Missa inte dokumentären på SVT kl 20

Musikmagi i kväll! Med öron känsliga för Barbro Hörberg

Barbro Hörberg hittade en själsfrände när hon flyttade till Paris 1966. Jan Stenvinkel var redan en, förstås – hon var djupt förälskad i konstnären hon gift sig med och låtit sig lockas till Paris av; men medan han ägnade dagarna åt sin målerikonst umgicks den svenska sångerskan med en ny kärlek: Barbara, den karismaktiska franska låtskrivaren och soloartisten som utgick från Edith Piaf, utvecklade den moderna 1950-tals-chansonen med Brel och Brassens och var som mest episk när Barbro Hörberg såg henne, och spelade sönder alla hennes skivor, mitt under yé-yé-eran 1966–67.

I Benjamin Wolffs helt fantastiska dokumentär om Barbro Hörberg, som repriseras på bästa sändningstid på SVT i kväll, berättar hon själv, i uppläst brev-form, om förälskelsen och besattheten i Barbara, en introduktion även till hennes egen unika identitet som – hemma i Sverige igen – kvinnlig singer-songwriter i musikermännens 1970-tal.

Hon gav den andra sidan av en annars hopplöst enkelspårig mansmusikvärld, där manliga poeters rumlande ångest dominerade fullständigt och Hörberg var först och ensam om att ge röst åt kvinnors liv.

Vi har under det senaste dryga året sett några svenska musikdokumentärer som håller ren BBC-klass – exempelvis Johan von Sydows om Ratata (vars enda fel var att den inte nämnde vare sig Doobies eller Pages… ursäkta en westcoast-nörds invändning) – men ingen slår Med ögon känsliga för grönt och dess vindlande kompletta timme full med både rikt arkivmaterial och rörande samtidsbilder, alltifrån intervjun med en döende Bengt Hallberg till inramningen med Barbros båda bröder som numera bor tillsammans i föräldrahemmet i Göteborg. Vilket förstås gett regissören Wolff en oemotståndlig chans att återberätta Barbros story dubbelexponerad med nuet. Detta också via adoptivdottern Liza, som hon och Jan hämtade från Korea, och som i dag berättar om något jag aldrig hört talas om tidigare, och som hon som liten förstås inte heller visste – att hennes mamma, tv-kändisen, fick mängder av rasistiska hatbrev i samband med adoptionen.

Andra versen i sången som Barbro sjunger direkt till Liza, Jag kan inte sova, innehåller några rader som fastnast ända sen jag hörde dem första gången – »Liza, jag är räddast själv, jag vet att det finns spöken/Inte såna som du tror, nej, jag menar dem som bor/Inuti mig själv och skräms om allt som kan hända«.

Rädslan är ett stort tema i Barbro Hörbergs senare verk, ända fram till hennes död i cancer när hon bara var 43. I dokumentären finns flera starkt berörande klipp från SVT-pratshower – Hörberg var alltid nästan lika bra i intervjusoffan som i sångerna – där hon pratar om sina rädslor, om att »även förställningar är äkta« och om sina grundton av vemod och sorg.

Ingen har har längre den här tonen av ett svenskt sommarfolkligt progressivt, populärkonstnärligt 1960- och 70-tal; av enkelhet och poesi på en gång; barn och konst; ångest och lycka; stan och skärgårn…

Georg Riedel säger i en intervju att Barbro Hörberg gav den andra sidan av en annars hopplöst enkelspårig mansmusikvärld, där manliga poeters rumlande ångest dominerade fullständigt och Hörberg var först, och ensam, om att ge en kvinnlig motbild, ge röst åt vanliga kvinnors liv, unga mammors och fruars problem från det vardagliga till det existentiella; att vara den som med nedärvd traditionell självklarhet blir lämnad med barnen av en konstnärsman som måste till London och jobba när man är lika mycket konstnär själv, och sommarlyckan på landet bara blir halv.

Det jag mest slås av är tonen hon har. I allt.

Ja, vilken ton!

I sina brev till bästa kompisen genom livet, till sin man när de diskuterar det enkla bröllopet, i senare kärleksbrev… i radio, i tv-intervjuerna och i musiken – se till exempel hur hon tvärt bryter den alldagliga Svenssontristessen i SVT:s Sveriges magasin och bygger upp klassiska Sommarön, till Barbaras musik, med en hypnotiskt dramatisk monolog full av ödesmättat förhöjd vardaglighet.

Det finns inga människor – annat än åldrade eller arkiverade – som har den här tonen längre. Det är en ton av ett svenskt sommarfolkligt progressivt, populärkonstnärligt 1960- och 70-tal. Av enkelhet och poesi på en gång; barn och konst; ångest och lycka; stan och skärgårn. Den enda jag kan jämföra med rakt av är Beppe Wolgers.

Barbro Hörberg har varit bisarrt bortglömd i 30 år. Hon är alltjämt den största singer-songwritern vi haft och Benjamin Wolff har gjort ett viktigt och omistligt referensverk om hennes liv, sorg, rädslor och storhet.

Med ögon känsliga för grönt – En film om Barbro Hörberg sänds i kväll på SVT2 kl 20.

Just nu på TVdags

Recension

Beck – Utom rimligt tvivel är en klassisk Beck-story med schysst twist

4 december, 2020
Recension

Årets julkalender i SVT – Ett härligt litet julmirakel

1 december, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Bo Widerberg-nivåer i »Jakten på en mördare«

29 november, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Kate Mara som sexförbrytare i »A Teacher«

22 november, 2020
Recension

Saint Maud borde helgonförklaras – eller åtminstone kultförklaras

20 november, 2020
Säsongspremiär

Dags för 1980-talet när The Crown är tillbaka på Netflix

15 november, 2020
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Kjellman & Brynolfsson i »Kärlek & anarki«

15 november, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: hockey-hatkärleken i »Björnstad«

8 november, 2020
Recension

Beck – undercover: en medioker krimstory men med nya pusselbitar i Beck-universumet

6 november, 2020
Streamingtips

Äntligen! Nu finns Cityakuten på C More

2 november, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: »Ministern« på SVT är ett unikum

1 november, 2020
Recension

Nu på Viaplay! Josephine Bornebusch jobbiga & välspelade social distansering-drama Orca

30 oktober, 2020

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel