Stephen Frears tröttaste fajt

Muhammad Ali – när det personliga slutade vara politiskt

I den ypperliga dokumentärfilmen When We Were Kings berättar författaren George Plimpton om när han såg Muhammad Ali hålla en föreläsning på Harvard. Någon i publiken ber boxaren avsluta med en dikt, varpå Ali uppfinner den kortaste dikten i det engelska språket:

»We/me«.

Dikten är inte bara genialisk, den säger också mycket om Muhammad Ali: en boxare med… tja, en boxares individcentrerade självförtroende, och samtidigt en atlet som använde sin publika persona till att skapa opinion och blev en viktig röst i medborgarrättsrörelsen.

Mest berömd är Alis vägran att göra sin militärtjänstgöring 1967. Något som i praktiken hade inneburit att han hade skickats till Vietnam. Nation of Islam-anhängaren och muslimen Ali menade att krig var emot Koranen, och myntade sedan ett citat som kom att bli ett stridsrop för en hel generation krigsvägrare:

»I ain't got no quarrel with them Vietcong.«

Han dömdes till fem års fängelse men överklagade och fallet hamnade hos högsta domstolen som slutligen, 1971, underkände domen. Men under tiden – 25 år gammal, på höjden av sin förmåga och karriär – blev Ali fråntagen sin världsmästartitel och boxningslicens, och fick inte boxas på fyra år.

Så, nej, det är verkligen inget fel på ingredienserna och möjligheterna i Stephen Frears färska film Muhammad Ali’s Greatest Fight. Och just därför är det också närmast tragiskt att ta del av det totalhaveri som den resulterar i.

Mycket på grund av oförståelse inför vikten av Muhammad Alis lilla dikt.

Muhammad Ali’s Greatest Fight fokuserar mer än någon tidigare film om »The Greatest« på högsta domstolens överläggningar i den här frågan. Den förflyttar på så vis fokus från Ali själv till ett pågående generationsskifte i domstolens byggnad i Washington. Det är naturligtvis inte oviktigt: domstolen har en oerhörd makt och domarna, som utnämns av presidenten (och har makt att ogiltigförklara beslut som presidenter fattar) och deras politiska läggning blir därför viktig och en spegling av sin tids politiska makt.

I Muhammad Ali’s Greatest Fight skildras de nio domarna som en samling rollatorburna gubbar som kollar beslagtagna porrisar i källaren »i sedlighetssyfte« medan det sena 1960-talets demonstrationer rasar utanför. Och filmen gör en alltför stelbent uppdelning mellan en generation på väg ut – hälften av domarna är senila eller döende i cancer – och en ny som är på väg in.

Domarna ville till en början inte ha med fallet Ali vs USA att göra. Att en person kunde slippa tjänstgöring på basis av religiös övertygelse var inget nytt (Jehovas vittnen hade redan den rätten) men de ville inte testa om detta gällde i Alis fall. Det centrala var att det gällde Nation of Islam och svarta amerikaner, och rädslan att svarta om domstolen gick på Alis linje, skulle gå med i Nation of Islam för att slippa skickas till Vietnam. En fråga som snabbt kompliceras när den ende svarte domaren i högsta domstolen, Thurgood Marshall (Danny Glover) i filmen förklarar att han hatar Nation of Islam: han har inte kämpat hela sitt liv för integration för att sedan hylla några segregationister.

Vår hjälte blir istället den nyanställde domarassistenten Kevin Connolly (Benjamin Walker). Vit, ung, med lite för långt hår, lite för liberala åsikter och lite för brunmurriga manchesterkavajer är det Kevin som får kredd för att ha påverkat en av domarna att ändra sig i fallet Ali, något som sedan skapade en dominoeffekt.

Den här biten av Muhammad Ali’s Greatest Fight är ett klassiskt drama i rättsmiljö. Välspelat av Christopher Plummer, Barry Levinson, Frank Langella och andra stabila tungviktare. Och scenografin skulle inte skämmas för sig i Mad Men eller Masters of Sex – så när som på hur rökning skildras. Om de senaste årens nostalgitrippar, från nämnda tv-serier till filmer som Call Girl, fetischistiskt frossat i en tid då folk tävlade om hur många cigg de kunde röka under en hissfärd, så kommer Frears juridikdrama försett med en fet varningslapp: åldringarna röker förvisso (ynglingarna, föga tidstroget, icke) och varje bloss hostas fram tills det oundvikliga cancerbeskedet kommer. Jag har inga problem med sunt framställande av tobakens skador, men övertydligheten har kanske inte riktigt i just den här filmen och tiden att göra. Det är som om HBO drar en linje i sanden: »Blod, mord, våldtäkt – japp. Nikotin – absolut inte!« Och varje gång det understryks, med en subtilitet lånad från anti-tobakslobbyns reklamfilmer, punkteras epoken och kulissen rämnar.

Etter värre är dialogen som till stora dela består av oändligt långa lagtexter, liksom det faktum att historien gör märkliga avvikelser om senila hustrur, allmänna krämpor och rivaliserande underhuggare. Snart är Muhammad Ali fullständigt bortglömd. Eller, vänta, nej – och här kommer filmens nådastöt – Stephen Frears har tagit beslutet att inkludera honom i form av dokumentärt arkivmaterial. På ett plan förstår jag varför: Alla som har sett ett klipp med Ali vet att han var helt glödhet – rolig, kaxig, smart, sexig, politisk, välklädd. Och alla som har sett Michael Manns Ali (den trots allt bästa spelfilmen om Muhammad Ali med Will Smith i huvudrollen) vet att ingen kan spela boxaren på ett tillfredsställande vis.

Samtidigt önskar jag att Frears, som senast i bioaktuella Philomena visar att han är en mästare på att göra gripande personliga dramer med politisk bäring, hade vågat det klivet. I stället vänder sig regissören till arkiven, och han sparar inte på krutet. Det är Ali i tv-soffor, tal, intervjuer, på fester, om och om igen. For good measure kastar han till och med in lite allmänna demonstrationer för att ge bakgrund till dåtidens USA.

Där någonstans brister filmen helt för mig, eftersom det sker ett sådant totalt brott mellan »We/me«.

För den fiktionaliserade dåtiden hamnar i kollisionskurs med det dokumentära materialet (som för övrigt har en egen film: The Trials of Muhammad Ali, som går på amerikanska biografer nu) med fatal utgång. Det politiska jaget – Ali – och massan förpassas till en annan tid. I Frears drama har de ingen agens mer än som kittlande autenticitet, och förpassas därför paradoxalt nog till bakgrundsdekor. Det är som en spegling av Haskell Wexlers Medium Cool från 1969.  Wexler spelade in ett fiktivt drama mitt i de pågående upploppen utanför demokraternas konvent i Chicago och resultatet är, än idag, en politisk thriller som drar styrka ur sina kopplingar till det autentiska.

Muhammad Ali’s Greatest Fight gör en stor affär görs av att högsta domstolen på många sätt är viktigare än den amerikanska presidenten. Samtidigt skildras den i filmen som isolerad och utan kontakt med omvärlden. Men när de sedan väl tar ett bra beslut lyckas Frears få det att verka som om det inte beror på en modig mans politiska kamp, eller ens på den kamp som förs på gräsmattorna i Washington av de långhåriga horderna.

I sin strävan efter att skildra domstolens förhandling i frågan, och deras »modiga« beslut, förminskas de personer som är hela orsaken till att en utveckling överhuvudtaget kunde ske under en skurk som Richard Nixon. Det politiska spelrummet i fallet Ali handlar plötsligt enbart om vita liberalers (och konservativas) välvilja och inte om den medborgarrättskamp som boxaren förde vidare. Politik, lyder dramats slutsats, är inte kampen mot ett system, utan systemets anpassning.

»Jaget«, individen som utgör samhället, görs betydelselöst i »vi:et«, det vill säga staten som beslutsfattande organ. Och när stråkarna stiger efter att domarna tagit sitt beslut förpassas historiens kämpar till arkiven – medan ett gäng respiratorberoende sydstatsgeneraler hyllas som demokratins revolutionärer.

Muhammad Ali’s Greatest Fight visas på HBO Nordic samt på C More och Filmnet.

Just nu på TVdags

Nyhet

Ursäkta röran, TVdags bygger om!

19 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Line of Duty-sträckkollen på SVT Play

16 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Kevin Bacon & 1990-talskänslan i City on a Hill

9 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: The Handmaid's Tale reser sig igen

2 maj, 2021
Intresseklubben Antecknar #79

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Terminator-sviten

1 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Svärfar svävar fritt i Tumba-dokun

25 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Tortyrporr & rasism i kontroversiella Them

18 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Avancerade soc-thrillern Snöänglar

11 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Brittisk deppattack med Line of Duty & Unforgotten

4 april, 2021
Recension

Bert ligger kanske inte rätt i tiden – men han är fortfarande kul

1 april, 2021
Sverigepremiärer

Paramount+: Two Weeks to Live är bra – Everyone Is Doing Great är bättre

29 mars, 2021
Nyhet

Dags för Paramount+ att dra igång – men Apple får förtur

24 mars, 2021

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel