Recension

Netflix-premiär för Marvel's Jessica Jones i dag – tungt, mörkt & rått

Hade du aldrig hört talas om Jessica Jones innan det började pratas om Netflix-serien? Då är du inte ensam. Även för serietidningsfans som kunnat läsa om Daredevil sedan 1960-talet och Luke Cage och Iron Fist sen 1970-talet, är det lätt att ha missat Jessica Jones vars serietidning Alias (ingen koppling till tv-serien med samma namn) först kom ut 2001 och bara varade i 28 nummer.

Jessica Jones är en hårdkokt och tuff protagonist med ett mystiskt och traumatiskt förflutet. Hon jobbar som privatdetektiv och dricker för mycket alkohol.

Om man läst Alias är det dock uppenbart varför Jessica Jones är Netflix andra Marvel-hjälte som får sin egen serie. Inte bara är den fantastiskt bra, den har väldigt många kopplingar till allt annat som är på gång i Marvels film- och tv-universum. Författaren Brian Michael Bendis som skapade Jessica Jones och Alias skrev nämligen i samma veva Daredevil-serier med flera crossovers mellan de två, han gjorde Luke Cage till en Avenger och introducerade Daisy Johnson som nu är högaktuell i Agents of S.H.I.E.L.D. Sättet allt det här är sammanlänkat kan helt klart förhöja upplevelsen för de stora Marvel-fansen, men kanske låta överväldigande för nya tittare.

Jag har förhandstittat på de sju första avsnitten och kan försäkra om att i Jessica Jones är det ingenting att oroa sig för – alla välkomnas och inga förkunskaper om serietidningar eller superhjältar behövs för att uppskatta denna spännande serie på dess egna meriter.

Krysten Ritters Jessica har tyvärr inte ett inramat foto på sig själv och The Avengers.
Krysten Ritters Jessica har tyvärr inte ett inramat foto på sig själv och The Avengers.

Precis som förlagan hämtar tv-serien mycket inspiration från film noir i sin känsla och premiss: en hårdkokt och tuff protagonist med ett mystiskt och traumatiskt förflutet jobbar som privatdetektiv och dricker för mycket alkohol. Det vi dock inte är så vana med, är att se en kvinna i den här rollen. Skruven på det hela är förstås att Jessica har superkrafter; superstyrka och superhopp – eller »snarare styrt fallande« som hon beskriver det.

Krysten Ritter spelar Jessica Jones som lite av en blandning av sina roller i serier som Breaking Bad, The Bitch in Apartment 23 och Veronica Mars där vi tidigare uppskattat hennes torra humor och självgoda attityd. Ritters Jessica är sarkastisk, rastlös och ofta arg eller irriterad. Vi kastas rakt in i hennes gråa, dystra värld i första avsnittet, där hon gör allt hon kan för att försörja sig på att fota otrogna partners, leverera stämningar och hitta försvunna personer. Jag skulle inte haft något emot att bara ta det lugnt i några avsnitt och följa Jessicas vardag och arbete, men serien slösar ingen tid och precis som Daredevil är den utformad som en väldigt lång film snarare än mer traditionell serie med distinkta avsnitt och långsamma utvecklingar. Nästan med en gång börjar allvaret när vi börjar få ledtrådar till Jessicas förflutna i form av mardrömmar och hallucinationer.

Showrunnern Melissa Rosenberg har tidigare skrivit manus till serier som Party of Five, The O.C., Dexter (medan det fortfarande var bra) och samtliga Twilight-filmer, men om dessa titlar inte passar i smaken kan jag lugna er med att Jessica Jones fortsätter helt och hållet i samma ton som Daredevil fångade så bra.

David Macks omslag till Alias #18 och White Tiger #2.
David Macks omslag till Alias #18 och White Tiger #2.

Jag älskar musiken som Sean Callery komponerat till serien, den blir som bäst när Jessica är ute på uppdrag med whisky i en termos och kameran i högsta hugg. Där blandas elgitarren in med den jazziga saxofonen och pianot på ett drömlikt sätt och stämningen är på topp. Introsekvensen är inte riktigt lika imponerande som den vi såg i Daredevil, men ändå mycket passande då den ser ut som ett levande David Mack-kollage. Mack skapade omslagsbilderna till alla nummer av Alias och har även både skrivit och ritat Daredevil-serier.

Antagonisten Kilgrave, som vi får höra mycket om innan vi ser honom (likt hur Wilson Fisk introducerades i Daredevil) spelas av David Tennant som nog är mest känd från Doctor Who och Broadchurch. Utan att avslöja för mycket om vem Kilgrave är och vad som gör honom till en så obehaglig skurk, kan jag säga att Tennant spelar honom perfekt och att serietidningsläsarna får allt de önskar från karaktären och mer därtill, med undantag för hans hudfärg… Jag har tidigare skrivit här på TVdags att jag oroade mig för att de skulle ändra karaktärens hudfärg som är lila i serietidningarna. Mitt argument var att en av de mest spännande aspekterna från tidningarna var kontrasten mellan Jessicas vardagsrealism och Marvels mer spektakulära superhjälteelement, och att Kilgraves lila hud i sig gjorde både honom och serien mer fascinerande.

David Tennant som den inte-så-lila mannen.
David Tennant som den inte-så-lila mannen.

Jag har inte ändrat åsikt om det, men inser när jag ser Jessica Jones att det är sparsamt med referenser till superhjältar och övernaturligt, så det skulle inte passa med en lila man här. De har ändå varit fiffiga med klädsel och ljussättning runt Kilgrave för att skapa en karakteristisk stämning.

Dock är nog min största kritik av serien just att allt som är »super« – från prat om krafter till Marvel-referenser – är så nedtonade. Det kanske gör det lättare att locka in nya tittare som inte gillar superhjältar, men där serietidningen skämtade med de lite larviga aspekterna hos hjältar genom att diskutera deras mer banala sidor, så känns det som att tv-serien är motvillig och helst skulle skippa sina få referenser till Avengers och utomjordingar. Jag hade gärna sett tidningsrubriker om Daredevil eller Tony Stark på tv-nyheterna. Som tur är, är berättelsen så engagerande att dessa små klagomål snabbt glöms bort när man sugs vidare in i mystiken.

Netflix plan är alltså att göra fyra olika serier (Daredevil, Jessica Jones, Luke Cage och Iron Fist) och sen låta de fyra hjältarna komma samman som en Avengers-lik supergrupp i miniserien The Defenders. Luke Cage, som får sin egen serie nästa år, är dock redan aktuell som en av birollerna i Jessica Jones. Han spelas av Mike Colter och precis som i serietidningen driver han en bar som Jessica besöker. Luke (som kallade sig »Power Man« i serietidningarna på den tiden då han bar en gul jacka utan tröja under och en kedja som bälte…) spelas av Colter som en uppriktig och charmig nallebjörn som håller inne en dundrande grizzly, vilket förstås är kopplat till en traumatisk händelse i hans egna förflutna. Om Luke redan har sina superkrafter här i Jessica Jones eller inte får ni se själva!

Oroa er inte, Luke använder sin catchphrase "Sweet Christmas" i serien.
Oroa er inte, Luke använder sin catchphrase »Sweet Christmas« i serien.

Jessica Jones har inte lika mycket action som Daredevil och är mer en psykologisk thriller, men Luke Cage får ändå tillfälle att dela ut flera sköna smockor och det är en fröjd att se ett smakprov på vad han har att komma med. Jessica är inte heller dålig på att spöa skiten ur vem hon vill, men hennes sanna styrka ligger i hennes personlighet. I Marvel's Agent Carter såg vi en självständig kvinnlig huvudrollsfigur med starka åsikter och som inte ber om ursäkt eller bryr sig om vad någon tycker. Den trenden fortsätter här – Jessica är ännu mer badass än Peggy Carter och kanske något mer mänsklig och bristfällig.

Jessica är inte heller seriens enda tredimensionella, kvinnliga karaktär. Carrie-Anne Moss (Trinity i The Matrix-filmerna) spelar en kall och framgångsfull advokat vid namn Jerri Hogarth, som tidigare anlitat Jessica ett flertal gånger för att göra detektivarbete åt sin advokatfirma. Hogarth är en användbar kontakt för Jessica, men hon är smart och målmedveten, och den typen som alltid kasserar in gentjänster. Precis som med Jessica är Hogarth en typ av roll som vi nästan alltid ser män spela, speciellt när det kommer till noir-berättelser och superhjälteserier som har en tendens att vara väldigt mansdominerade. Hon är nämligen inte bara mäktig och orädd, hon har både en fru och en älskarinna. Moss både ser ut som och spelar karaktären som en Claire Underwood-typ från House of Cards; väldigt elegant och tankfull, med samma frisyr (dock med svart hår istället för blont). Jeryn Hogarth i serietidningarna är en tråkig gammal man; en advokat och kollega till Iron Fist och Luke Cage som förutom namnet alltså inte verkar ha något gemensamt med Moss karaktär i Jessica Jones. Det är förstås inte omöjligt att hon kommer ha en större roll i framtiden, precis som Rosario Dawson vars karaktär från Daredevil ska vara med i Luke Cages serie som håller på att spelas in nu.

Jerri Hogarth är mycket mer dynamisk än Jeryn Hogarth från tidningarna.
Jerri Hogarth är mycket mer dynamisk än Jeryn Hogarth från tidningarna.

En annan kvinnlig karaktär i serien är Jessicas bästa vän; den populära radioprataren Trish Walker som spelas av Rachael Taylor. Vid första anblick kanske det inte verkar som att »Trish« har mycket gemensamt med karaktären »Patsy Walker« som först dök upp i romansserietidningar under 1940-talet, men till min glada förvånan så anspelar de en hel del på en jämförbar bakgrund för Walker här i Marvels filmuniversum. I serietidningarna blev Patsy under 70-talet superhjälten Hellcat just i Marvels Defenders-serier, så man undrar ju om det inte kan finnas någon liknande framtid för Trish om hon finns kvar efter Jessica Jones. Trish är ett av få ljus i seriens mörka värld och ett positivt inflytande på Jessica.

Jag är nu okej med att Trish Walker vill inte längre vill bli kallad "Patsy."
Jag är nu okej med att Trish Walker vill inte längre vill bli kallad »Patsy.«

Andra karaktärer vi träffar i serien inkluderar Malcolm (Eka Darville) som är en ständigt hög granne som alltid hänger i Jessicas hyreshus och Wil Simpson (Wil Traval) som är polis och nyligen avslöjats vara en uppdaterad version av serietidningarnas »Frank Simpson« som ni kan googla på egen risk.

När det kommer till crossovers med Marvels andra karaktärer bör vi nog inte ha höga förhoppningar. Jag vill jättegärna se en cameo mot slutet av säsongen men i de sju första avsnitten hörde jag inte en enda referens till karaktärerna eller händelserna vi såg i Daredevil. De som har en Marvel-databas i huvudet kan dock hålla öronen öppna efter namnet på en annan Brian Michael Bendis-skapad karaktär som hittills inte synts till på skärmen.

Om ni funderar på om det går att se serien med era Marvel-intresserade barn så är svaret nej. Det är inte Game of Thrones-mycket våld, blod, sex och svordomar, men tonen i Jessica Jones är kanske ändå mörkare och råare än den var i Daredevil. Serien är mer psykologiskt tung; man känner sig mer utsatt och ensam när man följer Jessica än när man följde Matt Murdock. Jag trodde Charlie Cox eller Vincent D'Onofrio skulle få en Emmy-nominering för Daredevil men här känns det nästan mer troligt att Krysten Ritter eller David Tennant blir nominerade för sina gestaltningar i Jessica Jones, och det är utan att jag sett säsongens andra halva. Eftersom Daredevil var så fantastiskt bra är det svårt att redan påstå att Jessica Jones är bättre, men det är helt klart en värdig uppföljare som av många anledningar förtjänar att ses av en bred publik; främst för att det är en spännande berättelse med en jävligt bra huvudrollsfigur.

Hela säsongen av Marvel's Jessica Jones har premiär på Netflix i dag.

Just nu på TVdags

Nyhet

Disney+ öppnar för förbeställning

13 augusti, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: Les demoiselles de Rochefort (1967)

11 augusti, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: bristande kommunikation & nakna normperfekta kroppar i Normala människor

9 augusti, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Blodet droppar i synd & skam-tyngda Miraklet

2 augusti, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: The Swimmer (1968)

28 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Grow tar dansk crime-tv tillbaka till täten

26 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Michaela Coels mästerverk I May Destroy You

19 juli, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: Little Fugitive (1953)

14 juli, 2020
Tips

Underbart dålig stämning när Ziwe gisslar kollegor om rasism

13 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Sandis skojdissningar av Gyles Brandreth i QI

12 juli, 2020
Tips

Damer i burar! Amy Sedaris i otippad hyllning av obskyr 60-talsrulle

7 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Perry Mason-skådisguldet – Lithgow, Rhys & Maslany

5 juli, 2020

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel