Recension

Nya Kevin Costner-serien Yellowstone är långt ifrån perfekt – men berör

Betyg 3 av 5

Yellowstone lurar oss omedelbart med en fin scen mellan djur och människa att tro att det är ett mysigt westerndrama som ska rullas ut framför oss. Men underbart är kort och ett ögonblick senare får vi en brutal fortsättning på inledningen som sätter tonen framåt. Seriens intro fanns inte med i det 90 minuter långa pilotavsnittet som jag fick ta del av, annars hade detta också gett tydliga ledtrådar till vad som komma skulle med sin ödesdigra ton. Vi ser skuggor av olja och boskap i skenet av eld och solnedgång. Visst vi bjuds på ett majestätiskt landskap, men det är ändå mörkt och kulet när Kevin Costner gör entré som ranchägaren John Dutton.

Efter de tre avsnitt jag har sett är det bara att inse Yellowstone utspelar sig i ett brutalt, laglöst land fullt med våld och död. En äldre generation män ser kriget som enda medlet att nå sina mål.

Berättelsen dyker snabbt ner i USAs hjärta – den amerikanska konstitutionen. I rättssalen argumenteras det om individens rättigheter i förhållande till statens, när byggherrar vill ha mark från Duttons ranch för att kunna expandera och advokater myndigt konstaterar att »land preservation and property rights takes precedence over public expansion«. Landet och staden är i konflikt – »stagnation is the death of a town« – staden som familjen Dutton byggde upp och som de inte alls vill se exploaterad. I samma gränsland mellan ranch, stad och nationalparken Yellowstone ligger också ett indianreservat där en annan konflikt uppstår när ranchens boskap letar sig över till reservatets mark och den nya ledaren där inte har några som helst intentioner att leka snällt.

Några minuter in bjuds vi på en öm scen där ena sonen baddar pappa Johns sår och hjälper honom med otäcka stygn. Det antyds att någon omtänksam kvinna inte finns i huset och Yellowstone visar sig mycket riktigt vara en serie om framför allt män, om fäder och söner, om bröder, och ja, familjerelationer fascinerar mig som vanligt. Vi får träffa en envis pappa och en förnuftig son, advokaten Jamie (Wes Bentley), som åtminstone vill diskutera motpartens bud för att tillåtas bygga bostäder. Pappa John är inte nöjd. Du måste veta »when to think like a lawyer and when to think like a landowner«. Vi möter Lee (Dave Annable), rancharbetaren som bara bryr sig om djurens väl och ve, och där pappan istället konstaterar »that is how a cowboy thinks. A cattleman thinks about the value of the stock«. Yngste sonen Bobby Ew…, nej, jag menar Kayce (Luke Grimes), hästtämjaren, är han som har valt fel hustru, han som har delade lojaliteter, klämd mellan ranchen och reservatet. Kayce är känslosam och uttrycksfull i jämförelse med det tystlåtna stenansiktet som är pappa John.

Denna deprimerade, alkoholiserade, bitchiga, mobbande, exhibitionistiska, rökande, galet coola sexdrottning måste vara den värsta kvinnliga rollfigur jag sett sen Renata i Big Little Lies.

Finns det inga kvinnor då? Jo, dottern Beth dyker upp i form av stentuff affärskvinna då hon i ett konferensrum med värsta dräpande harangen berättar för en stackars företagare om hans obefintliga val. Några scener senare står hon i ranchens vardagsrum med cigaretten i handen och öppnar negligén på glänt när hon bjuder in/beordrar pappa Johns högra hand Rip (Cole Hauser) att ta henne precis där. Helt oförklarligt är det varför denna så hårdföra kvinnan ett avsnitt senare blir en efterhängsen dagdrivare som inte lyckas klä på sig på dagarna. Någon som måste svansa runt på gården i en halvt avglidande morgonrock inför alla rancharbetarna innan hon tar ett nakenbad i ett kar tillsammans med champagneflaskorna, följt av en catwalk tillbaka till huset med kameran klistrad på hennes dallrande rumpa.

Yellowstone2BB-678x381
Dave Annable, Wes Bentley, Luke Grimes och Kevin Costner.

Denna deprimerade, alkoholiserade, bitchiga, mobbande, exhibitionistiska, rökande, galet coola sexdrottning måste vara den värsta kvinnliga rollfigur jag sett sen Renata i Big Little Lies. Vem har skrivit detta missfoster?! Kelly Reilly spelar klyschan med patetisk perfektion komplett med en sån där horribel lugg att kika sexigt under. Fullständigt olidlig är det att titta på. Som den näst största kvinnliga rollfiguren har vi Monica (Kelsey Asbille Chow), gift med Kayce. Hon är bara allmänt supersmal, sexig, söt samt förnuftig och bekymrat rak på sak. Det är inget fel på karaktären egentligen, förutom att hon är så förutsägbar och tråkig på sitt perfekta sätt bredvid de grunnande, kluvna männen. Man kan bara hoppas de båda figurerna får växa till något mer mänskligt innan seriens nio avsnitt är till ända.

Serien är långt ifrån perfekt, men ändå är det känslan av att vara berörd som hänger kvar.

Den tredje kvinnliga huvudpersonen är död, men hon tar lite väl mycket plats ändå för att det ska kännas verkligt. Att John fortfarande sörjer sin sen över 20 år död hustru är väl i sig inget konstigt, men hon används lite väl tydligt som trop för att vi ska fatta sympati för den annars riktigt osympatiska gamla patriarken. Hon visar sig också vara anledningen till dotterns galenskap och trots att detta är klumpigt berättat så är det onekligen så att westerndramat efter hand börjar likna ett riktigt mörkt, tragiskt familjedrama à la Eugene O’Neill, inte lika briljant, men bränner till ordentligt gör det.

yellowstone-tv-series-image
Luke Grimes och Kelsey Asbille Chow som Kacey och Monica.

Efter de tre avsnitt jag har sett är det bara att inse Yellowstone utspelar sig i ett brutalt, laglöst land fullt med våld och död. En äldre generation män ser kriget som enda medlet att nå sina mål. Det är män med enorma egon, fast i gammalt tänk. De yngre sönerna verkar från början vilja något annat. Tyvärr dras de ändå med av de äldre vare sig de vill eller inte. Det är sorgligt att se. Så jävla onödigt. Lilla barnbarnet Tate (Brecken Merrill) är den enda som fortfarande markerar mot våldet, det han ser hos sin pappa

Berättelsen är otäck och sorglig, men ändå engagerande och underhållande.

John Linson (Sons of Anarchy) och Taylor Sheridan (Hell or High Water) som har skapat serien må inte veta hur man skriver kvinnliga rollfigurer, men de har lyckats skapa en testosteronfylld tragedi som känns i magen. Det är inget mysdrama på något sätt. Här finns ingen glättighet, ingen glädje. Serien är långt ifrån perfekt, men ändå är det känslan av att vara berörd som hänger kvar. Jag gillar många av detaljerna. Man hastar inte med historien, tempot är lugnt medan musiken och kameran tar oss in i miljön och sätter den dystra stämningen. Berättelsen är otäck och sorglig, men ändå engagerande och underhållande. Yellowstone visar upp Montanas fantastiska, allsmäktiga vidder, men det är annars ingen vacker berättelse alls vi får åtnjuta.

Yellowstone har premiär på Paramount Network i dag.

Just nu på TVdags

Global premiär i höst

Apple ger sig in i streamingkriget med Apple TV+

25 mars, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: The Pier på HBO – sorglig, sensuell & spansk

24 mars, 2019
Gruppdiskussion

The Walking Dead-cirkeln om knivungar, censur & par i Tara

23 mars, 2019
Streamingtips

Nytt & kommande på Netflix i april – Sabrina, Ultraman & Our Planet

22 mars, 2019
Recension

Get Out-regissörens nya film Us kritiserar, skrämmer & underhåller

22 mars, 2019
Pop Culture Confidential

I veckans podd: Christina i samtal med en favoritförfattare – David Sedaris

22 mars, 2019
Kommentar

Såssuccé för systrarna Jones tack vare Queer Eye-effekten

21 mars, 2019
Intresseklubben Antecknar #60

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: M. Night Shyamalan

20 mars, 2019
Trailer

Spana in första trailern för säsong 3 av Stranger Things

20 mars, 2019
Kommentar

Pete Holmes förändring & vändning i Crashing – HBO:s snällaste serie

18 mars, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: The Good Fight är Trump-erans största motstånds-måste

17 mars, 2019
Klipp

En mycket mörkare Fresh Prince i en fejk-trailer som ger mersmak

15 mars, 2019

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel