Ledare

Näej, Anton Hedman igen… Nu krävs krafttag mot återfallsförbrytarna i svensk hockey!

Ett problem med det ökande antalet farliga tacklingar i svensk ishockey är att vi alla alltid fastnar i diskussionen om själva tacklingarna – höjden på armar och huvud i kollisionsögonblicket och strax innan, skridskorna på isen eller i luften, farten, den tacklades ansvar, avståndet till sargen, puckhållare eller inte… Och att vi, när vi väl lyfter blicken, antingen pratar om straffsatserna i förhållandena till varandra (om den här tacklingen gav fem matchers avstängning, varför gav den där tacklingen bara tre?), eller om hur den allt högre farten på isen, i och med tempoökningen i spelet då styrspel ger vika för högre press och snabbare spelvändningar, också ger allt mindre tid och balans för både tacklaren och den tacklade att kunna ha kontroll i de kritiska lägena.

En ren axeltackling innehåller inget moment av armpendling. Anton Hedman tror uppenbarligen att man axeltacklar med samma teknik som man svingar en lie.

Det som saknas är en seriös diskussion om återfallsförbrytarna. De pekas ut i medier och hatas på supporterforum, men deras faktiska handlingar blir i praktiken relativiserade av att alltid reduceras till matematiska och anatomiska överslagsberäkningar av fart och höjd, samt det lilla tillägget i Disciplinnämndens utlåtanden om att spelarna i fråga gjort sig skyldiga till liknande förseelser tidigare varför de, eventuellt, får ytterligare ett par matchers avstängning.

Men hur kan det komma sig att vissa (och ytterst få) spelare överhuvudtaget blir dessa »återfallsförbrytare«? Ibland ursäktas de med att de bedöms efter en annan skala på grund av ryktet, och att de just tackling för tackling inte är särskilt mycket värre än någon annan. Vi menar att detta är en myt, och att återfallsförbrytandet är högst konkret.

Vi tog nyligen upp Leksandsbacken Robin Jacobssons vårdslöshet, och i går var det återigen notoriske terminatorn Anton Hedman i Luleå som var i farten:

För oss är det deprimerande tydligt vad som är gemensamt för dessa spelare: en blind fläck där respekten för motståndaren borde finnas; en instinktiv vårdslöshet. Anton Hedman har avslutat andra spelares karriärer och avgjort deras livsval. Och han kommer själv alltid undan med några matcher här och några matcher där. Men borde vi inte fundera mycket mer över hur det nu kan komma sig att, trots den ökade farten och brutaliteten i dagens hockey, den överväldigande majoriteten spelare överhuvudtaget aldrig tacklar så som Anton Hedman gör? Se videon här ovan igen. Återfallsdetaljen som borde granskas har inte med fart, sargavstånd eller motståndarscreen att göra utan ligger i karaktären av rörelse Hedman gör med armarna: slängigheten, skitsammaattityden, att han by default trycker till lite extra där han borde hållit ner armarna, att han använder själva den råa vårdslösheten som en sköld runt sig själv i hela sin spelstil.

Anton Hedmans egen kommentar i Expressen: »Det är inte så att jag försöker tackla honom utan vi kliver in axel mot axel där. Jag tycker att vi båda är så pass nära sargen att det måste man göra. Han kliver in i den där lika mycket som jag. Man måste lira där ute. Man kan inte åka runt och tänka på sånt.«

Men det är ju inte axeln mot axel det handlar om, utan att axelstöten bara är ett led i en pendelrörelse där armarna och klubban svingar vidare och motståndaren kastas omkull i samma riktning (mot sargen). En ren axeltackling innehåller inget moment av armpendling. Anton Hedman tror uppenbarligen att man axeltacklar med samma teknik som man svingar en  lie.

Vi vet att rubriken här ovan är en meningslös pose. Hur får man till »krafttag« utan att göra läget rättsosäkert för alla spelare? Men vår startpunkt för denna diskussion får vara att när återfallsförbrytare ska dömas för nya förseelser så måste straffsatsen vara minst den dubbla för varje ny förseelse. Det är en jättetrubbig idé (även ur Hedman-perspektivet, då han lyckades hålla sig ifrån avstängningar hela förra säsongen). Men hjälp oss då tänka vidare.

Just nu på TVdags

Nyhet

Ursäkta röran, TVdags bygger om!

19 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Line of Duty-sträckkollen på SVT Play

16 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Kevin Bacon & 1990-talskänslan i City on a Hill

9 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: The Handmaid's Tale reser sig igen

2 maj, 2021
Intresseklubben Antecknar #79

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Terminator-sviten

1 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Svärfar svävar fritt i Tumba-dokun

25 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Tortyrporr & rasism i kontroversiella Them

18 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Avancerade soc-thrillern Snöänglar

11 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Brittisk deppattack med Line of Duty & Unforgotten

4 april, 2021
Recension

Bert ligger kanske inte rätt i tiden – men han är fortfarande kul

1 april, 2021
Sverigepremiärer

Paramount+: Two Weeks to Live är bra – Everyone Is Doing Great är bättre

29 mars, 2021
Nyhet

Dags för Paramount+ att dra igång – men Apple får förtur

24 mars, 2021

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel