Recension

Netflix-serien »Störst av allt« är både originell & konventionell

Det är kanske den bästa svenska deckare som skrivits de senaste åren, Malin Persson Giolitos Störst av allt, som på engelska har den mer slagkraftiga och begripliga titeln Quicksand. Den kittlande intrigen kretsar kring en skolskjutning på det fiktiva Djursholms allmänna gymnasium och mordmisstänkt är artonåriga Maja tillsammans med, nu döde, pojkvännen Sebastian.

I stället för att följa utredningsproceduren bedriven av en trött/alkad (om man), alternativt motarbetad/aspig (om kvinna) poliskommissarie, följer vi den rättsliga proceduren ledd av en positivt porträtterad kändisadvokat.

Till både form och innehåll är Störst av allt originell för deckargenren. I stället för att följa utredningsproceduren bedriven av en trött/alkad (om man), alternativt motarbetad/aspig (om kvinna) poliskommissarie, följer vi den rättsliga proceduren ledd av en respektfullt framskriven kändisadvokat. Berättarperspektivet tillhör varken polisen eller en privatspanande författare eller journalist som har personliga kopplingar till brottet som hen försöker lösa. I stället är perspektivet den presumtiva brottslingens –  möjligen en opålitlig berättare. I en klassisk pusseldeckare läggs ledtrådarna ut för att vi ska ta reda på vem mördaren är. Här handlar gåtan i stället om vad uppsåtet består i, vems skulden är och hur stor den kan tänkas vara.

båt

De bakomliggande förklaringarna till vad som skett är också lite annorlunda än de för deckargenren konventionella; varken metafysiska som i »brottslingen var ondskan personifierad« (tänk Läckberg) eller marxistiska som i »brottslingen hade ingen fri vilja« (tänk Sjöwall-Wahlöö). Giolito gör i stället trovärdiga och nyanserade psykologiska porträtt som samspelar med faktorer som klass och kön – vilket jag inte betvivlar är många deckarförfattares ambition även om dessa sällan är i närheten av Giolitos precision.

Ytterligare originella aspekter av Störst av allt ligger i att den skildrar en generation född på 00-talet, och en miljö som inte bara är ospecificerat »överklassig« à la slappt genreberättande, utan en mycket specifik och realistisk skildring av Djursholm och dess invånare.

amanda

Det är begåvat av Netflix att välja just den här berättelsen för originalproduktion. Den är prisbelönt och bästsäljande inom en en extremt kommersiellt framgångsrik genre som dessutom är typiskt skandinavisk, men erbjuder också möjligheten att skildra skandinaviska ungdomar på ett sätt som kan locka samma publik som till populära och kritikerrosade Skam. Kommersiell kvalitet: Netflix när det är som bäst?

Förra året kom dansk-svenska Netflix-produktionen The Rain där tänket tycks ha varit liknande. Även då sammanfördes influenser från olika framgångsrika genrer i ett påkostat hopkok på postapokalyps, tonårsromantik och dansk–svenska Bron. Serien var svinsnygg, men manuset avgjort svagt. Det som räddade The Rain var det danska – absolut inte det svenska – skådespeleriet.

Så hur går det i Störst av allt där, det redan finns ett bra grundmaterial till manus, men däremot inga danskar att luta sig mot? Castingen är i själva verket det mest intressanta i den här överlag välgjorda produktionen.

Utan konkurrens mest karismatisk är Maria Sundbom som åklagaren Lena Pärsson som bokens Maja benämner »Kalla-mig-Lena« och dömer ut som hopplös sosse-tant med tacky smak.

I rollen som Maja, som genom serien går från intelligent till cynisk, ansvarstagande till nedbruten, ser vi en starkt närvarande Hanna Ardéhn, känd från 30 grader i februari. Det är en mycket lyckad rollbesättning, vilket är tur – eftersom hon är med i alla scener.

Andra som gör porträtt som inte bara motsvarar Giolitos skärpa, utan även tillför någonting till karaktären är en fransktalande Reuben Sallmander som Sebastians stenrike och iskalle pappa, och Ella Rappich som en lite mer vågad Amanda (Majas självupptagna men harmlösa bästis som gillar böcker om ungdomar som är döende i cancer, och tycker att sjukdom är hemskt och rasism är hemskt och krig är jättejättehemskt).

Men utan konkurrens mest karismatisk är Maria Sundbom som åklagaren Lena Pärsson. Bokens Maja benämner henne genomgående som »Kalla-mig-Lena« och dömer ut henne som hopplös sosse-tant med tacky smak. I Sundboms tolkning är Lena Pärsson intensiv, närmast mystisk, och frågan om hur vi ska tolka henne i förhållande till Maja bidrar starkt till att bygga upp seriens spänning kring den avgörande frågan om skuld och ansvar.

Det är också roligt att se äkta proffs in action, särskilt när deras roller är mindre, som David Dencik som korrekte advokaten Peder Sander, Rebecka Hemse som snusande polis, Helena af Sandeberg som Amandas  streber-sympatiska mamma, Marall Nasiri som medkännande fängelsevakt, Shanti Rooney som U2-aktivistisk gymnasielärare, Samuel Fröler som Gamla Pengar och God Smak, bara för att nämna några. Varenda biroll tycks gjord med omsorg och finess.

De två prestationer som vacklar lite men som ändå får sägas hålla sig inom gränsen för det habila är Felix Sandman som Sebastian och William Spetz som klasskamraten Samir.

sebastian

I sin helhet gör Sandman en ganska bra tolkning av en skenbart ljus persons resa ner i mörkret, men det saknas ändå någonting av både guldstoft och svärta. Kan Sandman verkligen bära upp de projektioner som andra lägger på Sebastian? Någon egen trollkraft behövs faktiskt, och här är det för lite av rich boy och för mycket av buskändispojke och barnidol.

En ganska (men kanske ändå inte tillräckligt) dämpad William Spetz spelar Majas klasskompis och alternativa kärleksintresse från Rinkeby (Rinkeby som symbol är lyckligtvis en kliché som är nedtonad i adaptationen). Det är en viktig roll på flera sätt, inte minst för att Samir är den enda som verkligen får bidra med ett främmandegörande perspektiv på Djursholmsmiljön, med seriens kanske bästa och bäst levererade replik:

– Det var första dagen i skolan, jag var skitstressad. Fattar om inte ni var det för ni har ju känt varandra i generationer. Jävla femtonåringar som bara: »och vad sysslar dina föräldrar med?« Hur jävla sjukt är inte det?

fest

Men precis som i fallet med Sandmans Sebastian, gör Spetz det svårt att investera särskilt mycket i Majas och Samirs relation som, liksom den till Sebastian, ibland ligger på gränsen till cringe. Mer laddning, mer sex hade behövts i just den här viktiga relationen som spelar så stor roll för rättegångens upplösning! Kanske skulle produktionen tagit hjälp av en romance-konsult.

I boken finns en lång Thomas Piketty-inspirerad scen där en amerikansk föreläsare förklarar hur klassklyftor föder populism, som i serien är något kortare och framför allt tjänar till att juxtaposera Sebastian (korkad) och Samir (smart). Det är ett exempel på hur Störst av allt, som kan placeras någonstans i den politiskt korrekta mitten, i adaptationen blir ännu mer politiskt identitetslös, trots att den utspelar sig på Sveriges mest symboliskt laddade plats.

Däremot lyckas den extremt väl med att skildra samma plats psykologiskt. Den scen där Majas mamma förstrött välvilligt frågar städerskan om hon vill ha äggulorna som blivit över efter hälsoshaken är en av många träffsäkra scener. Serien är även tydlig i sitt moraliska budskap om hur omvärldens – inte minst de vuxnas – egennytta driver Maja och Sebastian in i destruktivitet.

maja

Samtidigt ska sägas att den mer uttryckliga samhällskritiken och de indirekta lösningarna är ganska bleka: Hyckleri är dåligt och gör det svårt att komma åt samhällsproblem. Kärleken till en yngre syster kan vara ett sunt alternativ till en svikande vuxenvärld. Populism är farligt, särskilt när den tar  formen av medialt driven lynchmobb som driver opinion mot priviligierade Djursholmsflickor som kan påverka rättegångsutfallet. Långa häktningstider är inhumant och bör motarbetas – och det kan göras inom det solida rättssamhälle som den här berättelsen ändå i slutänden tar ställning för. För en person med resurser finns i alla fall rättvisa att få.

Störst av allt har premiär på Netflix i morgon (den 5 april).

Just nu på TVdags

Säsongspremiär

Bänka er, drottningdiggare! The Crown är tillbaka på Netflix

17 november, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Teatertunga Förhöret återuppfinner Nordic Noir

17 november, 2019
TVdags betygsätter tolkningarna

Bäst igen! Titiyo är årets största Så mycket bättre-behållning

16 november, 2019
Tips

Kolla här! Det blev ingen CD – det blev en dokumentär

12 november, 2019
Intresseklubben Antecknar #66

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Poltergeist

12 november, 2019
BBC-premiär

Hårdkokt skotsk hit & run-rysare för rocknördar

11 november, 2019
Veckans streamingpremiärer

Premiärsammanfattning: Fem polare, flygpionjärer & Philip Pullman

11 november, 2019
Recension

Trevande start – men visst har Apple TV+ potential

11 november, 2019
Pop Culture Confidential

I veckans podd: Richard Lawson om streamingkriget

10 november, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Belöningen för oss som varit The Affair trogna

10 november, 2019
TVdags betygsätter tolkningarna

Titiyos klubbstänkare bäst i kvällens Så mycket bättre

9 november, 2019
Veckans streamingpremiärer

Premiärsammanfattning: Trakasseritvist, tvillingtrassel & Taiwantrams

5 november, 2019

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel