnat ha sett ut i LA 1969. Om verkligheten var »som på film«.

Som patologisk filmgalning kan man tänka sig att Tarantino skulle älskat att leva och verka under den här tiden i filmhistorien, det är väl därför han återkommer till den så ofta. Det var en gång ett underbart fantasiland som hette Hollywood. Där skapades drömmar och hjältar.

once-upon

En av alla dessa produkter är Rick Dalton (Leonardo DiCaprio), en skådis som hamnat i hjätefacket och fått spela en ensam cowboy med en pistol och en häst, en hemlig agent med en eldkastare och en grym oneliner och så vidare. Men karriären dalar, numera hoppar han in i tv-serier och spelar allt som oftast skurk i stället. Det är svårt att få en återvändo då, påpekar agenten Schwarz (Al Pacino). Har publiken en gång börjat vänja sig vid att man är »the bad guy« och därmed förtjänar att få stryk i varenda slutscen, så är det svårt att resa sig och spela hjälte igen.

Daltons högra hand är hans stuntman Cliff Booth (Brad Pitt) som egentligen fungerar mer som personlig assistent. Inte Cliff emot, han har accepterat att hans storhetstid är över och har modesta krav på livet. Han har ärr på hela kroppen som visar på lång och trogen tjänst. Men det står ändå klart att han stundtals söker trubbel också, orädd för fysisk konfrontation. Kanske för att han gillar det, kanske för att han är den sortens man som behöver känna att han fortfarande kan slåss om det skulle behövas. Rick, däremot, har inte accepterat att hans karriär peakat. Han är livrädd. Han dricker, gråter och förbannar sig själv. Han är helt enkelt, som många är, rädd för att bli en osynlig föredetting. Kort sagt – rädd för framtiden.

Once Upon a Time in Hollywood glorifierar inte bara den gamla tidens filmindustri, den glorifierar också den gamla tidens hjälte. Helt oproblematiskt dessutom.

Framtiden är här symboliserat av främst två saker: televisionen och hippies. Televisionen som den nya tekniken, hippies som den nya politiken. Så fort tillfälle ges påpekar Rick hur illa han tycker om de senare. Det är oklart varför han avskyr hippies så mycket men med tanke på att de skränar, gör ingenting, ser flummiga ut, visar hud och motsätter sig en massa saker som Ricks generation ser som självklarheter så kan man väl gissa. En av dem säger att det är sorgligt att se fejk-dödande på film när det sker så mycket riktigt dödande i Vietnam. Jag kan tänka mig att den liknelsen inte går hem i Ricks värld. I Ricks värld behövs hjältar, det behövs tydliga sådana och tydliga skurkar. Hippies sabbar allt. Hippiesarna tar plötsligt över framtiden. De är asjobbiga.

Once Upon a Time in Hollywood glorifierar inte bara den gamla tidens filmindustri, den glorifierar också den gamla tidens hjälte. Helt oproblematiskt dessutom: en hjälte som tar till övervåld är fortfarande en hjälte om han (det är alltid en han 1969) gör det av rätt skäl, det vill säga för att ta kål på skurkar. Och vem som är skurk är alltid tydligt (de är ryssar, tyskar, mexikaner eller indianer). Hjältebilden ifrågasätts aldrig i filmen, i stället är denna Hollywoodsaga ett kärleksbrev till forna tiders kisande pistolmän som, tyvärr, för tankarna till Charlton Heston och John Wayne. Inte direkt de bästa postergossarna för manligheten, inte med dagens mått mätt i alla fall. Duon Rick Dalton, den utagerande, tungvridande och beskyddande hjälten med pistolen i stadigt grepp, och Cliff Booth, den fåordiga men fysiskt starka utgör tillsammans den perfekta klassiska, manliga hjälten. Eller den perfekta klassiska mannen om man så vill. Och deras framtid är hotad. Stackarna.

Tarantino får ofta höra av att han har »starka« kvinnoroller. Det har han inte. De får slåss, men det gör dem inte nödvändigtvis starka eller »intressanta«. De utmanar inga hierarkier, de har inget djup.

Tarantino har ett komplicerat förhållande till kvinnor, gissar jag. Många har tagit del av Uma Thurmans riktigt jobbiga redogörelser över hans regissörstyranni, hur han plågat henne både framför och bakom kameran. Men likväl får han ofta höra av att han har »starka« kvinnoroller. Det har han inte. De får slåss, men det gör dem inte nödvändigtvis starka eller »intressanta«. De utmanar inga hierarkier, de har inget djup. De spelar inte, säg, alkade avdankade cowboys som räds framtiden. I Once Upon a Time in Hollywood är Sharon Tate (Margot Robbie) det stora kvinnliga namnet, hennes ansikte syns på planscherna jämte DiCaprio och Pitt. Vi får se henne skutta, dansa, skratta, kramas. Det zoomas in på hennes ben och knälånga stövlar. Med andra ord: hon är med som vacker, oklanderlig, rar varelse utan djup. Slutscenen ger en viss vink om vad hon fyller för syfte. Jag avslöjar ingenting när jag säger att syftet är mycket tunt. Likaså alla kändisar som figurerar som enbart tidsmarkörer och för att ge publiken en »oj, vad lik Damian Lewis är Steve McQueen«-upplevelse. Tidsmarkörer, ingenting mer. Inte nödvändiga alls.

Rick Dalton, eftersom han är en produkt av sin tid, blandar ihop hippies med Manson-satanister. Det kanske är lätt gjort om man tycker att påtända tjejer i korta klänningar är hippies. Han är bitter, han har sorg i sitt hjärta. Allt detta handlar, återigen, om en tid som är på väg att försvinna. En tid som också Tarantino sörjer. Dalton vet att han blir mer och mer obetydlig, mer och mer irrelevant. Någonstans undrar jag om inte Tarantino känner samma sak? Hur relevant är denna film? Och innan någon säger att en film inte måste vara relevant för att ha existensvärde så kontrar jag med att det må så vara, absolut, men ingen film, ingen konst, existerar i ett vakuum. Det är ett kulturellt uttryck, det är också denna film som behandlar ämnen som »manlighet« och »hjälte«. På vilket sätt är dessa två saker inte aktuella eller relevanta? Ändå gör man ingenting av diskussionen utan bara säger att en gång i tiden såg det ut så här. Det var en härlig tid.

Cliff Booth är inte lika besvärad av hippiegängen, han verkar tycka att de mest är roande. Han verkar också gilla de korta kjolarna, bjuder till och med på ett peace-tecken vid ett tillfälle. En scen där han hamnar i spörsmål med dem är uppbyggd precis som en klassisk westernscen där outsidern synas uppifrån och ned. Mycket vackert. Jag skulle gärna säga mer om den scenen men då avslöjar jag för mycket.

Det är filmiskt, grafisk övervåld där mondäna objekt blir till vapen för komisk effekt. Ja, jag vet att detta är Tarantinos »grej«, men är det verkligen någonting man kan åberopa igen och igen?

Sedan kommer då slutet som jag heller inte tänker avslöja, jag ska i alla fall försöka. Men det som behövs sägas är att det är i den scenen Tarantino skapar sin hjälte, den hjältetyp han hyllat hela filmen igenom. Det görs med en blodfest med ingående inzoomningar på allsköns äcklig gore. Detta borde inte förvåna, såklart. Men det är här jag inser vad som stör mig och som senare lämnar mig med en olustig känsla i kroppen: Det är synen på den manliga hjälten. Och Tarantinos förtjusning över våld. Våldet är menat att vara skojigt. Det är filmiskt, grafisk övervåld där mondäna objekt blir till vapen för komisk effekt. Ja, jag vet att detta är Tarantinos »grej«, men är det verkligen någonting man kan åberopa igen och igen? Han vill ju berätta någonting, varför har han annars använt ett så signifikant år som bakgrund? Varför har han annars använt sig av så tydliga symboler? För att sedan dränka det i blod medan han gnuggar händerna av förtjusning.

Det var en gång en tid och en plats. Då Tarantinos filmer fyllde ett syfte. Då män var riktiga män och Tarantino inte behövde bry sig om tjafs som »nyanser« och »djup« utan bara casta lite sköna människor och skruva upp ett asskönt soundtrack. Tarantino sörjer den tiden.

Once Upon a Time in Hollywood har biopremiär i dag.

Just nu på TVdags

Recension

Premiär för HBO Nordics klart hyggliga originalserie Beforeigners

21 augusti, 2019
Pop Culture Confidential

I veckans podd: Vilhelm Blomgren från »Midsommar« & »Gösta«

20 augusti, 2019
Nyhet

Ny trailer för Apples prestigeserie – och rykten om högt pris

20 augusti, 2019
Recension

C More-premiär för habila Fartblinda – spännande miljö men för övertydligt

19 augusti, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Netflix-dokun om The Family – kopplingar till KD i Sverige!

18 augusti, 2019
Recension

Once Upon a Time in Hollywood-premiär! Men vad vill du berätta, Tarantino?

16 augusti, 2019
Nyhet

Fantasynytt! En drös skådespelare klara för Wheel of Time

15 augusti, 2019
Recension

Snygga skådisar – men inget känns unikt i nya C More-serien Grand Hotel

13 augusti, 2019
Apples kommande prestigedrama

Första trailern till Anistons & Witherspoons The Morning Show

12 augusti, 2019
Podcast

I veckans Pop Culture Confidential: produktionsdesignern Barbara Ling

12 augusti, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Äntligen berör The Handmaid's Tale igen

11 augusti, 2019
Recension

1980-talsmysiga Scary Stories to Tell in the Dark: »En skräck-inkörsport!«

9 augusti, 2019

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel