Recension

Nerven slarvas nästan bort i The Rain säsong 2 – August & Følsgaard bäst

Jaha jaha, då är vi tillbaka i det postapokalyptiska Norden och i karantänzonen som sträcker sig från de bergiga och exotiska trakterna kring Norrköping i Sverige ner till Roskildes domkyrka, och där faror i form av opålitliga rednecks och kannibalsekter lurar bakom varje hörn.

Säsong ett av The Rain hade en suggestiv upptakt. Medan ett kontaminerat regn som får folk att dö på fläcken faller över Danmark, göms syskonen Simone och Rasmus (då bara ett barn) undan i en underjordisk bunker. Efter ett antal år i total isolering tar maten slut, och syskonen lämnar bunkern för att möta en värld där allt är förändrat. De slår följe med en grupp andra ungdomar, och börjar söka svaret på epidemins gåta via en rad andra hemliga bunkrar. Mot slutet av säsongen hade gruppen tagit sig från Danmark till Sverige och till basen för Apollon, det Onda Företaget som ligger bakom skiten, och som Rasmus och Simones pappa jobbar för. De har också fått veta att Rasmus – som är resistent mot epidemin – är den genom vilket viruset uppstått från början.

Säsong ett slutade alltså i ett budskap om sammanhållning – och på sätt och vis hade det varit fint att runda av serien där. Regnet var inte längre giftigt fick vi veta i en ganska underbar nyckelscen.

De starka korten i säsong ett var de lyxiga (nordiskt avskalade och dyra) miljöerna, det bitvis strålande skådespeleriet (i alla fall från Danmark, Sverige not so much) och utvecklingen av gruppens inre dynamik. Att låta tonårsdramatik möta postapokalyps fungerar särskilt bra eftersom känslorna bokstavligen blir på liv och död.

Tyvärr fanns det även ganska mycket på minuskontot där det värsta var den förutsägbara klichéfesten i manuset, samt skådespelarinsatserna norr om Öresundsbron. Den övergripande tematiska konflikten var typisk för överlevnadsgenren: hur kan man både överleva och behålla sin mänsklighet? Sensmoralen: lojalitet och empati lönar sig, fler är starkare än en.

Säsong ett slutade alltså i ett budskap om sammanhållning – och på sätt och vis hade det varit fint att runda av serien där. Regnet var inte längre giftigt fick vi veta i en ganska underbar nyckelscen, huvudpersonerna visade sig befinna sig inom en karantänzon vilket betyder att det fortfarande finns en värld utanför och ett hopp om framtiden, de har dessutom funnit lösningen på virusets gåta och kärlek och gemenskap i varandra.

Men så slutade förstås säsong ett också med att presentera en ny uppsättning problem kopplade till det Onda Företaget och deras planer att ta över världen.

På ett biologiskt helt ologiskt sätt som möjligen är rimligt på ett mer symboliskt plan, kan Rasmus »kontrollera« viruset och använda det för egna syften. Hans kamp med det bokstavliga mörker han har inom sig är ett huvudtema i säsong två.

I första avsnittet ställer säsong två upp schackbrädet för en ny spelomgång. På en annan hemlig bas (med en ännu hemligare historia) försöker en grupp före detta Apollon-anställda forskare att framställda ett botemedel. Regnet är visserligen rent – men nu är istället plötsligt naturen sjuk och förgiftad vilket vi ser genom att den tycks blöda trögflytande, svart olja. Samma trögflytande svarta substans finns, förstår vi snart, inuti Rasmus. Precis som maktgalna ärkeskurken Sten (Johannes Bah Kuhnke) som representerar det Onda Företaget uttryckligen säger några gånger för mycket, bär viruset på en stor potential till makt. Men potentialen för destruktivitet är lika stor. På ett biologiskt helt ologiskt sätt som möjligen är rimligt på ett mer symboliskt plan, kan Rasmus »kontrollera« viruset och använda det för egna syften. Hans kamp med det bokstavliga mörker han har inom sig är ett huvudtema i säsong två.

I recensionen av säsong ett skrev jag:

»Det som intresserar mig mest är dock hvad i helvede man tar sig till sex år i en bunker dränkt i blått ångestljus och vilka psykologiska trauman det skapar. I The Rain mognar den känslige tioåringen Rasmus bekvämt nog till en fullt normal 16-åring, utan till exempel de incestuösa band till systern som hade varit helt logiska i den möjliga Virginia Andrews-version av den här berättelsen som i alla fall jag ser framför mig.«

I säsong två blir det dock mycket tydligare att Rasmus – inlåst och isolerad under sina formativa år – är ett barn i en tonårings kropp. Genom sin oförmåga att förstå sig själv eller ställa sig utanför sina egna känslor osäkrar han gruppsammanhållningen och får huvudpersonerna att vända sig mot varandra. Går det, är det meingen att man ska fråga sig, vara lojal med någon som är så farlig – även om det inte är självvalt? Bör storasyster Simone skydda honom till varje pris, om det samtidigt betyder att bryta sin lojalitet och riskera livet på andra i gruppen?

The Rain Season 2The Rain ska ha cred för att den i åtminstone denna konflikt bejakar gråzoner så pass mycket att  tittaren inte kan vara säker på vad som är rätt. I övrigt är serien tyvärr fortsatt förutsägbar, även om den delvis har ändrat sitt berättande. Att vi inte befinner oss så mycket på resa längre utan mestadels får utforska en plats (med en spännande historia) gör att vi slipper alltför många postapkalyptiska klysch-möten och skrämseleffekter. Detta ger mer tid åt karaktärerna att utforska sina egna personliga konflikter kopplade till tro, hopp, lojalitet… Här blir det tyvärr ett problem att det mycket upplevs som blek återklang från första säsongen.

Rasmus möter återigen kärleken i en troubled girl: Sarah (Clara Rosager) som liksom han själv varit isolerad från omvärlden, fast genom sin sjukdom. Lea brottas fortfarande med frågor om religion och hopp (nu i samklang med Jean), bara i en lite mindre intressant miljö än hemma hos kannibalsekten. Martin och Simone fann ju varandra i säsong ett och har ett ganska intressant problem att lösa i och med att Simone har dubbla lojaliteter till Martin och sin bror. Tyvärr slarvas nerven i stort sett bort i ett stundtals löjligt manus, även om både Alba August och Mikkel Boe Følsgaard ska ha rosor och applåder för att de gör serien värd att titta på. Den enda som eventuellt har en lika bra eller bättre berättelsebåge i säsong två som i säsong ett är strulputten Patrik som har vuxit  som karaktär och vars fascination för vapen och våldsunderhållning visar sig komma till verklig nytta.

Ett tillskott till berättelsen är svenska Evin Ahmad i en ganska spännande roll som mystiska Kira som jobbar för den onda sidan. Hon gör definitivt ett bättre jobb än de flesta svenska skådespelarna i förra säsongen, men inte heller hennes bakgrundshistoria eller repliker bryter sig riktigt loss från de förutsägbara narrativen. Precis som med den kvinnliga geni-forskaren Fie (Natalie Madueno) är det som om serieskaparna föreställer sig att det räcker med att föra in en lite mer 'woke' apporach på genrekonventioner (dvs mer mångfald sett till kön, hudfärg mm) för att det ska kallas nyskapande. Så kanske det var för ett par år sedan, men idag faller en sådan hållning inom mainstream. Även om det förstås är bättre än de gamla stereotyperna och dessutom kul med ett påkostat woke överlevnadsdrama i skandinavisk kontext.

The Rain Season 2

Ett avslutande klimax finns det i säsong två, men de lösa trådarna är desto fler vilket tyder på att det blir en tredje säsong. Även om jag tvivlar på att det från manusförfattarnas sida finns en ursprunglig idé eller ett budskap som sammanfattar vad serien går ut på, önskar jag mig verkligen något originellt grepp som kan knyta ihop den som helhet. Vissa element som enskilda skådespelares prestation och utstrålning, det svinsnygga fotot och den lyckade scenografin, gör att serien förtjänar det.

Strödda observationer

  • Några tecken (utöver att Norrköping ser ut som Norrland) på att det handlar om en internationell Netflix-produktion som inte prioriterar att avbilda Sverige och Danmark som det ser ut på riktigt är till exempel att det i princip går att springa mellan Norrköping och Sveriges sydvästra kust, för att sedan lite smidigt segla över Kögebukten till Roskilde (ja, snabbt gick det i alla fall med tanke på att resan från Danmark till Norrköping tog hela förra säsongen).
  • Lucas Lynggaard Tønnesen som spelar Rasmus är för söt. Han ser ut som en fräknig ängel.
  • Precis som i Störst av allt verkar castingen av biroller i The Rain ha handlat mycket om att använda skandinaviska skådisar som redan är kända för en internationell publik genom tidigare succéer. Från Iben Hjejle i High Fidelity till Bah Kuhnke från Turist (Force Majeur)Tycker det här är en lite spännande tendens som pekar mot hur den moderna tv-serien i ett globalt medielandskap blir till.
  • Med sin förvridna, perverterade natur påminner The Rain lite om Alex Garlands Annihilation. Den är dock ett intressant exempel på hur otäck den här typen av berättelse kan bli när det inte finns någon uttrycklig ond agens eller ett mänskligt felsteg som orsakat katastrofen. Om Annihilation omfamnar obegriplighet och mångtydighet, handlar The Rain snarare om att ta ner och göra katastrofberättelsen begriplig genom förklaringar som mänsklig hybris och hänsynslöshet hos enskilda personer. Man behöver inte göra en värdering mellan de två – utan kan istället se det som två olika sätt att närma sig en större existentiell fråga (och den man associerar till är såklart klimatkrisen).

The Rain, säsong 1 och 2, finns på Netflix.

Just nu på TVdags

Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Shane Meadows katarsis-mästerverk The Virtues

16 juni, 2019
Trailers

Veroncia Mars flyttar hem – Frances & Robert i Divorce famlar vidare

15 juni, 2019
Recap

Förlupna ord & försonande sång i säsongsstarten av Younger

13 juni, 2019
Pop Culture Confidential

I veckans podd: Succession-stjärnan Jeremy Strong

12 juni, 2019
Streamingtips

Efter succén för Chernobyl – se svenska dokumentären Ljudmilas röst

12 juni, 2019
Säsongspremiär

Förra årets finaste serie! Ryan Murphys Pose är tillbaka

12 juni, 2019
Kommentar

Spännande om vetenskapen i HBO Nordic-serien Years and Years

10 juni, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: den otäcka briljansen i Chernobyl

9 juni, 2019
Recension

En helvetes förväxling & ett himla liv i Good Omens

8 juni, 2019
Premiärrecension

Spänningen lever i Fear The Walking Dead, men manuset haltar

7 juni, 2019
Trailernytt

Kinnaman tar täten i Ron Moores rymdkapplöpning hos Apple

3 juni, 2019
Recension

Musikal-rockopera-biopic-hybriden Rocketman lyfter oss till skyarna

3 juni, 2019

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel