Recension

Midsommar är en mardröm i dagsljus

Betyg 5 av 5

En sak är säker. Ari Aster kan det där med sorg. Just därför kan han det där med skräck. Han vet att sorgen är brunnen till all verklig skräck. Den kvävande sorgen som öppnar upp för knytt och bergmanska demoner. En portal till en annan dimension. Kanske borde man inte ens kalla hans filmer för skräckfilmer, utan traumafilmer. Både för karaktärerna och publiken.

Precis som i Hereditary avhandlar Midsommar alltså sviterna av ett själsligt sår. När Dani, suveräna Florence Pugh, mister sin familj i ett kollektivt diktatoriskt självmord, bestämmer hon sig för att följa med pojkvännen till Sverige för att fira midsommar. Christians kompis Pelle bjuder in till fest. Eller »fest«. Det skall tilläggas att Dani och Christians förhållande inte är det bästa och att hon blivit medbjuden mest av barmhärtighetsskäl. Grundförutsättningarna för party är alltså de allra sämsta. Sorg, osämja och svartsjuka.

Midsommar tar lite tid på sig att rulla ut den svarta mattan, som visar sig vara nödvändig för att vi ska förstå varför det som händer, händer. Midsommar kan ses som en filmisk psykopat som sniffar sig till svaghet, sårbarhet och oskuldsfullhet. Som osäkrade båtar på ett stormande, fjärrstyrt, hav flyter paret/kompisgänget omkring. Eller på ett blomstrande magiskt fält om man så vill. För Midsommar är både vacker och grym. En antropologisk mardröm utan egentliga offer, bara brickor i ett spel. En tragedi i tre akter.

Midsommar öppnar således med att ridån går upp, som för ett bisarrt lustspel, där vi i publiken överblickar hemskheterna från första parkett, så nära att vi sugs upp av föreställningens drömska kraftfält. Det var länge sedan jag såg en film med ett sådant direkt, riktat obehag. Ett obehag som både förför – återigen, fotot är som drogfrätt sockervadd – och äcklar. Läste nyligen en text om hur Gaspar Noé använde sig av bakgrundsljud liknande en jordbävnings, under inledningen av Irréversible. Ljudet framkallade yrsel hos vissa människor. Kanske är det så att Asters färgpalett verkar som lågfrekventa ljud på sinnet?

Midsommar är både vacker och grym. En antropologisk mardröm utan egentliga offer. En tragedi i tre akter.

Utan att avslöja något om handlingen – även om ingen egentligen kan förstå vad Midsommar är förrän man själv sitter där och blir våldtagen av sin egen ångest – så liknar filmen Hereditary på fler sätt än ett. Rätt tidigt blir det uppenbart att Pelles kollektiv inte är av ett normalt, onormalt, slag utan mer liknar en sekt. Perfekt för midsommardanser och hedniska riter alltså. Och det blir galet, som en mer elak Wicker Man. En nutida Wicker Man med dagens våld, eller mer gore, och en nudistisk nakenhet. En naturlig nakenhet som känns igen från andra filmer som avhandlar kulter och rituellt beteende. The VVitch och Aniara är två filmer jag spontant kommer att tänka på.

Midsommar är inte en film för alla. Den innehåller inga jump scares utan mer en skräck som avslöjar sig själv i dagsljus, låter sig granskas och skrämmer på sikt. Den är grotesk och underbar på samma gång. Det enda som känns aningens tröttande är en viss högtravande svenskhet som oftast återkommer i den här typen av samarbeten, där svenska skådespelare ska prata svenska på ett sätt som enbart passar teaterscenen, om ens där.

Midsommar har premiär idag.

Just nu på TVdags

Säsongspremiär

Bänka er, drottningdiggare! The Crown är tillbaka på Netflix

17 november, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Teatertunga Förhöret återuppfinner Nordic Noir

17 november, 2019
TVdags betygsätter tolkningarna

Bäst igen! Titiyo är årets största Så mycket bättre-behållning

16 november, 2019
Tips

Kolla här! Det blev ingen CD – det blev en dokumentär

12 november, 2019
Intresseklubben Antecknar #66

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Poltergeist

12 november, 2019
BBC-premiär

Hårdkokt skotsk hit & run-rysare för rocknördar

11 november, 2019
Veckans streamingpremiärer

Premiärsammanfattning: Fem polare, flygpionjärer & Philip Pullman

11 november, 2019
Recension

Trevande start – men visst har Apple TV+ potential

11 november, 2019
Pop Culture Confidential

I veckans podd: Richard Lawson om streamingkriget

10 november, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Belöningen för oss som varit The Affair trogna

10 november, 2019
TVdags betygsätter tolkningarna

Titiyos klubbstänkare bäst i kvällens Så mycket bättre

9 november, 2019
Veckans streamingpremiärer

Premiärsammanfattning: Trakasseritvist, tvillingtrassel & Taiwantrams

5 november, 2019

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel