TVdags recappar Game of Thrones

Mindre naket, mer våld! Game of Thrones goes moralpanik!

Innehåller spoilers för Game of Thrones, säsong 5, avsnitt 4: Sons of the Harpy

Mindre sex, mera våld?

Eller?

Inbillar jag mig? Det känns som det är mer avskurna halsar än någonsin, och i detta avsnittet knappt ett enda litet sidbröst. Alltså, jo, när Lancel Lannister kastar ut hororna och horbockarna ur bordellen så är det lite naket, men det är för att vara Game of Thrones försvinnande litet. Och just ja, Melisandre kastar ju kjorteln också. Men ändå. Kanske börjar serien lita på sitt berättande och att det håller utan random nakenhet? Vi minns alla Salladhor Saans helt omotiverade scen med Daavos i ett ångande bad med en naken badbrud på varje arm. Inget sånt hittills. Däremot mer och grövre våld. Eller är det jag som har blivit mjuk?

Oh, well. Ni vet vad som gäller vid det här laget: Jag försöker sammanfatta handligen lite snitsigt, och så skjuter ni från höften i kommentarerna. Vi tar det plats för plats, för att göra det så lättöverskådligt som vi bara kan.

På andra sidan havet

Vad tror Jorah Mormont att han ska vinna på att ta Tyrion till Daenerys? Hennes gunst igen? Det hänger inte riktigt ihop, något som Tyrion också påpekar när ser Jorah tar av honom munkaveln. Tyrions utmattningsteknik innan den åker av liknar rätt mycket den vi använde på våra föräldrar på långa resor upp till fjällen i vår barndom, dock hade vi inte munkavle. Älskade scenen.

»What a waste of a good kidnapping.«

Misstänker dock att Tyrion är lite för smart för sitt eget bästa. Man skulle kunna säga att han nu verkligen är ute på djupt vatten, inte bara bokstavligt talat. Kanske att han också kommer upptäcka att han litat på sitt namns inflytande för att vara riktigt så skarp som han hade behövt vara. Något han verkligen har gemensamt med sin bror, som vi ska se senare i denna text.

Daenerys berättelse står verkligen och stampar. Gäääsp. Dagens intrig: ska folk få slåss till döden eller inte? Min stora känsla är bara frustration med det här spåret. Jag kan ha zonat ut lite och kollat twitter under Daenerys scener, så jag kommer inte skriva med om det. Sorgligt men sant.

Harpyans söner blir väl lite av ett avbrott om man ska vara snäll. De har i alla fall balla masker. Jobbig och spännande fight där Grey Worm råkar illa ut, men blir räddad av Ser Barristan, men överlever de? DET KALLAS EN CLIFFHANGER, YA’LL. Eller som vi skulle kunna säga på svenska: en klipphängare. (Stop trying to make »klipphängare« happen. It wont.)

Det är det svåra med makt och krig. De som är i majoritet och vid makten kommer alltid bli bekämpade av motståndssmän. Hur goda de än är, kommer det alltid finnas folk som tycker tvärt om. Ibland har jag vänner som pratar om socialistisk revolution. Det enda jag kan tänka på är att det då kommer innebära en guerillarörelse bestående av ungmoderater. Det är det inte värt.

Dorne

Jamie och Bronn på resa. Brobuddyroadtrip ftw!

Att Jaime och Cersei har fått barn tillsammans måste vara den sämst bevarade hemligheten ever. I och för sig spred ju Ned Stark ut det till hela Westeros, men de lyckades ju tysta ned det genom att hugga av Ned huvudet och kalla honom förrädare. Inte för att det tyckts ha hjälpt. Alla vet. Alla! Pausen när Jaime kallar Marcella sin systerdotter, och Bronns höjda ögonbryn talar sitt tydliga språk.

Sen blir det camping på stranden i Dorne. Visst ser det ut som Skagern eller Fårö? Sjukt mysigt.

Jaime litar förmycket på sitt guld och sitt namn. Bronn påpekar lakoniskt att inget hindrar kaptenen från att förråda honom efter att de blivit avsläppta. Lannister betyder inte vad det en gång gjorde, och syskonen har ännu inte riktigt förstått vad pappa Tywins död inneburit i statustapp… Vad hindrar skeppskaptenen att förråda Jaime trots den tunga guldpåse han fått? Mycket riktigt – ingenting. Fyra arga män på stora hästar dyker upp. Bronn och Jaime kämpar ned dem, med viss svårighet.

Bronn visar att han är värd sitt pris genom att döda tre jättestora män på hästar i Dornisk skrud. Det är också första testet för Jaimes vänsterhandsfighting. Han är långsam, men räddas av sin guldhand, som stoppar det dödande svärdet. Det kändes jävligt matiné och fick mig att fulgarva. Typ Game of Thrones goes Indiana Jones. Jaime Jones och jakten på den försvunna prinsessan, Jaime Jones och det sista uppdraget, osv, osv.

Det bästa med Bronn – hans obändiga optimism: »I always wanted a dornish stallion.«

Vi får träffa Sandormarna! Yay! De är lite som ett pojkband, eller ett band av superhjältar. Spinoff, please? Destiny's Snakes. Backsnake Boys. Dorne Direction. Pussy Snake Dolls. Fanatic Five. Scavengers. Ni fattar.

sandsnakes

Kings Landing

Hur betalar vi Järnbanken? Hus Tyrell griper in. Han är så underbart korkad! Jag älskar't! Det blir tydligt vem som lärt Margaery att intrigera. Cersei skickar bort pappa Tyrell för att kunna intrigera mot hans barn. Nu hänger Loras och Margaery löst. Pappa Tyrell är så sjukt godmodig och korkad att man tycker synd om honom.

Varför hatar Cersei på Maester Pycelle? Är det för att han inte kunde rädda Joffrey eller har jag glömt nåt annat?

När det gäller sparvarna: Är det så smart att ge religiösa fanatiker en armé? Dessutom religiösa fanatiker som hatar allt som makten står för? Dumt move, Cersei, även om arresterandet av Loras för syndigt leverne är snyggt spelat. Men mitt hjärta blöder för Loras. Han som verkade så glad och kär, och äntligen sluppit ur bojorna som var äktenskapet med Cersei.

Det jobbiga är att the High Sparrow verkar så otroligt sympatisk, för att sen beordra sina undersåtar att gå ut och göra lite gaybashing och annat våld. De som har moralen på sin sida kan ju kosta på sig lite vänlighet. Deras dåd är ju moraliskt rättfärdigade! Hororna i Littlefingers bordell får fan! Sent ska syndarna vakna!

Tommen visar sitt rätta ansikte, som är ett mjukt och lite tårögt barnansikte. Han vill så gärna att andra ska berätta för honom vad han ska göra. Det kanske är bra att ha en puppet (puppy!) king, men svårt när man också behöver honom att fatta aktiva beslut. Jag tycker synd om Tommen. Han är verkligen inte av det onda sega virke som en kung över Westeros behöver ha, och jag får mer sympati för Stannis för varje minut. Han låter sig i alla fall inte manipuleras… oh, wait. Jag tar tillbaka. Fan.

Det är inte lätt att vara en liten pojk och en kung samtidigt. Sen måste han rapportera till Margaery. Det blir inget mer sex nu på ett tag, om jag får gissa. Tommen måste bli vuxen snabbt. Men prata med High Sparrow får han inte utan vänder vid trappan till kyrkan med svansen mellan benen. Frostig stämning i den kungliga äkta sängen kan man tänka.

Muren

Förberedelse för kriget pågår för fullt. Melisandre vill inte bli lämnad kvar, och Stannis försäkrar henne att hon ska bli med söderut. Visst ser vi en mänskligare Stannis, som uttrycker känslor? What is this? Finaste scenen i hela avsnittet är mellan hans dotter Shirreen och Stannis. Hans första mänskliga sida visas, och jag fäller en tår när han äntligen kramar om sitt barn. Man förlåter honom nästan… sen kommer man ihåg att han hållit henne inspärrad i ett ton hela hennes liv. Men ändå. Kan Jaime gå från antagonist till protagonist, kan väl Stannis gå från kallhjärtad kung till årets pappa?


Pappamånad i Westeros

Melisandre lustar efter Jon Snow. Vad har hon i kikaren? Hon vill i alla fall att Jon ska följa med när Stannis rider söderut. Vad är det hon vet som inte vi vet? Jon står fast vid sin ed. Och vid sin kärlek till Ygritte. Vanlig simpel lusta kan inte bräcka vår ståndaktige Jon Snow. Även om han är frestad.

»The dead don’t need lovers. Only the living«. Och… you know nothing, Jon Snow. Från Melisandre. Aaaah. Flyy dårar!

Vi får se Sansa i dungeonen i Winterfell, men bara väldigt väldigt kort. Littlefinger berättar om hennes faster Lyanna och historien om Rhaegar, sonen till den galne kungen, som kidnappade Lyanna. Snälla prequel? Jag tror den skulle kunna bli asbra.

Littlefinger åker tillbaka till Kings Landing för att släta över saker med Cersei, men han har redan flyttat över sin lojalitet till Stannis. Eller snarare »lojalitet«.  Littlefingers kappa blåser lätt efter vinden, men det vet vi ju sen länge.

Men eewwww, inte ska de väl… kyssas? Han är gammal nog att vara hennes far! Outrage! Moralpanik! Sen inser jag att detta verkligen inte är det mest problematiska som visats i den här serien på långa vägar.

Skönt med ett sammanhållet avsnitt, utan jättemånga hopp mellan karaktärer. Lite av ett mellanavsnitt, men ändå snyggt ihopsatt. Jag är nöjd och väntar nu otåligt på nästa. Vad tyckte ni?

Just nu på TVdags

Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Succession-säsongsfinalen, vad annars?

20 oktober, 2019
TVdags betygsätter tolkningarna

Petra & Orup bäst i kvällens Så mycket bättre-premiär

19 oktober, 2019
Recension

Netflix Living with Yourself är lättviktig & mångbottnad på samma gång

18 oktober, 2019
Pop Culture Confidential

I veckans podd: Joker, Succession & mycket mer

17 oktober, 2019
Säsongspremiär

Keeping Faith tillbaka på C More! »Varje bildruta utsökt komponerad«

16 oktober, 2019
Veckans streamingpremiärer

Premiärsammanfattning: Korrupta snutar, korrumperade samurajsjälar & Kanda-skotrar

15 oktober, 2019
Streamingtips

Dplay-måstetittning: Spielbergs & Gibneys hat-dokumentär Why We Hate

14 oktober, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Unbelievable – en feministisk triumf när vi behöver den

13 oktober, 2019
Premiär

Älska mig: Josephine + Sverrir = bäst

12 oktober, 2019
Intresseklubben Antecknar #65

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Death to Smoochy & Funny Bones

9 oktober, 2019
Veckans streamingpremiärer

Premiärsammanfattning: Basket, bokmalar & blodsband

8 oktober, 2019
Recension

Tv-comeback för svinig Richard Gere i politiska dramat MotherFatherSon

8 oktober, 2019

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel