Recension

Nej, Ozark är inte Breaking Bad – men därför ska du ska se Netflix-serien ändå

Hynek Pallas skrev mycket bra om Netflix-serien Ozark i gårdagens DN. För det första var texten helt enkelt full av intressanta resonemang, men för det andra pressade den mig att tänka igenom – och diskutera med min fru över middagen i kväll – varför jag, vi, tycker så mycket mer om serien än vad Hynek gör.

Och det är därför jag också vill skriva några rader om detta – eftersom Hynek var så pass övertygande i sin recension att många i den ständigt seriejagande folkvandringen därute nu antagligen hoppar över Ozark i stressen över allt annat på måste-se-listan.

Att serieskaparna och manusförfattarna Bill Dubuque och Mark Williams själva är från Missouri märks. Det är den sortens trovärdighet i tonen och miljöskildringarna.

Det är ju onekligen rätt skönt ibland att få veta att en hypad serie inte alls är så bra som det sagts, och kunna spara sina värdefulla tv-timmar till något annat. I detta hänseende är Ozark en win-win – man missar inte en framtida episk klassiker om man skippar den. Men man kan nog också, om man ser serien, få en rejält mycket mer givande dramaserieupplevelse än den Hynek har haft.

Kvaliteterna är ju avsevärt fler än endast begränsade till huvudrollsparet  Jason Bateman och Laura Linney, den fantastiska Julia Garner (som är nästan ännu vassare här än i The Americans), och de enstaka beståndsdelar Hynek lyfter fram i övrigt (den där »Traffic i Frozen Lake-miljö«-filmen som seriens knarkhandeltema får honom att visualisera).

Framför allt är rollgalleriet snarare rikt och levande, snarare än stereotypt. Här finns många fler vanliga, laglydiga Missouri-människor än de »mordiska matriarker, inavlade puckon och rasistiska kolpatienter« som Hynek ser – kvinnan som driver marinan är ett kargt människoöde och temperament, härligt gestaltat av Jordana Spiro, och det är lätt att fastna även för mindre roller som mor-och-son-fastighetsmäkleriet, den hyggligt okorrumperade polisen, prästparet och så vidare.

Att serieskaparna och manusförfattarna Bill Dubuque och Mark Williams själva är från Missouri märks. Det är den sortens trovärdighet i tonen och miljöskildringarna – den känns även i sådant som annars lätt blir generiskt, som i kameraåkningarna över berglandskapet, över flodkrökarna och motorbåtskulturen.

Sedan är inte heller de mest frekventa kriminella karaktärerna platta – i alla fall inte Langmores. Jag älskar Ruth, såklart, i synnerhet under och efter den gripande scenen när hon besökte sin pappa i fängelset, och så mycket formulerades (utan att uttalas) om vem hon är, och varför.

Jag är också förtjust i Marc Menchacas gay-homofob, och hjärtekrossarstoryn som börjar med hans fina små fiskeflugor … hur han går från aggressivt sluten till sårbart vidöppen, och utnyttjas brutalt.

Och Wyatt Langmore! Ruths kusin, spelad av Charlie Tahan, som jag tidigare bara sett i Wayward Pines. Här tycker jag vi får massor av karaktärsutveckling under tio avsnitt (en annan sak Hynek klagar på). Hans och Ruths utsträckta relation och dialog, och den han har med dottern Byrde (unga Louis C.K.-favoriten Sofia Hublitz), är minst lika bra som den mellan Bateman och Linney.

Sedan vill jag nog även försvara den brist på karaktärsutveckling Hynek tar upp vad gäller Jason Bateman. Jag tycker hans pengatvättsrevisor är fascinerande. Kylig och avtrubbad som psykologiskt vapen, lyfter på fötterna så gott han kan när spelplanen under dem byts ut, redo att begå självmord för familjens skull men låter livförsäkringsoddsen bestämma. Det som fascinerar mig är att han ändå inte är outgrundlig eller undflyende utan tvärtom direkt, närvarande. Han är den djuriska instinkten i arbetsmyran. Det finns något djupt fascinerande i hans avstängdhet, hans förmåga att kompartmentalisera; kanske tydligast skildrat i hans parallella dialoger med å ena sidan hustrun, å ena sidan den unga sonen (ännu en stark rollinsats, av 12-årige Skylar Gaertner).

Sedan gillar jag att seriens tema är pengatvätt, som ett slags demografisk kontrapunkt till Billions (snarare än Breaking Bad).

Ozark är verkligen ingen perfekt serie, kanske rentav lättglömd. Framför allt tyckte jag den skorrade rätt ihåligt i inledningen. Men sedan familjen Byrde kom till Missouri, i första avsnittets sista scen, har jag ändå varit fast. Inte i en perfekt dramaserie, inte i ett berättar-episkt och psykologiskt vidsträckt Vince Gilligan- universum, men i ett slags attraktiv motsats till Breaking Bad – något som är mindre, enklare, rakare och närmare, och som får mig att påminnas om värdena i just det som är lite mindre och närmare.

Jag är redan sugen på säsong 2.

Ozark säsong 1 finns på Netflix.

Just nu på TVdags

Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Vardagen med Tunna blå linjen

28 februari, 2021
Linus Fremin tippar & betygsätter

Melodifestivalen 2021: Eric Saade gör en perfekt comeback

27 februari, 2021
Dokumentär

Så många magiska melodislingor i Bee Gees-dokun How Can You Mend a Broken Heart

27 februari, 2021
Kommentar

Relationsdramat Malcolm & Marie på Netflix – Rörande, enerverande & relevant

25 februari, 2021
Essä

Här är Ria Wägner – den första stora svenska tv-kändisen

23 februari, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Alba August & Reco utklassar resten i Alla utom vi

21 februari, 2021
Linus Fremin tippar & betygsätter

Melodifestivalen 2021: Är det årets vinnare vi har här? JA!

20 februari, 2021
Premiär

Eldfesten! Ny poddserie med Tordyveln flyger i skymningen-känsla

19 februari, 2021
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Bright Eyes-duons The Stand-musik

14 februari, 2021
Linus Fremin tippar & betygsätter

Melodifestivalen 2021: Dotter är oslagbar – eller?

13 februari, 2021
Recension

Psycho Goreman är en »splattrig« 1980-talshyllning för hela familjen!

10 februari, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: WandaVision förnyar sitcomen

7 februari, 2021

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel