Recension

Musikal-rockopera-biopic-hybriden Rocketman lyfter oss till skyarna

Betyg 5 av 5

Ska man berätta en levande legends historia så är det så här man ska göra det: inte exakt hur allt gick till utan hur det upplevdes. Hur känns det att vara en knubbig arbetarklassgosse med glasögon som får hela puben att dansa? Hur känns det att vara känd av alla men utan vänner? Hur känns det att sjunga rader som »I'll write a symphony just for you and me if you let me love you. I'll paint a masterpiece just for you to see if you let me love you. Let me love you!« och verkligen mena det? Det känns ungefär som sång, dans och specialeffekter.

Det är just genom regissören Dexter Fletchers slappa förhållande till saker som kronologi och absolut verklighet som han verkligen lyckas röka ut själva kärnan i Elton John.

Rocketman är inte så mycket en biopic om Elton Johns liv som en musikal-rockopera-biopic-hybrid om en liten gosse som vann världen men förlorade sig själv. Eller uppfann sig själv, distinktionen däremellan är inte glasklar. Allt är oerhört camp men inte på ett perfektionistiskt Baz Luhrman-vis utan sett genom en skev brittisk arbetsklasslins. Man kan ta den knubbiga pojken ur London men inte London ur den knubbiga, paljettbeströdda pianisten som fyller New Yorks största arenor. Det är just genom regissören Dexter Fletchers slappa förhållande till saker som kronologi och absolut verklighet som han verkligen lyckas röka ut själva kärnan i Elton John. På samma sätt som Todd Haynes lyckades ta fram en relativt skarp bild av den annars så suddigt skygga Bob Dylan i I'm Not There med samma teknik.

Själva kärnan i personen Elton John är en ensamhet och ett enormt självförakt. När man förstår det blir plötsligt blir alla tossiga utstyrslar helt begripliga

Själva kärnan i personen Elton John är en ensamhet och ett enormt självförakt. När man förstår det blir plötsligt blir alla tossiga utstyrslar – den glittrande baseballuniformen, den multifärgade kycklingkostymen och alla sjuka huvudbonader – helt begripliga, nära på rörande. Och den fantastiska Taron Egerton har begripit detta helt och fullt och går inte på en endaste mina vad gäller gestaltningen av den rika divan, artisten som äger hela världen men som tjurar på sitt rum ändå. Nej, denna ensamhet går djupare än så. Det är den typen av ensamhet som får en vuxen man att ta på sig en kycklingdräkt med paljetter, gå ut på scen och sjunga ut sin ensamhet och sedan känna djupet av misslyckande då han får applåder för det hela i stället för kramar och förståelse.

För Elton John är en lögn som vill vara en sanning. Den som nu sade att ju större lögnen är desto mer benägna är människorna att tro på den hade kunnat peka på Elton John som bevis för sin tes. Reggie Dwight, det introverta lilla barngeniet började sin musikaliska bana med att imitera andra. Han hörde en låt på radio och tog sedan ut den på piano. Först när han gör om sig själv till Elton John komponerar han egna låtar. Och i samma takt som hans berömmelse växer gör också hans scenpersonlighet det. »Ingen kommer för att se Reggie Dwight«, är en av nyckelreplikerna. »De kommer för att se Elton John«. Elton John växer men Reggie Dwight krymper.

Det verkliga jaget, här symboliserat av det lillgamla barnet, finns alltid med på ett hörn. Det är i som det brukar i biopics: traumat i barndomen blir en ständig följeslagare. Från de första slitåren och den tidiga smaken av framgång till uppgång och fall. Sedan försoning. Så även i Rocketman men eftersom detta alltså är en avart av biopics väljer man att inte förenkla psykologin på det vanliga viset. Visst finns här två komponenter som till och med någon som aldrig hört namnet Sigmund Freud förstår spelar en roll i gossens ensamhet: den bittra mamman och den känslomässigt frånvarande pappan. Men här inkorporeras barndomens prydliga pianospelande gosse i den vuxne Eltons liv, de spelar till och med duetter ihop. Där vanliga biopics ofta slutar i upprättelse slutar denna i försoning. Inte genom föräldrarnas faktiska förändring. Inte genom att någon lägger en hand på axeln och säger »Jag har alltid varit stolt över dig«. Inte som i I Walk the Line, om Johnny Cash, där den nedvärderande fadern tinar upp. Utan genom den vuxne Eltons emotionella acceptans. Hur känns det? Tja, som »I'm not a present for your friends to open. This boy's too young to be singing, the blues«, ungefär.

Rocketman går på bio.

Just nu på TVdags

Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Den stukade storheten i Succession

25 augusti, 2019
Recension

Premiär för HBO Nordics klart hyggliga originalserie Beforeigners

21 augusti, 2019
Pop Culture Confidential

I veckans podd: Vilhelm Blomgren från »Midsommar« & »Gösta«

20 augusti, 2019
Nyhet

Ny trailer för Apples prestigeserie – och rykten om högt pris

20 augusti, 2019
Recension

C More-premiär för habila Fartblinda – spännande miljö men för övertydligt

19 augusti, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Netflix-dokun om The Family – kopplingar till KD i Sverige!

18 augusti, 2019
Recension

Once Upon a Time in Hollywood-premiär! Men vad vill du berätta, Tarantino?

16 augusti, 2019
Nyhet

Fantasynytt! En drös skådespelare klara för Wheel of Time

15 augusti, 2019
Recension

Snygga skådisar – men inget känns unikt i nya C More-serien Grand Hotel

13 augusti, 2019
Apples kommande prestigedrama

Första trailern till Anistons & Witherspoons The Morning Show

12 augusti, 2019
Podcast

I veckans Pop Culture Confidential: produktionsdesignern Barbara Ling

12 augusti, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Äntligen berör The Handmaid's Tale igen

11 augusti, 2019

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel