Kommentar

När medierna är förövare blir Fredrik Virtanen offret

Mitt hjärta går sönder när jag tänker på 14-åringen som skickade ett glatt meddelande till sin journalistidol och fick en vidrig sexkommentar till svar. Det går inte att, som Fredrik Virtanen gjorde i Uppdrag granskning, bortförklara ett upprepat kvinnoförnedrande beteende med att hans liv på den tiden var »dekadent«.

MeToo är tillnyktring och berusning, moralisk rättvisa och lynchmobb, politisk rörelse och drev, väckelse och revenge porn. Jag älskar alltihop. Och är rädd för riskerna.

Samtidigt så står ju det ordet bara för honom. Programmet besparar honom ingenting av anklagelserna, trots att han inte dömts för något brott. Och ingen tycker att Virtanens kommentar »Så mycket att vi ska ligga?« till en okänd fan är något annat än svinigt sexistiskt och skevt i huvudet.

När det här kom ut i medierna tänkte jag direkt en enda sak om Virtanen – vilket jävla pedofil-as. Och kunde inte släppa tanken på att en av mina döttrar just faktiskt praoade med Fredrik Virtanen när hon var 14 år. Samma dotter som en annan gång, vilket jag då skrev om i Dagens Media, sextrakasserades av Parlamentet-stjärnan Anders S Nilsson.

Först nu har jag fått veta att det där pedofila inte stämde. Virtanen svarade inte på någon fråga om prao, han svarade på detta, från en okänd fan: »Fredrik, jag avgudar dig!«

Jag kunde inte släppa tanken på att en av mina döttrar praoade med Fredrik Virtanen när hon var 14 år. Samma dotter som en annan gång sextrakasserades av en Parlamentet-stjärna.

Jag känner inte Virtanen, har aldrig träffat honom, och hade faktiskt aldrig hört ryktena om honom heller. Men i höstas fick jag höra alla på en gång.

Jag var som många andra fullständigt knockad av MeToo-vågen. Den var (och är!) ju på många sätt ett tillnyktrande, men vi var många som också blev berusade av den, av kraften, gemenskapen, effekten, de alternativa rättvisorna, den poetiska, den moraliska!

Dock hakade jag inte riktigt på Virtanen-drevet. Inte för att det behövde en halvperifer gubbe när det hade Läckberg och Skäringer. Men jag var med, ändå. Jag tänkte »pedofil-as« om honom, jag såg honom som någon form av förövare, jag tyckte inte synd om honom, och om Cissi Wallins sena anmälan tänkte jag exakt så som hon själv starkt uttryckte det i Uppdrag granskning – om den fördröjda reaktionen och gradvisa insikten. Men kanske var det ändå journaliststofilen i mig – efter 30 pressetiska old school-år i yrket – som fick mig att stanna upp lite inför spridande av länkar. Inte i första hand för just Virtanens skull, och att han inte var dömd för något, utan mer för att jag hade börjat känna av en annan sorts tillnyktring. I samma veva diskuterade jag och Teresa Axner på TVdags Louis C.K:s brutala MeToo-fall, och lite senare på vintern skrev jag om Aziz Ansaris dito, och det går så här i efterhand att se ett väldigt bändande och vändande på tankar och känslor; jag var både dömande och avvaktande, men det var detta som blev mitt sätt att delta i MeToo: att skapa resonerande texter av mitt engagemang och framför allt utforska min egen ambivalens.

Om alla betedde sig som jag på sociala medier så kanske Harvey Weinstein fortfarande hade våldfört sig på kvinnor i Hollywood och Bill Cosby gubbshowat i Las Vegas.

Jag klarade inte av att okommenterat och outforskande bara dela och delta i själva dreven. Jag har så många gånger skrivit om vikten av journalistisk faktakoll att jag rent generellt inte klarar av att sprida saker jag inte vet något om och inte kan källgranska. Jag vet, om alla betedde sig som jag på sociala medier så kanske Harvey Weinstein fortfarande hade våldfört sig på kvinnor i Hollywood och Bill Cosby gubbshowat i Las Vegas … men om inga var som jag, det vill säga om ingen hade ett journalistiskt synsätt, skulle vi vara rätt illa ute då också.

Lina Makbouls Uppdrag granskning handlade om det.

Och efterspelet med 600 GRN-anmälningar demonstrerar det: en kuslig föraning av en värld som förlorat förmågan till journalistisk eftertanke, som tappat tålamodet att lyssna förutsättningslöst och acceptera giltigheten i avvikande perspektiv.

MeToo måste få vara svartvitt och dömande. MeToo är tillnyktring och berusning, moralisk rättvisa och lynchmobb, politisk rörelse och drev, väckelse och revenge porn. Jag älskar alltihop. Jag älskar att MeToo är exakt vad det är och har uppstått så organiskt och urstarkt, och jag är, i alla fall hittills, en av många många miljoner människor världen över som till stor del accepterar riskerna för den utilitaristiska effekten.

Men det är, i synnerhet ur mitt obotliga journalistiska perspektiv, omöjligt att inte samtidigt oroa sig över riskerna.

Allt kan ju inte vara sant i ett drev. Alla vet hur lätt det är att skarva lite i sociala sammanhang, att fylla i minnesluckor hellre än att utelämna dem. Det är mänskligt. Men vad händer när de journalistiska och juridiska kontrollmekanismerna inte förmår att väga upp riskerna?

Då vänder den goda vinden. Och det är vad Uppdrag granskning visade. Hur betrodda medier sköljts med i MeToo-upphetsningen. Som en fotbollsdomare som själv slår straffen.

Detaljgranskningen kändes absolut nödvändig för att kunna visa exakt vilka övergrepp och tjänstefel Expressen och Svenska Dagbladet begått.

Som journalist genom fyra decennier har jag sett ganska många upprörande missgrepp i yrket. Men jag har aldrig skakats så i min tro på svensk pressetik som av detta. Jag var som bortdomnad i chock efteråt. Klarade inte av att på allvar börja samla tankarna igen förrän nu, ett dygn senare.

Det som kanske chockade mig allra mest var Expressens redogörelse för den personalfest på Aftonbladet som inträffade så sent som 2014, och där Virtanen uppgavs ha varit berusad och drogad, ha attackerat kvinnor verbalt och blivit utslängd. Det enda som enligt UG:s sex vittnen stämde med verkligheten var att han var berusad. Uppgiften att redaktionschefen skickat hem honom var direkt påhittad. Så hur ska det gå att lita på något överhuvudtaget som Expressens uppgiftslämnare kommit med? Vad har Expressen gjort för korroborerande research?

Uppdrag granskning har kritiserats för att ha gått in på detaljer, och därmed varit för okänsligt ifrågasättande i stället för att fokusera på den stora mediala bilden. Men detaljgranskningen var absolut nödvändig för att kunna visa exakt vilka övergrepp och tjänstefel Expressen och Svenska Dagbladet begått. De var – alltifrån Facebook-utdraget och intervjun med »psykologen«  till verkliga vittnesmål från personalfesten – definitivt nödvändiga för att jag skulle förstå vidden av haveriet. Och, precis som Åsa Linderborg skrev i sin kommentar (vars slutsatser jag helt instämmer i): Uppdrag granskning var tvungna att göra det journalistiska grundarbete som Expressen och Svenskan ignorerade. Jag tyckte dessutom att det fanns en stark poäng i att man själva ställde alla dessa grundläggande frågor från scratch och inte förlitade sig på tidigare utsagor och summeringar (och Uppdrag granskning-producenten har på Facebook påpekat vikten av att ha förstahandsuppgifter). Genomgången av våldtäktsanklagelsen/utredningen var också nödvändig för att kunna visa exakt hur undermålig och felaktigt insinuant Svenska Dagbladets beskrivning av förloppet var. (Däremot kändes de suddiga genrebilderna från Eskilstuna onödiga – Virtanen hade ju ändå medgett att han mycket väl kan ha varit där den gången för 19 år sedan.)

Att Virtanen blivit offer innebär inte att Wallins gradvisa insikt om vad hon utsatts för blivit mindre trovärdig eller att den dåvarande 14-åringen blivit mindre utsatt för något svinigt sexistiskt – eller att Virtanen blivit mindre förövare i dessa avseenden.

Självklart måste vi kunna betrakta Fredrik Virtanen som ett offer för det som Åsa Linderborg kallar »det största övergreppet i svensk presshistoria«. Hennes rubrik kändes överdriven när jag började läsa texten men var sig mer genomtänkt än jag trodde: hon visar exakt hur journalistiken i dag låtit sig kastas in i en nyordning den inte hunnit värdera, där »rättssäkerheten och pressetiken havererade när journalister blev aktivister och publicister blev opportunister«.

Men att Virtanen blivit offer för detta innebär ju inte att Cissi Wallins gradvisa insikt om vad hon utsatts för blivit mindre trovärdig, eller att den dåvarande 14-åringen blivit mindre utsatt för något svinigt sexistiskt (bara inte med någon pedofil koppling mellan fråga och svar) – eller att Virtanen blivit mindre förövare i dessa avseenden.

Jag är knäckt över de här lögnerna. Inte för att några drevdeltagare ljugit. Utan för att våra mest betrodda medier gjort det, och gjort det så extremt. Och nu – i Expressens fall – förvärrar brottet genom att undvika konfrontation med Lina Makboul och i stället passar på att gömma sig bakom ett hatdrev mot henne.

Just nu på TVdags

Recension

Premiär för Det som göms i snö – GW:s lustmord på Göran Lambertz

21 augusti, 2018
Nyhet

Glädjebeskedet: Netflix beställer en tredje säsong av GLOW

21 augusti, 2018
Tips

Premiär ikväll för ny säsong av släktmysterier i Arvinge okänd

20 augusti, 2018
Klipp

Pilot! Orleans! Bara soft rock-godis i Ozempics oförtjänt avskydda reklamfilmer

20 augusti, 2018
Nyhet

Iron Fist är tillbaka – kolla in trailern för nya säsongen

20 augusti, 2018
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Nashvilles episka final-försoning

19 augusti, 2018
Recension

Uppfriskande miljöombyte & Bollywood noir i Netflix Sacred Games

18 augusti, 2018
Klipp

Se Jimmie Åkesson blåljuga om sin SD-nazism-bakgrund

17 augusti, 2018
Klipp

Kusligast med Brennan-gate: Trump prickar inte av en lista med fiender – utan med vittnen

17 augusti, 2018
Till minne

Aretha Franklin död – se ABC:s livesända hyllning här

16 augusti, 2018
Trailer

Alla ska med i Mad Men-skaparens nya serie The Romanoffs

15 augusti, 2018
Intervjutips

Öppenhjärtig Colbert om The Late Show, Trump & tuffa frågor

14 augusti, 2018

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel