Säsongspremiär

Världens bästa spionserie Falsk identitet tillbaka i kväll – och hela S1 på SVT Play

Betyg 5 av 5

När första säsongen av den franska spionserien Falsk identitet började på SVT förra året trodde jag att den skulle vara ett slags europeisk Homeland, då den hade ledsagats av ryktet att vara både miljömässigt trovärdig och dramaturgiskt välgjord. Ett par avsnitt in insåg jag att den var ännu bättre än ryktet, och något väsensskilt från att vara Homeland-inspirerad.

Skildringen av hur huvudpersonen är en så briljant agent att han slår över och blir en säkerhetsrisk är nog den enskilt starkaste personstoryn – ja, bättre än Carrie i Homeland – jag sett i ett spiondrama.

Snarare är den en fransk Rubicon, med en släng av The Shadow Line. Ja, Les Bureau des Lègendes, som serien heter i original, är ända där uppe i topp-3 av tidernas bästa spiondramaserier.

»Legenderna« i originaltiteln syftar på uttrycket den franska underrättelsetjänsten använder för sina agenters falska identiteter. En av dem – den allra bästa – hade, när första säsongen inleddes, precis kommit tillbaka till Paris efter ett långt uppdrag i Damaskus. Samtidigt som en annan av dem, på uppdrag i Alger, plockas in för en fyllekörning och sedan försvinner från radarn. Samtidigt som den syriska regeringen i hemlighet förhandlar med exiloppositionen i Paris, under överinsyn av Ryssland. Samtidigt som den hemkomne toppagenten tappar greppet om den falska identitet han inte kunnat överge varvid även hans 20-åriga dotter dras in i väven. Samtidigt som en operation koordinerad med USA och Storbritannien för att slå till mot en algerisk terrorist hotas avslöjas. Samtidigt som en nyutbildad agent ska infiltrera kärnkraftsindustrin i Iran.

Ja, det är mycket »samtidigt« i den här serien. Komplext är bara förnamnet. Efternamnet i säsong 1 var ett tidshoppat perspektiv där protagonisten, toppagenten, sitter i ett djupförhör med CIA.

Men, och detta är det viktigaste: Falsk identitet är ingen snabb, actionpackad serie utan molande långsam. Actionscenerna är fenomenalt spännande, men snarare på The Shadow Line-sättet. Det dröjde fyra, fem avsnitt av säsong 1 innan de ens dök upp – biljakterna, skuggningarna – men de var aldrig generiska, hade alltid en oerhörd finess: som när ett skuggspel med en anonym informatör i ett parkeringshus sker via bluetooth, eller som när en biljakt sköts via högkvarterets övervakningssystem och agenten i bilen blir ett verktyg som bara kan svettas, svära och köra.

5799775_bdl4

Vi Rubicon-fans älskade miljön på underrättelsehögkvarteret, en vindsvåning dit man med fördel anländer via »slussar« (obligatoriska färdmedelsbyten) och där verksamheten av nöd är lika mycket analog som digital, men som inte är mer tillsluten än att en mus tar sig in…

Den sociala dynamiken på kontoret är fascinerande djupt skildrad, med dialog, individuella relationer och händelseutvecklingar i mästerligt samspel. Jag älskade, under säsong 1, chefens känsla av underläge gentemot toppagenten i det att han själv aldrig varit på fältet, och hur öppet plågad han var – som när han en morgon berättade om hur verklighetens mardröm blivit en mardröm hemma i nattsömnen också:

»Filmer och böcker smälte ihop, jag såg dubbelagenter överallt.«

Och hur ofta har vi sett budgeten kring underrättelseoperationer avhandlas i spionseriedialog? Här är den en självklar del av dramat.

Här finns också en underbar humor – givetvis inte utformad som ett humorelement, tvärtom, men när byrån i en sekvens i säsong 1 förhandlar med en anonym kontakt som vill sälja information om den försvunna agenten i Alger, och det sker i realtid via en skoterannons på Ebay, så är det svårt att inte dra på munnen. Och samtidigt jubla – för orsaken till att Ebay används är i sig  framvuxen ur storyn.

Vilket också är ett uttryck för serieskaparen  Èric Rochants noggrannhet. Visst finns här en hel del detaljer som inte stämmer överens med verkligheten, men också lika mycket som är exakt researchat – och framför allt har serien en vattentät egen inre logik. Rochant tar inga genvägar i manus.

Och om man till en början kände sig skeptisk till hur vissa rätt extrema och kostsamma insatser drogs i gång enbart utifrån lösa hypoteser,  så insåg man efterhand – i takt med att mönstret ideligen upprepades – att detta är underrättelseverksamhetens hela väsen och strategi: att arbeta med hypoteser och att ständigt pröva dem genom uteslutningsmetoden. En misslyckad operation blir då ändå alltid produktiv i det att man då fått fram ytterligare en parameter för nästa, lite säkrare hypotes…

Jag vill också framhålla seriens många starka kvinnoroller – betydligt fler än i exempelvis Homeland. Och mer än något annat är serien ändå ett psykosocialt drama. Skildringen av hur huvudpersonen (Mathieu Kassovitz) i säsong 1 är en så briljant agent att han slår över och blir en säkerhetsrisk är nog den enskilt starkaste personstoryn – ja, bättre än Carrie i Homeland – jag sett i ett spiondrama.

I säsong 2 är han nybliven byråchef, och jobbar även för CIA. Storyn bygger vidare på, och är lika stark som, ettan.

Falsk identitet säsong 2 har premiär på SVT i kväll kl 22:30. Säsong 1 finns på SVT Play.

Just nu på TVdags

Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: internationell intermission

3 juni, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Netflix Snowpiercer – perfekt i coronakrisen

31 maj, 2020
Streamingtips

Kolla in Jonas Strandbergs nya doku Somewhere in the Crowd There's You

27 maj, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Michelle Dockerys »vad fan är det som händer?«-blick

24 maj, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Chick Flick Fix: Pretty in Pink

18 maj, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Penny Dreadful-uppföljaren ett oväntat storverk

17 maj, 2020
Essä

Långläsning: Petra Werner gör en djupdykning i tidig svensk tv

16 maj, 2020
Recension

HBO Nordic-premiär för Greenaway- & The Favourite-doftande The Great

16 maj, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: pausunderhållning

16 maj, 2020
Recension

Digital premiär för ytliga & själlösa filmatiseringen av Per Hagmans Pool

15 maj, 2020
Recension

Eva Green utomjordiskt bra i habila astronaut-rullen Proxima

15 maj, 2020
Recension

Amazons Tales from the Loop smärtar, tröstar & filosoferar

12 maj, 2020

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel