Recension

Midsommar är en mardröm i dagsljus

Betyg 5 av 5

En sak är säker. Ari Aster kan det där med sorg. Just därför kan han det där med skräck. Han vet att sorgen är brunnen till all verklig skräck. Den kvävande sorgen som öppnar upp för knytt och bergmanska demoner. En portal till en annan dimension. Kanske borde man inte ens kalla hans filmer för skräckfilmer, utan traumafilmer. Både för karaktärerna och publiken.

Precis som i Hereditary avhandlar Midsommar alltså sviterna av ett själsligt sår. När Dani, suveräna Florence Pugh, mister sin familj i ett kollektivt diktatoriskt självmord, bestämmer hon sig för att följa med pojkvännen till Sverige för att fira midsommar. Christians kompis Pelle bjuder in till fest. Eller »fest«. Det skall tilläggas att Dani och Christians förhållande inte är det bästa och att hon blivit medbjuden mest av barmhärtighetsskäl. Grundförutsättningarna för party är alltså de allra sämsta. Sorg, osämja och svartsjuka.

Midsommar tar lite tid på sig att rulla ut den svarta mattan, som visar sig vara nödvändig för att vi ska förstå varför det som händer, händer. Midsommar kan ses som en filmisk psykopat som sniffar sig till svaghet, sårbarhet och oskuldsfullhet. Som osäkrade båtar på ett stormande, fjärrstyrt, hav flyter paret/kompisgänget omkring. Eller på ett blomstrande magiskt fält om man så vill. För Midsommar är både vacker och grym. En antropologisk mardröm utan egentliga offer, bara brickor i ett spel. En tragedi i tre akter.

Midsommar öppnar således med att ridån går upp, som för ett bisarrt lustspel, där vi i publiken överblickar hemskheterna från första parkett, så nära att vi sugs upp av föreställningens drömska kraftfält. Det var länge sedan jag såg en film med ett sådant direkt, riktat obehag. Ett obehag som både förför – återigen, fotot är som drogfrätt sockervadd – och äcklar. Läste nyligen en text om hur Gaspar Noé använde sig av bakgrundsljud liknande en jordbävnings, under inledningen av Irréversible. Ljudet framkallade yrsel hos vissa människor. Kanske är det så att Asters färgpalett verkar som lågfrekventa ljud på sinnet?

Midsommar är både vacker och grym. En antropologisk mardröm utan egentliga offer. En tragedi i tre akter.

Utan att avslöja något om handlingen – även om ingen egentligen kan förstå vad Midsommar är förrän man själv sitter där och blir våldtagen av sin egen ångest – så liknar filmen Hereditary på fler sätt än ett. Rätt tidigt blir det uppenbart att Pelles kollektiv inte är av ett normalt, onormalt, slag utan mer liknar en sekt. Perfekt för midsommardanser och hedniska riter alltså. Och det blir galet, som en mer elak Wicker Man. En nutida Wicker Man med dagens våld, eller mer gore, och en nudistisk nakenhet. En naturlig nakenhet som känns igen från andra filmer som avhandlar kulter och rituellt beteende. The VVitch och Aniara är två filmer jag spontant kommer att tänka på.

Midsommar är inte en film för alla. Den innehåller inga jump scares utan mer en skräck som avslöjar sig själv i dagsljus, låter sig granskas och skrämmer på sikt. Den är grotesk och underbar på samma gång. Det enda som känns aningens tröttande är en viss högtravande svenskhet som oftast återkommer i den här typen av samarbeten, där svenska skådespelare ska prata svenska på ett sätt som enbart passar teaterscenen, om ens där.

Midsommar har premiär idag.

Just nu på TVdags

Streamingtips

Viaplays romantiska äventyrsdrama Outlander går på knock

21 juli, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: det stora skådespelardramat i Big Little Lies

21 juli, 2019
Tips

Pysslaren Christine McConnell är tillbaka – den här gången på Youtube

20 juli, 2019
Streamingtips

På Netflix – Blown Away är hålla-andan-tv

19 juli, 2019
Nyhet

Netflix tappar i USA – förlorar abonnenter på hemmamarknaden

18 juli, 2019
Recap

Stiff competition! Veckans avsnitt av Younger har en titel som säger allt

18 juli, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: True crime-pärlan I Love You, Now Die

14 juli, 2019
Recap

Huskurer, håravfall & hemligheter i veckans Younger

11 juli, 2019
Recension

Midsommar är en mardröm i dagsljus

10 juli, 2019
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Chris Gethards återkomst till MNN

7 juli, 2019
Streamingtips

Så verklighetsnära satir i Years and Years att vi sätter snacksen i halsen

3 juli, 2019
Recension

Kul! Spider-Man: Far from Home är både actionkomedi & superhjältefilm

3 juli, 2019

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel