Helgens stora streaming-måste

Netflix-premiär! Duplass-stalker-komedin Creep kryper under ditt skin

2008 var första gången jag kom i kontakt med Mark Duplass när han tillsammans med Jay Duplass revolutionerade världen (okej, min värld) med mikrobudgetfilmen Baghead. Fyra misslyckade skådespelare/kompisar drar sig tillbaka till en stuga för att skriva världens bästa manus. Men diskussionerna kring filmen – en skräckfilm där en man med papperspåse över huvudet terroriserar en liten grupp människor – leder till ett slags förkroppsligande av just denne och skräcken är ett faktum. Liksom de ändlösa samtalen kring den. För även om Baghead handlar om skräck så är det ju trots allt en indiefilm, vilket innebär skräck på ett lite mer sofistikerat sätt. Det vrids och vänds på varje aspekt av genren, varför blir vi rädda, hur blir vi rädda, av vad? Samtidigt som karaktärerna har fullt upp med att bena ut sina egna känslor för varandra. Indiefilm = relationer = ändlösa dialoger om inget/allt. Hade Woody Allen klivit in i en tidsmaskin för 25 år sen så är chansen rätt stor att han hade regisserat något liknande.

Indiefilm = relationer = ändlösa dialoger om inget/allt. Hade Woody Allen klivit in i en tidsmaskin för 25 år sen hade han kunnat regissera nåt liknande.

Efter Baghead så har ju bröderna fortsatt på samma spår och gjort en hel del minnesvärda saker tillsammans: Cyrus, Jeff Who Lives at Home och teveserien Togetherness.

Nu har de dock skiljts åt för ett ögonblick och Mark passar på att synda mästerligt med regi-debutanten Patrick Brice istället. Tillsammans har de skrivit manuset till Creep, som härligt nog lades upp på Netflix världen över för någon vecka sen. I Creep svarar Aaron, Brice, på en Craigslist-annons – är Craigslist roten till all ondska i USA? – som efterfrågar hans tjänster som videofotograf.

När Creep börjar sitter Aaron i bilen, på väg ut till Josef, Mark Duplass. Det visar sig att Josef är döende och vill spela in en hälsning till sin ofödde son, lite grann som i Hilary Swank-snyftaren P.S. I Love you från 2007. Med den stora skillnaden att Creep är lågbudget och cirka 100 procent märkligare. Och roligare. Creep är egentligen inte alls som P.S. I Love You när jag tänker efter utan mer som Chuck & Buck eller Hur mår Bob? Utan att avslöja för mycket, Creep är stalker-skräck när den är som bäst, en tät »found footage«-film utan egentliga ledtrådar. Vem är Josef? Inte den han inledningsvis påstår sig vara i alla fall. Och slutet … mardrömmar vävs av slut som dessa.

Creep går att se på Netflix nu.

 

Just nu på TVdags

Pop Culture Confidential

I veckans podd: Bombshell-regissören Jay Roach

20 november, 2019
Veckans streamingpremiärer

Premiärsammanfattning: Pressetik, ö-mystik & en Tjeck republik

19 november, 2019
Recension

Stark dokumentär om monstret Weinstein – men håller bilden av MeToo?

19 november, 2019
Säsongspremiär

Bänka er, drottningdiggare! The Crown är tillbaka på Netflix

17 november, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Teatertunga Förhöret återuppfinner Nordic Noir

17 november, 2019
TVdags betygsätter tolkningarna

Bäst igen! Titiyo är årets största Så mycket bättre-behållning

16 november, 2019
Tips

Kolla här! Det blev ingen CD – det blev en dokumentär

12 november, 2019
Intresseklubben Antecknar #66

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Poltergeist

12 november, 2019
BBC-premiär

Hårdkokt skotsk hit & run-rysare för rocknördar

11 november, 2019
Veckans streamingpremiärer

Premiärsammanfattning: Fem polare, flygpionjärer & Philip Pullman

11 november, 2019
Recension

Trevande start – men visst har Apple TV+ potential

11 november, 2019
Pop Culture Confidential

I veckans podd: Richard Lawson om streamingkriget

10 november, 2019

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel