TVdags moderna klassiker, del 9

När Nickelodeon gjorde banbrytande TV – Avatar: The Last Airbender & The Legend of Korra

Som 20-åring övertalades jag av en kompis att se Avatar: The Last Airbender. Jag hatade Nickelodeon-serier redan som barn, så varför skulle jag se en när jag var tio år äldre än målgruppen? I dag är jag väldigt glad att jag gav efter.

Luftnomaderna är en sorts analogi för Buddhistmunkar, så här har vi alltså en hjälte i ett actionbarnprogram som är vegetarian och pacifist.

Avatar: The Last Airbender och uppföljaren The Legend of Korra utspelas i en värld uppdelad i fyra nationer: Vattenstammarna på nord- och sydpolen, Jordriket, Eldnationen och de vandrande Luftnomaderna (med fyra tempel som bas). Vissa individer i dessa fyra folkgrupper är så kallade bändare, som kan lära sig att telekinetiskt påverka ett av de fyra elementen. Det finns också en Avatar – en person som kan bända alla fyra element, och som vid sin död återföds in i nästa nation i Avatar-kretsloppet. Avataren finns för att upprätthålla balansen i världen, både den politiska balansen mellan nationerna och den spirituella balansen mellan människovärlden och Andevärlden.

Båda serierna tangerar i tonalitet både barnprogrammet och dramaserien, och detta kombinerat med en stor fantasirikedom har gjort att USA:s mest taoistiska barnprogram nått en  såstor publik både i och utanför Nickelodeons målgrupp.

Avatar: The Last Airbender

Tar sin början hundra år efter att Eldnationen förklarade krig mot de andra nationerna genom att begå folkmord på Luftnomaderna. En luftnomad överlevde (därav seriens titel), den nya Avataren Aang. Två syskon från den södra vattenstammen, vattenbändaren Katara och icke-bändaren Sokka, hittar Aang infruset i ett isblock. De tre beger sig av på en resa världen runt för att Aang ska lära sig bända vatten, jord och eld och så småningom få ett slut på Eldfurstens krig. På vägen möter de både vänner och fiender, och är med om många äventyr.

Om detta låter som ett typiskt amerikanskt actionbarnprogram så är det för att den delvis är just det. Den är definitivt mer inriktad på barn än sin uppföljare, men har också modet att göra intressanta avstickare långt bortom detta.

Humanismen: Aang måste vid ett tillfälle välja om han ska döda en ovanligt svårbesegrad, jobbig skurk eller inte, och alla hans vänner tycker han ska göra det. Men det går emot allt han tror på, då Luftnomaderna är en sorts analogi för Buddhistmunkar och därför inte dödar. Ja, just det, vi har en hjälte i ett actionbarnprogram som är vegetarian och pacifist.

Från början är Eldnationens soldater bara anonyma onda måltavlor à la stormtroopers, men när hjältarna tvingas resa genom Eldnationen i den tredje säsongen, så får man se att även fienden trots allt bara är vanligt folk.

Kvinnorna är precis lika kapabla som männen. Oftast är det ingen som ifrågasätter detta, men då och då får någon gammal patriark på skallen för att han trodde något annat. Tv-historiens bästa karaktär ansluter sig till huvudpersonerna i säsong 2. Hon är en 12-årig, blind tjej vid namn Toph. Hon har lärt sig att »se« genom jordbändning (hon känner vibrationerna i marken, förutsatt att underlaget tillåter det), och hennes sarkasmer är vassare än de flesta svärd.

Komplexiteten: Serien börjar väldigt simpelt. Många avsnitt i säsong 1 är till synes fristående, och följer den klassiska formeln: Hjältarna anländer till ny plats, och skurkarna följer hack i häl. Men efterhand som hjältarna varit på fler platser och träffat fler personer, så är det alltfler platser och personer som återkommer genom serien, samtidigt som följetongselementet skruvas upp.

Serien drar ofta paralleller mellan skurkarna och hjältarna för att visa att de trots allt inte är så olika varandra. Hade omständigheterna och livsvalen bara varit lite annorlunda så hade rollerna kunnat vara ombytta.

Skådespelarlistan är fantastisk – Jason Isaacs, Mark Hamill, Robert Patrick, Ron Perlman, Daniel Dae Kim, Clancy Brown, J.K. Simmons, Maria Bamford, Kiernan Shipka, Lance Henriksen, Lisa Edelstein, Aubrey Plaza, Henry Rollins, Anne Heche, John Michael Higgins…

Humorn: Humorn i de första avsnitten är lite obekvämt konstig och inte särskilt rolig, som om manusförfattarna aldrig hade skrivit ett skämt förr. Men från och med avsnitt fyra har de hittat sin rytm, och serien vänder direkt och är faktiskt helt sinnessjukt rolig efter det.

När karaktärerna tvingas vandra genom öknen och håller på att dö av törst hittar Sokka en kaktus och bestämmer sig för att dricka från den. Varpå han blir hög som en skyskrapa och börjar hallucinera.

När manusförfattarna framåt slutet av den sista säsongen ville sammanfatta vad som hänt genom serien, så gjorde de som en clip show, fast bättre: Hjältarna går på teater och ser en pjäs om deras äventyr, skriven av en kringvandrande författare som samlat berättelserna. Men författaren har fått många detaljer fel, så serien har en chans att både se tillbaka och driva med sig själv samtidigt.

The Legend of Korra

The Legend of Korra utspelar sig cirka 70 år efter Aang och vänner fick slut på kriget (det kan väl knappast anses vara en spoiler?) och den nya Avataren Korra kämpar för att bibehålla fred i en värld som moderniseras i allt snabbare takt. Där Avatar: The Last Airbender var en stor, sammanhängande berättelse uppdelad på tre säsonger, så har Korra ett nytt problem i var och en av de fyra säsongerna: En terrorist som tycker att bändare har ett orättvist övertag över vanliga personer och vill jämställa världen genom att utrota bändning, en religiös galning som vill släppa lös mörka andekrafter i världen för att balansera upp de goda krafterna, en grupp anarkister som vill döda världens ledare för att befria folken, och en despotisk tyrann som återförenat Jordriket efter det splittrats när tidigare nämna anarkister dödade Jorddrottningen.

Som ni märker har The Legend of Korra mer komplexa teman än sin föregångare, och är en mer vuxen serie, men tyvärr är den också mer bristande. Det finns en jobbig kärlekstriangel i de två första säsongerna som aldrig lyfter högre än slarvigt skrivet tonårsmelodrama. Den första säsongen fokuserar för mycket på den fiktiva sporten pro-bending, och den andra säsongen är ofta för mycket av ett hafsverk med ojämnt skrivna karaktärer, en handling som är stundtals obegriplig och fulare animation eftersom man tillfälligt bytte animationsstudio. Säsong tre och fyra är mycket bättre, men även seriens första halva har förstås sina bra sidor.

Humanismen: En tjej i titelrollen den här gången.

Gay-karaktärer i säsong fyra! Eller de går åtminstone så långt de kunde med tydliga hintar.

Mytologin: Höjdpunkten i säsong två är när vi får en två avsnitt lång flashback till hur den första Avataren fick sitt uppdrag och sina krafter. En historia som hämtad ur den klassiska kinesiska romanen Färden till västern, animerad i en stil inspirerad av kinesiska blocktryck (lyckligtvis animerad av studion som gjorde säsong ett, tre och fyra).

Humorn: Det näst bästa säsong två åstadkom är när den introducerade karaktären Varrick – en Howard Hughes-inspirerad självupptagen affärsman, filmproducent och uppfinnare, och en av få karaktärer som är regelbundet rolig i den här ofta allvarligare uppföljaren.

Även Aangs barnbarn Meelo har sina stunder.

Skådespelarna: Avatar: The Last Airbender hade ibland stora namn (Jason Isaacs, Mark Hamill, Clancy Brown, Robert Patrick, Ron Perlman, Serena Williams(!?), Daniel Dae Kim), men det slår ändå inte de som dykt upp i stora roller i The Legend of Korra: J.K. Simmons, Maria Bamford, Kiernan Shipka, Lance Henriksen, Daniel Dae Kim (igen), Clancy Brown (igen), Lisa Edelstein, Aubrey Plaza, Eva Marie Saint, Steven Yeun, Henry Rollins, Anne Heche, Zelda Williams och inte minst John Michael Higgins som Varrick.

Avatar: The Last Airbender och The Legend of Korra är väl värda titeln moderna klassiker. Med intelligens, humor och spänning berättar de fantastiska historier som är bättre än det mesta på tv. Eller som Peabody-juryn uttryckte det när de belönade Avatar: The Last Airbender 2008: »Serien utmärks av mångdimensionella karaktärer, ovanligt komplicerade personrelationer för en tecknad följetong, och en sund respekt för krigets konsekvenser.«

Avatar: Den siste luftbändaren, alla tre säsonger, finns på Viaplay.

Just nu på TVdags

Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Den stukade storheten i Succession

25 augusti, 2019
Recension

Premiär för HBO Nordics klart hyggliga originalserie Beforeigners

21 augusti, 2019
Pop Culture Confidential

I veckans podd: Vilhelm Blomgren från »Midsommar« & »Gösta«

20 augusti, 2019
Nyhet

Ny trailer för Apples prestigeserie – och rykten om högt pris

20 augusti, 2019
Recension

C More-premiär för habila Fartblinda – spännande miljö men för övertydligt

19 augusti, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Netflix-dokun om The Family – kopplingar till KD i Sverige!

18 augusti, 2019
Recension

Once Upon a Time in Hollywood-premiär! Men vad vill du berätta, Tarantino?

16 augusti, 2019
Nyhet

Fantasynytt! En drös skådespelare klara för Wheel of Time

15 augusti, 2019
Recension

Snygga skådisar – men inget känns unikt i nya C More-serien Grand Hotel

13 augusti, 2019
Apples kommande prestigedrama

Första trailern till Anistons & Witherspoons The Morning Show

12 augusti, 2019
Podcast

I veckans Pop Culture Confidential: produktionsdesignern Barbara Ling

12 augusti, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Äntligen berör The Handmaid's Tale igen

11 augusti, 2019

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel