Recension

Midsommar är en mardröm i dagsljus

Betyg 5 av 5

En sak är säker. Ari Aster kan det där med sorg. Just därför kan han det där med skräck. Han vet att sorgen är brunnen till all verklig skräck. Den kvävande sorgen som öppnar upp för knytt och bergmanska demoner. En portal till en annan dimension. Kanske borde man inte ens kalla hans filmer för skräckfilmer, utan traumafilmer. Både för karaktärerna och publiken.

Precis som i Hereditary avhandlar Midsommar alltså sviterna av ett själsligt sår. När Dani, suveräna Florence Pugh, mister sin familj i ett kollektivt diktatoriskt självmord, bestämmer hon sig för att följa med pojkvännen till Sverige för att fira midsommar. Christians kompis Pelle bjuder in till fest. Eller »fest«. Det skall tilläggas att Dani och Christians förhållande inte är det bästa och att hon blivit medbjuden mest av barmhärtighetsskäl. Grundförutsättningarna för party är alltså de allra sämsta. Sorg, osämja och svartsjuka.

Midsommar tar lite tid på sig att rulla ut den svarta mattan, som visar sig vara nödvändig för att vi ska förstå varför det som händer, händer. Midsommar kan ses som en filmisk psykopat som sniffar sig till svaghet, sårbarhet och oskuldsfullhet. Som osäkrade båtar på ett stormande, fjärrstyrt, hav flyter paret/kompisgänget omkring. Eller på ett blomstrande magiskt fält om man så vill. För Midsommar är både vacker och grym. En antropologisk mardröm utan egentliga offer, bara brickor i ett spel. En tragedi i tre akter.

Midsommar öppnar således med att ridån går upp, som för ett bisarrt lustspel, där vi i publiken överblickar hemskheterna från första parkett, så nära att vi sugs upp av föreställningens drömska kraftfält. Det var länge sedan jag såg en film med ett sådant direkt, riktat obehag. Ett obehag som både förför – återigen, fotot är som drogfrätt sockervadd – och äcklar. Läste nyligen en text om hur Gaspar Noé använde sig av bakgrundsljud liknande en jordbävnings, under inledningen av Irréversible. Ljudet framkallade yrsel hos vissa människor. Kanske är det så att Asters färgpalett verkar som lågfrekventa ljud på sinnet?

Midsommar är både vacker och grym. En antropologisk mardröm utan egentliga offer. En tragedi i tre akter.

Utan att avslöja något om handlingen – även om ingen egentligen kan förstå vad Midsommar är förrän man själv sitter där och blir våldtagen av sin egen ångest – så liknar filmen Hereditary på fler sätt än ett. Rätt tidigt blir det uppenbart att Pelles kollektiv inte är av ett normalt, onormalt, slag utan mer liknar en sekt. Perfekt för midsommardanser och hedniska riter alltså. Och det blir galet, som en mer elak Wicker Man. En nutida Wicker Man med dagens våld, eller mer gore, och en nudistisk nakenhet. En naturlig nakenhet som känns igen från andra filmer som avhandlar kulter och rituellt beteende. The VVitch och Aniara är två filmer jag spontant kommer att tänka på.

Midsommar är inte en film för alla. Den innehåller inga jump scares utan mer en skräck som avslöjar sig själv i dagsljus, låter sig granskas och skrämmer på sikt. Den är grotesk och underbar på samma gång. Det enda som känns aningens tröttande är en viss högtravande svenskhet som oftast återkommer i den här typen av samarbeten, där svenska skådespelare ska prata svenska på ett sätt som enbart passar teaterscenen, om ens där.

Midsommar har premiär idag.

Just nu på TVdags

Nyhet

Se »Battle at Big Rock« i väntan på nästa »Jurassic World«

17 september, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Present till fansen i nya Room 104-premiären

15 september, 2019
Kommentar

Filip & Fredrik levererar – SVT sjunker som en sten

14 september, 2019
Recension

Netflix-premiär för drabbande våldtäktsdramat Unbelievable

13 september, 2019
Nyhet

Fantasynytt! Terry Pratchetts The Watch har fått skådespelare

12 september, 2019
Pop Culture Confidential

I veckans podd: kvinnorna bakom gripande Netflix-serien Unbelievable

11 september, 2019
Nyhet

Apples drag för att locka tv-kunder: Lågt pris och friår

11 september, 2019
Podcast

Filmfrossa! TVdags-podden från Malmö filmdagar

9 september, 2019
Kommentar

I säsong 6 av Younger får Diana lysa – medan annat luktar blöt filt

8 september, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Från sylvass satir till syskonkram i Succession

8 september, 2019
TVdags listar

Plötsligt ser man dem! Stjärnorna du inte visste var med i storfilmen

7 september, 2019
Pop Culture Confidential

I veckans podd: Mindhunter-producenten & manusförfattaren Liz Hannah

4 september, 2019

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel