Svensk premiär för säsong 2 i dag

Nu fortsätter Doll & Em! Unikt, djupt & roligt om kvinnlig vänskap

Doll & Em är tillbaka på HBO Nordic i dag! De i verkligheten bästa vännerna Dolly Wells och Emily Mortimer tog tag i vad de pratat om i åratal och skapade denna lågmälda komedi där de spelar lätt fejkade versioner av sig själva. I säsong 1 gjorde de misstaget att addera relationen anställd/arbetsgivare till den tidigare vänskapsrelationen, när Em bjöd över Doll till sin filminspelning i Los Angeles för att jobba som hennes assistent, för att hon skulle slippa tänka på uppbrottet med pojkvännen. Det gick som ni kanske kommer ihåg inte något vidare.

Det blir så tydligt att även om man är bästa vänner så ställs relationen på prov när den sätts i ett nytt sammanhang.

Doll & Em är en sån komedi som inte anstränger sig ett dugg för att vara rolig, inga överdrivna karaktärer eller krystade haha-scener, utan det bara blir roligt av de ganska subtila konflikter som uppstår mellan de två bästa vännerna i den nya situationen.

Säsong 1 utspelade sig som sagt i Hollywood och det är väl bara att erkänna att jag lockades av det vackra, det soliga, det glamorösa och flärdfulla, som bildade en perfekt miljö för den osäkerhet och avundsjuka som grodde hos både Doll och Em. Wells och Mortimer har lyckats så väl med att skapa två unika och distinkt olika karaktärer, så fint utmejslade och ack så realistiska. I Em har vi den introverta, den med dåligt självförtroende, så obekväm i sociala sammanhang och så orolig över att inte göra ett bra jobb, men som samtidigt blivit något självupptagen. Doll är den extroverta, som med sådan lätthet umgås med alla, såväl filmteamet och skådespelare (och kreditkorts-supporten), men som lider av dålig självkänsla och behöver känna sig sedd.

Jag älskade att följa hur Doll tog illa upp när hon blev behandlad som just assistent, när det faktiskt är bästa vän hon är. Och Ems irritation som växte när Doll på alla möjliga sätt lyckades hamna i centrum och till och med överglänsa Em, när hon, i en liten statistroll, på kommando kunde få tårarna att fullständigt flöda (nära till sina känslor som hon har). Jag gillade hur det gick fram och tillbaka, först var den ena avundsjuk, och sen den andra, först var det Doll som assisterade Em, men sen gjorde Doll illa foten och det var plötsligt Em som assisterade Doll. Rollerna växlade, på mer än ett sätt.

…och just det, Andy Garcia gästade i ett avsnitt. Fortfarande är det något med hans röst som gör mig alldeles knäsvag, och att han inte kände igen Em som var sminkad som en gammal tant när hon skulle föreställa 63 var bara roligt. Slutet var vackert, vännerna blev sams och bestämde sig för att jobba ihop. Efter att ha tjuvtittat på ett par avsnitt av säsong 2 kan jag konstatera att historien tar vid direkt efter det slutet och vännerna installerar sig i ett charmigt fyrhus och värker utan problem eller konflikter fram en teaterpjäs som de sedan ska sätta upp tillsammans i New York. Så i stället för ett mysigt hus i spansk stil och diverse filminspelnings-platser i LA blir det Ems hem i New York och stadens teatervärld som blir scenen för säsong 2 och det är ju inte heller alldeles dumt.

Den här säsongen blir ännu mer av en family affair. Mortimers man, Alessandro Nivola, är tillbaka och producerar och det är faktiskt Wells man och barn som spelar Ems familj i serien. Även Doll och Ems mammor får vara med i den här säsongen, och jag hoppas att de visar sig vara något mer nyanserade än vad vi fick se i de första avsnitten. Eftersom det nu utspelar sig i Ems hem, så blir det naturligtvis så att man och barn involveras i händelserna. Just detta känns lite framkrystat: visst påverkar barnen jobbet, men just det här – barn som stör mammas telefonsamtal och barn som glöms bort – har vi sett många gånger förut.

En sak som stör en smula i upptakten är att det nu ska poängteras att Doll och Em är »äldre« kvinnor. Det kommenteras lite menande att det väl inte så lätt att hitta roller, och att det är bäst vi skriver dem själva (vilket i och för sig är ganska självklart). Men varför behöver detta poängteras nu överhuvudtaget? Hela säsong 1 hade ju den poängen i sig själv, i och med att Mortimer och Wells själva har skapat en serie med två fantastiska roller. Tyvärr fortsätter detta tema och de två »yngre« skådespelarna som ska porträttera de »äldre« karaktärerna har nån löjlig dialog om hur spännande det ska bli och vilka hjälpmedel som behövs. Vad jag i stället älskade var Ems »If one more person is gonna call me a strong woman, I will scream. I am not a strong woman. I’m fucking vulnerable«. Det finns nån idé om att kvinnor ska porträtteras som starka, som män, för att vara jämställda, men nej, vi ska tillåtas vara som vi är, starka eller svaga eller vad helst vi är.

Briljansen finns ändå kvar och den hittar man som tidigare i relationen och samspelet mellan Doll och Em. Som när Em så gärna vill vara tillags och få Doll att känna sig bekväm, och därför säger ja till Dolls skojande med hennes man. Naturligtvis får hon dåligt samvete när mannen blir skitirriterad, och försöker desperat lösa det med hjälp av barnen. Samtidigt har vi Dolly som känner sig lite utanför, igen, precis som när hon var vän/assistent. Nu bor hon i au pairens bostad i källaren, hjälper till med barnen, och vet inte riktigt om hon är som en i familjen eller inte. Kan hon gå en trappa upp när hon vill? Och även om de jobbar tillsammans med pjäsen, så är ju Em filmstjärna… Det blir så tydligt att även om man är bästa vänner så ställs relationen på prov när den sätts i ett nytt sammanhang, och det kommer att bli lika spännande och roligt att se hur samarbetet fortskrider den här gången.

Förra året undrade Kjell varför inte den genusmedvetna twittercommunityn skriver om Doll & Em och senare undrade Martin om serien var för smart och europeisk för USA? Läs gärna!

Säsong 2 av Doll & Em har premiär på HBO Nordic i dag.

Just nu på TVdags

Nyhet

Ursäkta röran, TVdags bygger om!

19 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Line of Duty-sträckkollen på SVT Play

16 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Kevin Bacon & 1990-talskänslan i City on a Hill

9 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: The Handmaid's Tale reser sig igen

2 maj, 2021
Intresseklubben Antecknar #79

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Terminator-sviten

1 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Svärfar svävar fritt i Tumba-dokun

25 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Tortyrporr & rasism i kontroversiella Them

18 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Avancerade soc-thrillern Snöänglar

11 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Brittisk deppattack med Line of Duty & Unforgotten

4 april, 2021
Recension

Bert ligger kanske inte rätt i tiden – men han är fortfarande kul

1 april, 2021
Sverigepremiärer

Paramount+: Two Weeks to Live är bra – Everyone Is Doing Great är bättre

29 mars, 2021
Nyhet

Dags för Paramount+ att dra igång – men Apple får förtur

24 mars, 2021

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel