Netflix-premiär för Sherlock-skaparnas lekfulla Dracula-tolkning
I ett kloster i Ungern 1897 sitter den brittiske juristen Jonathan Harker och ruttnar bort. Han har en märklig historia om sin vistelse hos Greve Dracula i Transylvanien att berätta, och han berättar den för syster Agatha.
Jag gillar att Moffat och Gatiss kör sitt eget race, jag gillar utrymmet syster Agatha får och klipphängaren i slutet av andra avsnittet är kalas.
Under dagarna tre har Sherlock-skaparnas nya tolkning av Dracula visats på BBC i Storbritannien. Och i dag har turen kommit till Netflix. Som vanligt när Mark Gatiss och Steven Moffat geggar runt i klassiskt material kommer det finnas de som avskyr det, och de som älskar det (och kanske en del som bara rycker på axlarna – älskar dem som bara rycker på axlarna när det är »meningen« att man ska älska eller hata).
Och det börjar både på toppen och botten. Jonathan Harker spelas av utmärkte John Heffernan (som jag mest känner igen som Lord Altrincham i The Crown). Men när vi först får träffa greven (spelad av dansken Claes Bang, i mina ögon ypperlig i Ruben Östlunds The Square häromåret) har jag väldigt svårt att inte krypa in bakom skämskudden i några minuter. Det är ett överspel av guds nåde – vilket så klart är meningen, men det sticker ändå i ögonen på mig. Men ganska snart blir det betydligt bättre.
Bäst är syster Agatha, spelad av Dolly Wells (kanske mest känd från fina serien Doll & Em – som jag förresten måste se om snarast). Samspelet mellan henne och Bang blir ännu en anledning att titta vidare.
Andra avsnittet är rörigt och betyget kanske inte är i paritet med vad texten visar, men jag gillar att Moffat och Gatiss kör sitt eget race, jag gillar utrymmet syster Agatha får och klipphängaren i slutet av andra avsnittet är kalas. Dracula är kanske inte för alla men jag vill gärna se mer – om inte sista avsnittet fallerar totalt.
Dracula har premiär på Netflix i dag (4 januari 2020).
