Recension

Oasis: Supersonic – sagan om Liam & Noel är tragisk, vacker & politisk

Betyg 5 av 5

Okej, för dig som alltid avskytt killar med gitarrer eller är för ung kommer här en recap om ett av 1990-talets mest hajpade rockband: Oasis. Ett killband ur arbetarklassen bestående av tre kompmusiker och två geniala och ständigt käbblande bröder, Liam och Noel Gallagher. Den ena vacker – den andra cool. Bröderna brothers sjöng och skrev episk pop och gjorde allt för att leva upp till rockmyten på ett väldigt ironiskt, roligt och självmedvetet vis. Det som verkligen gjorde dem till stjärnor var att de var så självklara och bra i media. Med sin svårbegripliga dialekt, älskvärda humor och en ständigt närvarande känsla av att varje situation när som helst kan eskalera i våld uppfann de sig själva som citatmaskiner och kameramagneter i offentligheten.

Bröderna Gallagher var så snabba i tanken, språket och käften att det tagit tjugo år och en splitterny dokumentär för allmänheten att uppfatta hur glimrande de faktiskt var.

De var så snabba i tanken, språket och käften att det tagit tjugo år och en splitterny dokumentär för allmänheten att uppfatta hur glimrande de faktiskt var. Det är Mat Whitecross, regissören till The Road to Guantanamo (2006), tillsammans med producenter från den hyllade och gripande dokumentären Amy (2015) om sångerskan Amy Winehouse grymma öde som knåpat ihop en dokumentärfilm om det mega-fenomen som Oasis hann bli innan allt blev så tillspetsat att champagnebubblan sprack likt den legendariska IT-kraschen.

Oasis storhetstid sammanfaller också med den nya digitala ekonomins första uppgång och fall. Allt var störst, mest och bäst redan från början och sedan, plötsligt: ingenting. Oasis: Supersonic behandlar denna bubblande tid före genombrott och fram till kröning. Från replokalen och kön till socialbidraget till den sensationella debuten i media och kulmen då bandet spelade för hundratusentals människor i en gigantisk popmanifestation vid Knebworth 1996.

Som ni ser i trailern får vi hänga med när grabbarna grus slår sig ut ur storstaden Manchesters arbetarkvarter likt en knakande, knarkgösslad maskros för att med tajming, arbetsrutin, snygga jackor (och utan att sky några som helst medel) erövra de brittiska öarna i en supersonisk hastighet. När snöbollseffekten mot alla odds väl kommer i rullning snurrar världen plötsligt runt deras axlar och bandets kontroverser når till och med in i de ordinarie nyhetssändningarna. Allt de säger blir rubriker och får ofta oanade tragikomiska konsekvenser.

När det är som mest hysteriskt blir det ibland också hysteriskt roligt, som i klippet här nedan när Noel på fyllan försvarar knarkintaget hos sångaren i det bortglömda smörpopbandet East 17 i nionyheterna och oavsiktligt blir hela Englands språkrör för droger! Politikergubbar med stör i röven blir mycket indignerade och kontrasten mellan deras torra akademiska ton och Noels färgsprakande underdog-persona ger en mycket brittisk balansgång mellan humor och allvar. För att inte säga revolution och konformism. Det var den balansakten som gjorde Oasis relevanta och oväntat nog placerade dem i spetsen för en ny generation ravekids, neo-mods, konstnärer och huliganer som lyfte dem över alla andra fenomen i tomrummet som uppstått efter det att Kurt Cobain sköt sig i huvudet. Men ändå, det måste varit tungt att vakna upp dagen efter en helkväll och upptäcka att allt man sa i dimman igår blivit dagens breaking news:

Anledningen till att se Oasis: Supersonic är inte skildringen av den exempellösa framgången åren 1993 till 1996. Nej, det som bränner till är det som dväljs i skuggorna. Berättelsen om Oasis är nämligen också en historia om våld och ekonomiska problem, psykisk och fysisk misshandel, sönderfallande familjeförhållanden, att växa upp på fel sida rälsen i ett föraktfullt samhällssystem, neurotisk syskonrivalitet och en problematik typisk för män i grupp och i relation till varandra. Beklämmande och berörande för den som känner igen sig i beteendemönster formade av en miljö där våld är bekräftelse och svaghet föraktas.

Berättelsen om Oasis är nämligen också en historia om våld och ekonomiska problem, psykisk och fysisk misshandel, sönderfallande familjeförhållanden, att växa upp på fel sida rälsen i ett föraktfullt samhällssystem, neurotisk syskonrivalitet och en problematik typisk för män i grupp och i relation till varandra.

Det är en historia som på ytan ser ut som en  rags to riches-saga men som under den glamorösa pälsjackan kretsar kring klass, arv, miljö, identitetsproblematik och behovet av att bli sedd. Det är en fantastisk rockdokumentär på så vis. Väljer man att lyssna och se den brutala underliggande berättelsen framträder något viktigt, tragiskt vackert och politiskt. Musiken är som alltid bara ett soundtrack. Det var också det bästa med Oasis låtar. Musik som ett ljudspår till filmen om det liv som kan bli ditt. En dröm om att ta sig bort. Bort från våld, pengaproblem, sorg och ångest – genom utsvävningar, musik, humor och extas. Eskapism i sin renaste form. Och den som inte drömmer, den sover ju.

Oasis väckte liv i drömmen hos många av oss som växte upp med britpop, grunge och rap. Och inget av de andra killbanden eller killrapparna bar på en sådan komplex motsägelsemix av sårbarhet och råbarkat självförtroende som bröderna Gallagher. Deras största idol var Beatles-medlemmen John Lennon som de tvångsmässigt återkom till vid varje tillfälle. Lennon, en man som sjöng de allra sköraste sånger om sin inre osäkerhet och samtidigt var ett chauvinistiskt svin i kaotisk och förvirrad uppgörelse med mansideal och frånvända föräldrar. Det är inget subtilt val av idol. Det är kodad masskommunikation.

Oasis väckte liv i drömmen hos många av oss som växte upp med britpop, grunge och rap. Inget av de andra killbanden eller killrapparna bar på en sådan komplex motsägelsemix av sårbarhet och råbarkat självförtroende som bröderna Gallagher.

Regissören Mat Whitecross använder en oväntat frikostig tillgång till privat material, nyhetsinslag och animationer som krypteringsmaskin. Och när man får en aning om roten till det onda kommer jag på mig själv med att önska att medproducenten Noel Gallagher hade vågat låta filmteamet krypa ännu längre in i mörkrets hjärta och helt styra bort från strålkastarna. Men då hade de väl åkt på en smäll. För det här är, alla härliga och upplyftande scener till trots, en film om patriarkala strukturer, skam, skuld, förnedring och revansch. Men sånt är inte lätt att sätta ord på om man aldrig lärt sig göra det. Lättare då att ta till nävarna.

Räddningen är förstås en kvinna: brödernas mamma Peggy. I ett avgörande skede i dokumentären berättar hon om den dag när hon fick nog, rullade ihop mattan, tog med sig barnen och flydde från sin våldsamma och alkoholiserade man, brödernas far. Kvar lämnade hon en tallrik, en kniv, en gaffel och en sked. I filmen ångrar hon sig. Hon borde inte ens ha lämnat några bestick.

Oasis: Supersonic har biopremiär i dag.

Just nu på TVdags

Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: drabbande polisskjutningsdramat The Red Line

19 maj, 2019
Klipp

Sabrina hjärta Nailed it!

18 maj, 2019
Streamingtips

Passa på! Se Ronja Rövardotter-serien på SVT Play

18 maj, 2019
TVdags tippar & betygsätter finalen

Eurovision 2019: Svensk gospelpower vs nederländsk storfavorit vs australiensisk svaj-opera

18 maj, 2019
Recension

Premiär! John Wick missar målet – trots alla headshots

17 maj, 2019
TVdags tippar & betygsätter

Eurovision semi 2: Svenska The Mamas vs rysk klonpop vs nederländsk frontrunner

16 maj, 2019
Trailer

Kolla in Andrew Scott i första titten på säsong 5 av Black Mirror

15 maj, 2019
Gruppdiskussion

Game of Thrones-cirkeln om Anakin Clegane, snöpliga slut & the snap

15 maj, 2019
TVdags tippar & betygsätter

Eurovision semi 1: Isländsk BDSM-rock vs grekisk Florence-pop vs cypriotisk Fuego-kopia

14 maj, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Netflix skruvade men genuina & fängslande Dead to Me

12 maj, 2019
Pop Culture Confidential

I veckans podd: journalisten & före detta Vita huset-korren Jessica Yellin

11 maj, 2019
Poddtips

TVdags Sara Ödmark pratar cliffha… klipphängare i Snedtänkt med Kalle Lind

9 maj, 2019

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel